Gråter när pappan lämnar, men inte när jag gör det?
Jag separerade från min sons pappa för 6 månader sedan. Sonen är nu 2 år. Pga olika orsaker valde pappan att vara hemma så lite som möjligt under sonens första levnadsår, och även om det sedan blev lite bättre fortsatte han vara "pappa när det passar". Det har då lett till att mitt liv till 100% kretsat kring sonens välbefinnande och allt som hör till - stundtals har det nästan tagit kål på mig.
Sedan jag flyttade har sonen varit hos honom varannan helg. Det har alltid fungerat bra att lämna / hämta (han är inte särskilt mammig och har aldrig varit).
När pappan lämnade idag hände dock något som satte mig i chock. Sonen ville inte gå in, utan följa med pappa i bilen. Han tittade på mig som om han inte ens gillade mig, visste vem jag var. Gråten brände i halsen. Till slut fick jag bära in honom under vilda protester och stänga dörren. Vinkade i fönstret och sen var han som vanligt efter en stund.
Men jag får inte bort klumpen i magen... "Efter allt jag gjort, så föredrar han sin pappa - borde inte jag vara personen han väljer framför ALLA andra". Tänk om han snart inte vill vara hos mig ens?
Försöker jag för mkt, så sonen känner av det? Vet att helgerna hos pappan säkert är roligare än vardagen hos mamma jämt. Men hur vänder jag mina tankegångar nu...
Finns någon därute som varit med om samma sak och kan berätta?