Gråter när pappan lämnar, men inte när jag gör det?

Det blir bättre med tiden. Kanske är sonen rädd att pappa ska lämna honom och inte komma tillbaka? Dig vet han ju att du finns där för honom men pappa har ju valt att hoppa lite in och ut i hans liv. Nästa gång kanske han inte kommer igen?

När min dotter va mindre (hon bor varannan vecka) så va hon alltid lite ledsen oavsett vem hon skulle ifrån till den andra, detta avhjälpte vi med att istället för att "byta i dörren hemma" så bytte vi på måndagar vid dagis, den ena lämna och andra hämta (Tror att det va separationsångest att lämna ena föräldern). Funkade väldigt bra för oss och vår dotter och så gör vi fortfarande :)

Jag tror att det kan vara precis tvärtom, håller med det som LeyasMamma skriver. Sonen känner sig trygg hos dig och gråter inte när du lämnar bort honom eftersom han vet att du alltid kommer tillbaka. Med pappa däremot (som han ju också älskar) vet han inte riktigt. När får han träffa pappa igen?

Jag skulle i alla fall inte vara orolig för att han inte vill vara hos dig. Såklart är det säkert roligt hos pappa på helgen, men hos dig känner han trygghet. Hoppas stt pappa gör sitt bästa för att sonen ska känna sig trygg även där!

Håller med båda ovanstående: förmodligen är barnet osäker på om pappa kommer tillbaka eller inte, så det blir jobbigare för honom. Med dig är han trygg, han vet att du alltid kommer att finnas där.

Vad fint av er att ni tog er tid att svara!

Och båda svaren känns väldigt lugnande, och ganska logiska...

Håller med ovanstående. Troligtvis är det just att han inte vet när han får se pappan igen. Två veckor är ju en väldigt lång tid för en 2-åring. Så i hans värld träffar han sin pappa otroligt sällan.

Enligt rekommendationer bör barn vid så låg ålder inte bo växelvis, utan lämpligen varannan helg + någon dag den andra veckan (vilket vi har nu) Just för att de har så dåligt tidsperspektiv och växelvis boende blir hattigt.

Jag gissar att sånt här säkert uppkommer oavsett hur mkt barnet bor hos ena/andre föräldern, men det slog hårt åt mig att bli "bortvald" idag - så min känsla är extremt egoistisk inser jag när jag läser...

Mycket vanligt fenomen. Tänk dig att du är morsa 100%, du läxar upp, rättar till, säger ifrån och fostrar ditt barn. Fadern som inte är med i vardagen blir som en minisemester för ditt barn, då fadern förmodligen passar på att göra massa kul med erat barn och ger ungen förmodligen lösare tyglar då fadern är mycket medveten om att han inte behöver ta hand om konsekvenserna i uppfostran resten av tiden.

Hörde nyligen om en mamma som undrade över typ samma sak om en "pappig" 13 månaders dotter (där mamman varit hemma 100% med dottern och pappan kommit och gått.. Hon undrade varför dotter grät och ville till pappan men visade aldrig samma tendenser mot mamman.. (Det funkade dock alltid bra med mamman men hon visade aldrig den där extrema mammigheten som hon gjorde mot pappan ibland) och svaret var typ: "Mamman är så självklar som luften. Vem frågar efter luften som man andas?" <3