vändpunkt skrev 2017-09-18 12:35:21 följande:
Här kommer ett tyvärr alldeles för långt inlägg (sorry!) med ett lite annat perspektiv.
Min man (då sambo) hade en affär med en kollega när vi varit tillsammans i ca 4 år. Han blev blixtförälskad och intalade sig i början av flörtandet att det var harmlöst eftersom att kollegan också hade sambo. Men allt eskalerade väldigt fort.
Jag märkte direkt att det var något speciellt med hans relation till den här personen. Sättet han pratade om henne på, hur glad han var när de hade umgåtts. Eftersom han aldrig planerat att vara otrogen (han har senare berättat att han trodde att han var typen som aldrig skulle kunna vara det) smög han inte med att han träffade henne. Han försökte intala både mig och sig själv att hon bara var en ny vän, som han tyckte väldigt mycket om och som han trodde att jag också skulle bli nära vän med om jag bara lärde känna henne.
Kan också tillägga att han var inne i en väldigt dålig period på sitt jobb så jag hade i flera månader innan detta hände vetat att han pga frustration snart skulle göra något drastiskt för att förändra sin livssituation för det är så han alltid har hanterat motgångar tidigare. Ändå var jag inte beredd på hur mycket han faktiskt kunde rasera på så kort tid.
Vi har alltid haft tillgång till varandras telefoner, datorer, post osv. Inte pga svartsjuka utan pga bekvämlighet. Han började sätta lösenord på datorn och sånt under den här perioden men när jag frågade varför så kunde han inte ge något bra svar och berättade därför det nya lösenordet för mig.
Men en eftermiddag sov han, trött efter att ha varit uppe och chattat med henne hela natten, då hans telefon plingade till på soffbordet bredvid mig. Annars hade han raderat alla deras sms så fort han läst dem men detta såg jag alltså först.
Konfronterade honom direkt och sen följde ett helvete som pågick i nästan ett år. Han visste inte om han ville fortsätta med mig eller med henne. Hon bröt upp från sin sambo och han kände dåligt samvete och skuld mot henne om han inte höll vad han lovat henne (en framtid tillsammans). Så han velade. Bröt kontakten helt med henne. Återupptog den igen. Bröt igen.
Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna förlåta en otrohet men när det väl hände insåg jag att det enda som egentligen betydde något var att jag älskade honom och att han gjorde mig lycklig. Jag mådde dock fruktansvärt dåligt av hans svek, fick mardrömmar, vaknade av panikångestattacker och vågade därför inte sova mer än ett par timmar per dygn till slut, gick ner massor i vikt, osv. Visste inte om vi någonsin skulle kunna ha ett förhållande som inte bara var destruktivt igen, men ville åtminstone försöka kämpa oss igenom det tillsammans.
Men då hade det ju krävts att han också satsade helhjärtat på att reparera det som gått sönder mellan oss. Och det gjorde han alltså inte. Så efter ett par månader lämnade jag honom. Flyttade ut ur vår lägenhet, började dejta andra, sa åt honom att inte kontakta mig på ett tag så att jag fick en chans att komma på fötter igen.
Kämpade med att bygga upp mitt liv igen utan honom men fortsatte må skit. Jag sov inte och panikångestattackerna mitt i natten var fruktansvärda. Men jag skötte jobbet och ansträngde mig för att vara social, träna och leva. Fake it 'till you make it, typ.
Han började ganska snart efter att jag flyttat ut att höra av sig igen. Insåg äntligen (fast försent i min bok) vilket misstag han gjort. Vi försökte vara "vänner" men det gick ju sisådär ;) Varken han eller jag trodde att vi skulle kunna gå vidare tillsammans efter alla svek och sårade känslor, men vi kunde inte heller släppa varandra. Jag började sova med honom för att få lite vila - det var bara i hans famn jag kunde sova en hel natt utan mardrömmar och jag tänkte att jag bara skulle samla lite kraft där innan det slutgiltiga uppbrottet.
Men istället blev det så att vi under ca ett halvår dejtade och sakta, sakta tillsammans kom över allt det jobbiga. Vi pratade massor och han var ju mitt största stöd när jag mådde dåligt. Alla i vår närhet visste om vad som hänt så det var inte lätt för honom att behöva möta mina vänner och min familj igen. Men han gjorde det och tog ansvar för sina handlingar, även om jag inte gav några löften om att vi skulle bli tillsammans igen.
