Fler som har lämnat någon med Asbergers?

*puffar*

Många som läst men ingen som varit i liknande situation?

Nja, skulle aldrig hamna med en sån i första taget.

Jag ligger just nu i en skilsmässa med en man som har en "släng av Asperger" som  psykiatrikern sade. Vi har barn ihop. Det var alltså så, att vi skulle få till en utredning, men halvvägs in i utredningen, så blir min man tillfrågad om varför han egentligen vill fortsätta och göra den här utredningen. Hans rutinbundna ensamarbete under natten gör att han klarar av sitt arbete utan problem och de höjde därför på ögonbrynen när en 40+ karl därför ville ha en utredning, och menade att medelålders människor som vill ha en diagnosutredning, ofta vill ha det för att det uppstår problem på grund av arbetsplatsen, men i det här fallet handlade det ju om relationen till mig, vilket min man förklarade. Psykiatrikern svarade i sin tur att just nu så uppföljer han kriterierna kring en släng av asperger, men eftersom svårigheterna inte har med jobbet att göra, så kanske de inte bör utföra utredningen mer om det inte är så att problematiken är större än att han står ut med dem. Min man höll med, och avbröt, eftersom "ingen frågade närmare kring familjeförhållandena".

Nu, två år efter det här, så ligger vi i detta nu i skilsmässa eftersom vi båda två har insett att vårt liv inte funkar. Om en månad flyttar jag ifrån min man och vi båda har planerat att vi ska ha vår 3-åriga son varannan vecka. Det du skriver i din trådstart är precis det som jag är livrädd för att ska hända, för han är ju precis så... Allt du skriver passar in på min man: han är fyrkantig, rutinbunden, kan aldrig ändra på en tidigare tagen överenskommelse, eller kan ha ett vettigt samtal om det inte är på hans villkor. Han svarar inte heller alltid barnet när det säger något.

I vårt fall så inser dock min blivande exman att han inte heller kan leva i det här förhållandet eftersom han behöver sin egentid till sina särintressen, så han är med på skilsmässan och tycker periodvis att det är en mycket bra lösning att vi ska ha två bostäder. Trots det så är det katastrofalt för honom, att vi just nu ligger i flyttagen eftersom det ändrar hela hans trygghet.

Jag håller mycket gärna kontakt med dig och utbyter gärna erfarenhet kring våra ex-aspis-män och hur man löser barnfrågan, så kontakta mig om du vill.

Och varför valde du att skaffa en unge med honom överhuvudtaget ?

Jag har försökt lämna en man med asperger.

Men det gick inte av omtanke mot hans barn.

Han hade barn sedan tidigare, som han har varannan vecka.

Både jag och mamman inser att han inte kan ta ansvar för barnet.

Det kan t ex vara så att han tittar på någon av sina dokumentärer om flyg och flygkrascher, barnet kommer då och vill ha ett plåster, eller bara hjälp med något eller tidigare hade gjort i byxorna. Ja vad som helst ifrån något trivialt till att han står blodig med en vass kniv i handen. Pappan sitter bara lugnt kvar och tittat på TV-dokumentären för det får ju vänta tills den är slut....

Han anser ofta att barnet stör honom och det blir utbrott om barnet envisas med att vilja ha sin pappas uppmärksamhet. För specialintressena går alltid före.

Inte bara specialintressena går före utan även den här mannens behov av vila går före barnets väl och ve. Han måste vila efter sitt jobb eftersom han är så trött och då kan han inte heller ta hand om barnet. Han bara sjunker ihop i soffan och går in i sig själv.

Mathållningen är inte heller den bästa. Själv klarar han sig på att äta lunch varje dag, samma fem rätter är det som han alternerar mellan. Han tycker att grönsaker i princip är onödig eller inte goda. Morötter, paprika och tomater kan han absolut inte äta. inte under några omständigheter. Nåja men i och med att han klarar att äta ett jättemål om dagen och sedan inget så tror han att alla andra klarar det också. Även hans barn. Han blir väldigt irriterad på att vi som han säger "äter hela tiden", d v s frukost, kanske ett mellanmål, lunch, ett mellanmål eller fika och middag, ev om det fredag eller lördag kanske något mer lite gott. För det är onödigt och det behövs inte, enligt honom. Nej, för han behöver inte. Han kan bara se sina egna behov.

