Vi som valt att leva kvar i relationen trots otrohet - kom hit så stöttar vi varandra!

Jag är själv precis i ett läge där jag uppdagat en otrohetsaffär... jag och min fru har det nu väldigt svårt. Jag vet inte om jag kan förlåta, och stanna kvar. 
Jag uppdagade en lindrigare otrohet för ett par år sedan, ett hångel med en spännande man från ett socialt sammanhang... jag valde att förlåta,  men hon har nu i några månader haft en affär med en annan man, som hunnit bli allvarligare. 😢

Vi går i parterapi, och jag försöker komma fram till vad jag vill. Vill jag bryta upp och börja om..? 
Jag har försökt börja prioritera mig och mina intressen mer, för att försöka bli mer självständig än jag varit, då jag gått in för mycket i vår relation, och försakat egentid och umgänge utan min fru. Nåt som jag tror bidragit till att släcka lusten från hennes sida, för mig... 
Det kommer också fram att hon skjutit på frågan om att skaffa barn, hela tiden antytt att snart så... bara för att sen skjuta på det mer. Kanske är det bättre för mig att bara släppa henne, och hoppas hitta nån som vill ha barn, och familj. Klockan börjar ticka...

Det jag tagit tag i praktiskt är att upprätta äktenskapsförord och de juridiska dokument som behövdes för att reglera att jag gick in med mycket pengar i vårt gemensamma husköp. Pengar från min tidigare bostadskarriär. Det är påskrivet, vidimerat och registrerat. Så en oro för att bli blåst på mina pengar har jag kunnat släppa... jag tänker tanken att jag kanske skulle skiljas, och föreslå att jag köper ut henne ur huset, dela på våra bohag osv. Och bara börja om.

Men... jag älskar henne! Jag har så svårt att släppa taget. Hon försöker mer nu, och hon säger att hon varit tydlig med att avsluta deras affär. ...men jag tror också hon har känslor för honom. 
Han är däremot också upptagen, med sambo och barn. Jag tror inte han är intresserad av att lämna det han har, utan för honom var det mer en kul grej. 

Han har också skrivit till mig att han är ledsen, och att det är slut, innan frun "avslutade" med honom. Han är nog rädd jag ska avslöja för hans sambo. Och... jag är frestad att göra just det egentligen.  

Så svårt att veta hur jag går vidare nu..! Jag har gett mig själv en deadline på 3 månader, känns det inte som jag tror det går att rädda då vill jag skiljas. Kan inte med att slösa bort mer tid på nåt som gör mig illa. 

Vad är era erfarenheter?  Kan en slocknad gnista och attraktion från frun som valt bedra mig återfås..? Eller är det redan kört? Jag kommer hur som helst satsa mer på mig nu, och vara mindre självuppoffrande. Jag har stöttat min fru så otroligt mycket i flera år... och det här var tacken. 

Jo... det är ju det svaret jag är rädd för. Att hur gärna vi än vill försöka kanske det är för sent.

Nåt förändrades för några år sedan, i vår relation. När vi flyttade till hus i mindre stad tillsammans.  

Jag kommer på mig själv med jobbiga tankar som att hon kanske egentligen aldrig varit riktigt attraherad av mig... osv. Det här är bland det jobbigaste jag har gått igenom. 

Väldigt bra fråga... För egen del känner jag att jag behöver känna fullt ut att min fru tar ansvar för vad hon gjort, och tar stort ansvar för att kommunicera bra, om hur vi vill ha vår framtid. 

I mitt fall har jag inte fått avsmak för henne av detta, än. Men det känns konstigt och jobbigt. Är det något jag hade behövt hjälp med för att få lusten att funka oss emellan igen så är det att känna mig trygg igen, att bygga upp min självkänsla som tryckts ner i botten. Känslan att hon inte tycker jag är attraktiv längre, att nån annan var så mycket mer lockande.

