Hur känner era partners inför behandlingar och hela situationen?

Jag är i exakt samma sits som du, det du skrev kunde lina gärna handlat om mig. Enda skillnaden är att min sambo inte vill göra ivf överhuvudtaget. Han tycker det känns tillgjort :/ kan göra insemination och ägglossningsstinuöering. Men inget mer, han totalvägrar trots att han så gärna vill ha barn och är deppad över att vi inga får.

Min partner följer med på allt. Började gå hos psykolog och även där följde han med för att stötta upp. Han säger alltid att han är beredd att göra allt som krävs för vi ska få barn. Vår infertilitet beror dock på honom så jag kan inte svara på om han känner någon form av skuld pga det.

Den här resan är oerhört slitsam och jag tror starkt på att man behöver varandra mer än någonsin för att man ska klara det. När vi pratade hos psykologen så kunde hon återberätta innan känslor för honom vilket var så underbart skönt, rekommenderas. Det är inte bara du som ska skaffa barn, det är ni ihop. Vissa saker tar tid att mogna dessutom, såsom beslut om ivf osv. När biologin sviker så hamnar man i ngn form av kris. Ge varandra tid och kommunicera så gott det går.

Nu var det jag som hade problem iofs. Men tänkte ändå bidra med ett svar. Och tror att jag hade haft mindre problem och kunnat vara än mer stöttande om det var min sambo som var orsaken till att vi behövde göra IVF.

Nu tog det viss tid och kraft för skuldkänslor över vad hon var tvungen att gå igenom pga mig. Den manliga delen av IVF är ju faktiskt väldigt enkel och tycker din kille får ta sig i kragen och stötta dig, ni skaffar barn tillsammans. Har svårt att förstå hans resonemang, men som sagt, kan ju bero på att det var jag som hade problem.

Att gå igenom motgångarna och de lyckliga stunderna med IVF tror vi båda har gjort oss betydligt starkare som par.