Han är dessutom en hoarder. Sitt barns rums har han fyllt med en massa gamla teknikprylar och inget får slängas. En gång slängde jag några pärmar med 20 år gamla räkningar. Herregud de var ju faktiskt från förra seklet. En gammal sovsäck som var minst lika gammal och som luktade, barnet klagade över att det luktar illa i det rummet. Gamla sidenskjortor som han köpt på en jobbresa till Kina som han gjorde för kanske 25 år sedan och som definitivt inte passar längre.Då blev han så upprörd att han knuffade mig in i dörrar och slog mig med öppen hand rätt i ansiktet.

Han går till psykiater för depression och psykiatern har sagt att det är helt klart asperger, men att han är ju så duktig på sitt jobb så "det gör väl inget". Så länge jag och mamman stöttar honom i hans föräldraskap.....

 

 

 

Det finns grader av allt och din man verkar ha en allvarligare grad än mitt ex.

Men just det där med att vara duktig på sitt jobb verkar skydda mot att omgivningen förstår att det är något som inte stämmer.

Mitt ex jobbar med sitt specialintresse och är därför väldigt omtyckt och framgångsrik i sin bransch.

Men låter inte bra att du stannar för att ta hand om hans barn. Mamman får ta barnen på heltid och det du kan göra är att stötta henne i en tvist gällande det. Då tror jag risken är liten att pappan får ha barnen själv.

Hur kan man ens skaffa barn eller bli ihop med en sån man från början? Lyckas de spela normala första halvåret eller hur funkar det med Asbergare?

Flera av de här sakerna blev inte tydliga förrän vi fått barn. Och ännu tydligare när vi separerade. Innan man får barn spelar det inte så stor roll att någon jobbar jämt och jag förstod inte att det var ett specialintresse förrän långt senare. Till exempel.

Problemen uppstår när han behöver fokusera på flera saker. Eftersom han brister i theory of mind kan han inte befinna sig i en situation och föreställa sig en annan utan han relaterar till den situation han är i.

När vi levde tillsammans relaterade han alltså till vår situation. Nu när han lever med en annan kvinna kan han bara se den situationen. Kan bli så konstiga saker som att exet nu tycker att jag ska handla barnets kläder där hans nya handlar kläder till sitt barn.

Mitt ex har nog ändå en ganska mild variant. Men ja, de är duktiga på att spela teater. De kan också vara väldigt charmiga. Har varit på tillställningar där mitt ex svarat goddag yxskaft i samtal med andra gäster men eftersom han är trevlig och artig blir han ändå omtyckt.

En nära äldre släkting till exet har beskrivit hur hen fick lära sig hur man beter sig bland folk för det var helt främmande. Personen kunde med hjälp av intellektet lära sig ett beteendemönster som funkar i sociala sammanhang. Men vi som har en relation med hen märker att det saknas något. Hen blev besviken över att våra barn inte gratulerade hen på födelsedagen. Själv säger hen inte ens grattis när barnen fyller år.

Och hur förstår man att en person som jobbar mycket har det som specialintresse? Det var först när de andra bitarna föll på plats som jag förstod det.

Det var nog det som tog tid för mig att förstå, att det fanns ett mönster. Till exempel kan han inte kompromissa, göra lite på mitt sätt och lite på hans sätt, det är antingen eller. I början gjorde han allt för mig. Så det märktes först när det uppstod behov av att komma fram till gemensamma lösningar, egentligen när vi fick barn.

Ja, jag tror att de spelar.

Min man sa en konstig sak en gång när jag undrade var alla hans vänner tagit vägen. Jag hade ju sett så många bilder från fester och resor och sånt.
(Men sedan hade jag ju egentligen bara träffat några märkliga killkompisar på någon middag där hela konversationen gick ut på att de satt och sade repliker ur rymdfilmer och talade och tävlade om att gissa vilken film det var ur och vilken rollkaraktär som sagt replikerna. Det var det och astronomi de pratade om. Jag kände mig utanför och dum.

Jo, i alla fall sa min man att "Jo när jag var yngre så gav jag mig den på att bli populär så jag gjorde en strategi, skrev listor på bra komplimanger och saker att säga. Jag övade mig på att bli populär. Det är som att spela ett spel och samla poäng. Men vem orkar hålla på med sådant. Det är ju helt ointressant."

Så ja, jag antar att det har varit ett spel för honom att skaffa flickvänner, kvinnor, fruar....också.