Till slut var frågan bara hur jag vill leva mitt liv. Jag hade kommit så pass långt i arbetet med att komma över sveket att jag visste att jag kunde vara lycklig utan honom, även om det var en bit kvar. Att jag skulle kunna träffa någon annan som älskade mig lika mycket (eller mer?). Men det var också viktigt att vara helt ärlig mot mig själv om mina känslor för att orka med och då insåg jag ju också att jag kanske aldrig skulle älska någon annan lika mycket som jag älskar honom. Och att han, även mitt i allt det hemska, var den som fick mig att känna mig lycklig och trygg.
Det var inte ett lätt beslut att bli tillsammans igen. Det krävdes mycket jobb för att kunna förlåta och jag ville inte bli tillsammans igen så länge som jag inte hade gjort det. Var rädd att varje gräl skulle leda till "men du din skitstövel var otrogen och tyckte inte ens att det var värt att satsa på oss när jag gav dig en chans!" Men det gick.
Idag har det gått ca 10 år sedan dess. Vi är gifta, väntar vårt tredje barn i december. Det har varit toppar och dalar som i alla förhållanden men han är och förblir mitt livs kärlek. Jag är dock mycket mer medveten om att det inte finns några garantier för att det förblir vi. Eller för att han aldrig kommer att vara otrogen, eller svika på annat sätt, igen. Men om jag skulle bli sårad igen så är det värt det för allt det bra vi har upplevt tillsammans.
Det är ju ett risktagande man gör i alla förhållanden: Den här personen gör mig lycklig men har också större makt än någon annan att såra mig.
Det finns inga facit. Att man varit otrogen en gång innebär inte att man kommer att vara det igen. Att man aldrig varit otrogen är ingen garanti att man inte kommer att vara det i framtiden.
Det finns heller inget "rätt" eller "fel" sätt att hantera en personlig kris på. Det är inte alltid lätt att leva och verkligen inte alltid lätt att leva tillsammans men man gör så gott man kan för att må så bra som möjligt.
För oss blev krisen ett sätt att faktiskt stärka vårt förhållande. Vi har valt varandra även när det hade varit enklare att gå åt varsitt håll och börja om med någon annan. Vi har en massa bagage, både bra och dåligt, men det är det som är det liv vi levt tillsammans. Och vi lärde känna varandra och oss själva mycket bättre under det där hemska året, vilket gör att vi nu har helt andra verktyg för att hantera konflikter och kriser på.
Ursäkta ett hiskeligt långt inlägg. Ville bara berätta hela historien och säga till er som är mitt i processen att försöka bestämma hur ni ska komma över en otrohet - tillsammans eller på egen hand - att så länge som man är helt ärlig med sig själv och sina känslor så ska man göra det man mår bäst av. Det finns ett stort stigma kring otrohet i samhället (vilket också märks tydligt på vissa av kommentarerna i den här tråden), men det är en social konvention och vad otroheten innebär i just ert förhållande kan ingen annan svara på. Och det är alltid ok att ändra sig.
Hej vändpunkt,
Stort tack för att du delar med dig, så glädjande att höra! Jag tänker och hoppas exakt så som du på flera ställen beskriver att er relation tagit vändning till. Jag kan ju märka redan nu att jag ser på min sambo i ett annat ljus, vi talar med varandra på ett annat sätt och även om vår parterapi är långt ifrån färdig har vi nu ett annat sätt och andra verktyg att bemöta varandra på.
Sedan håller jag också med om det därmed att det inte finns några garantier, för något egentligen. Men just om en person varit otrogen tidigare finns det inga garantier att denne inte är det igen (som kan resultera i mina svagare stunder när jag rotar igenom sambons prylar och som gjorde jag startade tråden) men samtidigt finns det ju heller inga garantier för att en person som inte varit det tidigare aldrig skulle kunna vara det. Så att träffa en ny kanske heller inte alltid är lösningen när vi lever i ett land där typ 68% tenderar att vara/önskar vara otrogna (höftar rejält med procenten).
För er som nu undrar så vill jag bara säga att jag väljer ju att vara kvar hos min sambo för att jag vill det, inte för att jag inte kan se andra alternativ eller för att jag är rädd för att möta andra alternativ. Kärlek finns fortfarande kvar. Vi lever och vi lär, eller vad tror ni?
Så glad jag blir ialla fall att läsa om er relation, så stort tack till dig. Önskar er fortsättningsvis all lycka,
Kram
