Vi som valt att leva kvar i relationen trots otrohet - kom hit så stöttar vi varandra!

Hej,

Jag fick i våras reda på att min sambo varit otrogen vid flertalet tillfällen med flera olika partners. Det har även funnits sexchattar m.m inblandat plus mycket mer. Han erkände allt när jag konfronterade, en del saker har även krupit fram efterhand. Anledning enligt honom har varit oklar, men mest att det bottnat i hans låga självkänsla.

Relationen har fått sig en törn samtidigt som vår kommunikation har blivit bättre. Dessutom har vi barn, och jag vill gärna fortsätta för allas skull (min inklusive).

Jag har gått igenom de flesta faser av chock, förtvivlan, ilska och sorg och har nu ändå kommit en bra bit på väg så att jag inte tänker på det varje dag. Trodde jag..! Men sedan kommer allt det där, alla tankar hos mig och jag letar tecken på om han gjort/planerar att göra något dumt. Jag upplever att han har blivit mer undvikande de senaste veckorna (precis som vid den tiden jag konfronterade honom), så nu sitter jag här med ont i magen, och trött för jag har rotat igenom hans grejer under natten.

Jag är alltså inte helt trygg i relationen även om mkt faktiskt blivit till det bättre och litar inte alltid på vad han säger (vilket jag alltid gjorde förut). Jag tycker också att känslan förvärras av att prata med de vänner som vet om nuförtiden, då det känns som att de inte fattar hur jag kan vara kvar, att jag måste sätta tydligare gränser, att jag är naiv, att de aldrig skulle utsätta sig själva för detta etc. (Detta är givetvis inget de säger rakt ut men jag får med mig en känsla och sedan går jag hem och startar konflikt och anklagar bara för att jag fått ett nytt perspektiv från någon, det känns som att det arbete jag/vi gjort för att gå vidare rivs upp).

Ibland kan jag få ångest över att jag blir lurad igen, bara att han är skickligare denna gång. Lika ofta som jag tror på att han inte mår bra i sig själv och att han kanske gjorde vissa av dessa grejer när han var vek och feg. Och kanske inte fick den bekräftelse ha borde fått från mig (ja, vi har inte haft det problemfritt).

Ni som varit/är i samma situation, hur går det för er? Någon som känner igen sig? Tips och råd, vad tror ni om återfall? Hur kommer vi alla vidare? Går det?

Kram