Hur känner era partners inför behandlingar och hela situationen?

Jag är i exakt samma sits som du, det du skrev kunde lina gärna handlat om mig. Enda skillnaden är att min sambo inte vill göra ivf överhuvudtaget. Han tycker det känns tillgjort :/ kan göra insemination och ägglossningsstinuöering. Men inget mer, han totalvägrar trots att han så gärna vill ha barn och är deppad över att vi inga får.

Min partner följer med på allt. Började gå hos psykolog och även där följde han med för att stötta upp. Han säger alltid att han är beredd att göra allt som krävs för vi ska få barn. Vår infertilitet beror dock på honom så jag kan inte svara på om han känner någon form av skuld pga det.

Den här resan är oerhört slitsam och jag tror starkt på att man behöver varandra mer än någonsin för att man ska klara det. När vi pratade hos psykologen så kunde hon återberätta innan känslor för honom vilket var så underbart skönt, rekommenderas. Det är inte bara du som ska skaffa barn, det är ni ihop. Vissa saker tar tid att mogna dessutom, såsom beslut om ivf osv. När biologin sviker så hamnar man i ngn form av kris. Ge varandra tid och kommunicera så gott det går.

Visst att IVF är en psykisk känslosam process men det är ju du som får ta den fysiska delen. Hur tänker han? Det är långt ifrån alla par som lyckas naturligt, är han beredd att förbli barnlös när det finns hjälp att få? Insemination med partners spermier ger en något ökad chans men den är inte jättestor i jämförelse med ivf. Sedan tror jag absolut att han kan ångra sig när ni står inför det sista alternativet som då är ivf.

Återberätta mina känslor*

Nu var det jag som hade problem iofs. Men tänkte ändå bidra med ett svar. Och tror att jag hade haft mindre problem och kunnat vara än mer stöttande om det var min sambo som var orsaken till att vi behövde göra IVF.

Nu tog det viss tid och kraft för skuldkänslor över vad hon var tvungen att gå igenom pga mig. Den manliga delen av IVF är ju faktiskt väldigt enkel och tycker din kille får ta sig i kragen och stötta dig, ni skaffar barn tillsammans. Har svårt att förstå hans resonemang, men som sagt, kan ju bero på att det var jag som hade problem.

Att gå igenom motgångarna och de lyckliga stunderna med IVF tror vi båda har gjort oss betydligt starkare som par.

Vad har du för problem? Har du varit rädd att din partner ska lämna dig? Fått barn?

Hade för få spermier för att lyckas på naturlig väg. Kan inte säga att jag varit rädd för att bli lämnad. Har blivit välsignad med tre guldklimpar.

Hade tur med första som lyckades på första gången. Och då var vi nog lite naiva och så jäkla fokuserade på att ha tagit steget att vi ville ha barn tillsammans så vi tänkte inte på vad det innebar att gå igenom behandlingen. Med andra barnet tog det tid... Kommer inte ihåg hur många gånger vi var på kliniken, men då lyfte jag frågan om att barnet inte behövde vara mitt biologiska. Det är en jäkla massa hormoner som sprutas in konstant och vet hur ont/obehagligt hon tyckte äggplockningen var. Men gav det ett sista försök och då lyckades det. Sen körde vi trean av bara farten nått år efter.

Klart att skulle första tagit längre tid att lyckas med så skulle jag nog varit rädd att hon skulle lämna mig. Eller jag henne, för jag visste hur gärna hon ville ha barn och skulle det inte gå med mig kunde hon iaf få chansen med någon annan. Men troligare är nog att vi skulle ställt oss i adoptionskö. Eller använt oss av någon annans spermier.

Vi ska just varit på vårt första ivf samtal på RMC i Malmö! Där berätta de att man var tvungen att vara bland de första 40 paren som hör av sig i veckan för att på börja en "ivf" det vill säga att det är över ca 160 par i månaden som på börjar eller vill börja ivf bara hos dom i Malmö! Att veta att det är så många som gör ivf har lugnat både mig och min man. Han kanske behöver veta att ivf är vanligare än man tror! Styrke kram