Det är där jag tror du (och min fru) skulle behöva lägga fokus. Att få sin bedragne partner att känna sig önskad & åtrådd igen. Kan inte det byggas upp på ett sätt som känns äkta så kan det nog bli svårt.

Jag kan också tillägga att insiken om att nåt sånt här hänt. I mitt fall en affär till och från under månader med sex vid 2 tillfällen och annat några gånger utöver det... Det har gjort att mina känslor åtminstone just nu är lite förändrade, gentemot frun.
Tankarna på att man kan tänkas ha levt i en lögn en längre period rör till det i huvudet på mig, som blivit bedragen. Allt vad det innebär. Det är tex svårt att lita på att hon verkligen menar vad hon säger, när hon säger att hon vill att det ska vara vi. 

Hur kan jag veta att hon inte bara är rädd att mista allt som vårt äktenskap för med sig? Hus, livsstil, ekonomi... osv

Ja, jag är beredd att hålla med, om än något mer nyanserat. Att förvänta sig att det ska kunna bli som innan är naivt. Det kommer inte kunna bli exakt likadant, eller som att det inte har hänt. Det sätter för djupa spår. 

Jag tänker ibland själv, just nu... att om jag och frun lyckas hålla ihop så kommer jag på något sätt riskera känna att jag har frikort att vara otrogen, åtminstone så många gånger som hon varit. Och att det skulle få mig att känna att jag återtagit lite av balansen i förhållandet, inte egentligen gjort fel, då hon tog sig friheten att göra det och aldrig avsåg berätta för mig. 

Det var ett bra svar, tycker jag. Jag är nu mitt uppe i processen där jag får se om frun kan axla det ansvar som nu vilar på henne. Hittills har hon visat lite väl lite vilja att försaka det sammanhang som hänger ihop med otrohetsaffären.

Så jag vet inte än, hur jag känner inför det.
Det har blivit lite för mycket bolla tillbaka att relationen varit knackig. Det har den också... men det är ingen ursäkt. Så känner jag. Självklart måste vi båda ta tag i relationens alla problem, då de såklart vilar på bådas ansvar. Men valet att vara otrogen är en annan sak, som hon måste bära.

Ja, det är dock bara tankar. Att det skulle få mig må bättre i praktiken är nog helt klart tveksamt..!

Det bottnar just nu i att just få bekräftelse av nån, att man inte är värdelös och värd att väljas bort...
För än så länge känner jag inte att frun har valt mig igen. Men det kanske är för färskt. 

...och på nåt sätt finns tanken att det skulle jämna ut... att kunde hon göra ett sånt snedsteg kan hon inte vara skenhelig och säga att jag inte får göra motsvarande snedsteg. Det komiska är att hon förmodligen skulle bli skitarg och besviken om jag hade en affär, fast det är precis vad hon har gjort. 

Jag känner ett par, som håller ihop än idag iofs... där hon var otrogen för många år sen och han hämnades en gång genom att vara otrogen tillbaka med en tjejkompis. Sen har de lyckats reparera förhållandet, gift sig och skaffat barn. 

Men... alla är olika. Jag lutar snarare åt att välja separation om jag inte tydligt känner att frun väljer mig igen... och så får jag leva som singel och dejta istället. Så som man bör... 
Har som sagt säkrat de pengar jag gick in med i husköpet med frun, med nödvändiga juridiska dokument och äktenskapsförord registrerat hos skatteverket.  

Så om vi kan komma överens kan jag köpa ut frun och jag kan bo kvar. Tror inte riktigt det är vad hon har tänkt sig... hon har trivts lite för bra att bo som vi gör. Men "lurat" i mig att vi snart kunde börja försöka skaffa barn och bilda en liten familj. Bara för att nu berätta att hon förmodligen inte vill det alls. 
Kanske borde det vara en dealbreaker för mig, och jag borde lämna? Kanske är en rätt välavlönad skild man på snart 40 med villa, barnlängtan och stort matlagningsintresse inte helt ointressant på marknaden...?

Enda problemet är väl att jag älskar frun fortfarande... det lilla kruxet. 😅