Hur känner era partners inför behandlingar och hela situationen?

Nu var det jag som hade problem iofs. Men tänkte ändå bidra med ett svar. Och tror att jag hade haft mindre problem och kunnat vara än mer stöttande om det var min sambo som var orsaken till att vi behövde göra IVF.

Nu tog det viss tid och kraft för skuldkänslor över vad hon var tvungen att gå igenom pga mig. Den manliga delen av IVF är ju faktiskt väldigt enkel och tycker din kille får ta sig i kragen och stötta dig, ni skaffar barn tillsammans. Har svårt att förstå hans resonemang, men som sagt, kan ju bero på att det var jag som hade problem.

Att gå igenom motgångarna och de lyckliga stunderna med IVF tror vi båda har gjort oss betydligt starkare som par.

Hade för få spermier för att lyckas på naturlig väg. Kan inte säga att jag varit rädd för att bli lämnad. Har blivit välsignad med tre guldklimpar.

Hade tur med första som lyckades på första gången. Och då var vi nog lite naiva och så jäkla fokuserade på att ha tagit steget att vi ville ha barn tillsammans så vi tänkte inte på vad det innebar att gå igenom behandlingen. Med andra barnet tog det tid... Kommer inte ihåg hur många gånger vi var på kliniken, men då lyfte jag frågan om att barnet inte behövde vara mitt biologiska. Det är en jäkla massa hormoner som sprutas in konstant och vet hur ont/obehagligt hon tyckte äggplockningen var. Men gav det ett sista försök och då lyckades det. Sen körde vi trean av bara farten nått år efter.

Klart att skulle första tagit längre tid att lyckas med så skulle jag nog varit rädd att hon skulle lämna mig. Eller jag henne, för jag visste hur gärna hon ville ha barn och skulle det inte gå med mig kunde hon iaf få chansen med någon annan. Men troligare är nog att vi skulle ställt oss i adoptionskö. Eller använt oss av någon annans spermier.