Vi som valt att leva kvar i relationen trots otrohet - kom hit så stöttar vi varandra!

Otrohet är ett svek. Det raserar tilliten i relationen. Beroende på hur mkt mörkande och lögner det varit och hur länge den svikna undrar och frågar och funderat och blivit lugnad av sin partner byggs det på. Nivån av tillitsras alltså. Du får veta att din partner varit otrogen. Det gör ont. Du har undrat och misstänkt men blivit dumförklarad i ett års tid. Då Gör det huvudlös ont för otroheten men också för alla gånger du undrar men blivit lurad/ljugen för/mörkad för.

En otrohet är dock bara just ett svek. Ett svek kan gå att reparera. Kanske är just otrohet i dagen samhälle ett hårdare personligt slag då vi väljer varandra av kärlek och lust och inte kontakter och ekonomiska eller sociala aspekter på samma sätt som för 70 år sedan. Jag vet inte. 

Problemet jag ser och själv varit med om är att svek utan ansvar är omöjliga att reparera. Att ta ansvar för sitt svek gentemot partnern innebär, transparens, förändring i handling, personlig utveckling (varför valde jag den här vägen?) omdefiniering av relationen och återigen att i handling visa att man väljer sin partner och det gemensamma livet. Dvs första året kanske man avstår AW med jobbet för att det skapar så mycket ångest hos sin partner då det var under dessa man strulade etc. Man gör personliga åtgärder, avstår, svarar på frågor tusen gånger, håller om den som gråter, ältar det, svarar på frågor igen osv så länge det behövs. 

Många relationer förväntas fortsätta med någon slags tanke om att den bedragne ska lägga det bakom sig för att den som bedragit nu lovat att ändra sig. Det funkar inte. ANSVAR genom hela processen är nyckeln för att det kanske ska gå. 

De som inte tar det ansvaret mot sin bedragne partner saboterat läkprocessen och då är det rökt i längden. Alltså en hälsosam relation. Däremot tycker jag att talesättet otrohet lika med slut måste vara upp till varje par.Det borde vara mer

stort svek - tar svikaren fullt ansvar?

Om ja=vi ger det en CHANS att rädda upp det. 
Om nej (skuldbeläggning, orkar inte ta smärtan hos den andre osv) = vi bör avsluta omedelbart.

Då måste ni prata. Prata och prata och prata. Du måste säga utan att anklaga. jag märker att du drar dig undan, vad behöver du för att släppa mig lära igen? Har du full transparens, har du erbjudit parterapi, går du i egen terapi. Ger du honom utrymme? Pratar ni om hur det kändes för honom. Lyssnar du på hans sorg? Låter du honom älta? 

varför ska han vilja ligga med dig just nu? Du vill ha bekräftelse på att ni är ok men han är ju inte ok. Så fråga vad han behöver? Visa att du är en annan. Ta ansvar!

Jag tycker att din inställning till honom är lite sorglig. Jag hoppas verkligen att du tar ansvar för er relation och bevisar för honom att det är värt det för honom att släppa in dig. Dock önskar jag er lycka till! 

Och ta med dig att tjatsex (dvs sex man har för att den andra ska hålla käften) i längden gör att man ser ner på den som tjatar. Så sjukt tråkigt sex att tjata sig till en påsättning bakifrån istället för att förföra honom?

Tack! 

Jag tänker att transparensen är en förutsättning. Sluta skämmas. Tvätta byken offentlig (närmaste vänner och familj). Att faktiskt ta valet att hålla ihop på allvar betyder ju också att man står för sina handlingar. Att man skäms för det man gjort men också att man förändrar sig. Allt som ska döljas och smusslas med blir också tungt för dig för det isolerar. Du har en dålig dag men måste ljuga om det till skillnad från att kunna säga att du orkar inte med att ses för just nu är det så ledsamt och hopplöst igen. Är det inte bättre att kunna ringa till och prata öppet med familj eller vänner när ångesten slår på eller du blir triggad? Är det inte helt rimligt att han måste se sin familj och din i ögonen och faktiskt äga det han gjort igen? 

Bra för dig! Det ligger en frihet i att inte ta ansvar för andras handlingar. Du kan även säga till båda dina och hans föräldrar att anledningen till skilsmässan är att han varit otrogen för många år sedan och nu varit det igen och att det tagit sönder all tillit för honom. Ni ska om ni skiljer er givetvis göra det snyggt för barnens skull och du behöver inte älta ngt mer med hans föräldrar men lägg ut alla kort så. Du behöver inte hålla god min inför hans vuxna föräldrar om att han bedragit dig. Han har rätt att själv berätta men du har också  rätt att berätta om ditt liv för dina relationer. Där ingår även din relation till dina svärföräldrar. Dessutom kommer detta att öppna dörrarna. vissa vindar som blåser in kommer vara skit. Men då försvinner åtminstone hymlandet. Om alla inblandade vet om att han varit otrogen igen kommer de också förstå om du vet tex syster vara på plats vid något istället för dig ifall du inte orkar träffa honom. Inte en enda gång behöver du ta ngn snäsig kommentar från hans mamma eller så om att du eller han givit upp för lätt. Bara att hänvisa till att ni var ju XX otrogen som ni vet och efter flera försöka att rädda vad hans ställt till med gick det inte. Ta det med honom osv. Då slipper du vara medberoende i alla åsikter osv. Småljuga och sådant. 

Ja men vem kan känna passionerad kärlek under småbarnsåren om tilliten dessutom ska skrapas. Han verkar ju lösa sina problem med att vända sig bortåt. Då är det kört. Lika mkt hans fel.