Vi som valt att leva kvar i relationen trots otrohet - kom hit så stöttar vi varandra!

Skickade inlägget i annan tråd men inser att denna passar bättre... :/

Har varit tillsammans med min fru i 20 år, 3 barn. Hon lämnade mig för en annan för ca 7 år sen. Troligen hade hon varit otrogen under en tid men jag fick en story serverad. Det slutade som man befarade efter ett drygt halvår och hon kröp tillbaka... jag önskade henne aldrig tillbaka men var dum nog att gå med på det. Tog bara nåt år innan det var dags igen... ny otrohetsrelation som varade nåt år innan jag konfronterade henne... hennes försvar var att jag inte bekräftade henne och rörde henne... ingen ånger från hennes sida nånstans...

Till saken är att hon uttryckt avsky för otrohet under hela vår relation... fortfarande...

Hon är manipulativ och retoriskt skicklig...

Sex har vi inte haft på flera år... och med henne är det inget jag saknar.

Förr har jag egentligen inte haft nån direkt åsikt om otrohet... men nu - fan lämna om man nu vill knulla på annat håll.

Visa nån respekt... själv orkar jag inte längre... jag har tagit allt ansvar som finns under småbarnsåren... älskar mina barn och det är enda anledningen att jag är kvar.

Kan bara inte förstå hur hon tänker - om hon tänker - hon gör karriär, förfasar sig över andra som är otrogna. Jag ville inte att vi skulle gifta oss från början för jag undrade vilken betydelse det hade... för henne var det väldigt viktigt...

Otrohet finns inte i min värld... varför skulle jag då inleda en relation...

Suck... :(

Kram till er!

Min erfarenhet är dock - en gång otrogen - alltid otrogen....

Tilliten är rökt..

I bakhuvudet har jag ett mantra från en undersökning om vad människor som redan levt sitt liv ångrade mest? Att dom stannade kvar i dåliga relationer....

Och här är man - dum i huvudet... orka... :(

Tack! Kram tillbaka till er alla i samma sits. Klart att det självklara vore att dela på sig och jag vet faktiskt inte varför man stannade kvar. Just då var jag i sån chock att jag inte orkade nånting - lite som en zombie. Man gick in i överlevnadsmode...

Sen gick tiden och man trillade in i en vardag - men andra gången dog allt vad gäller känslor.

Ibland kan det vara bra och varm stämning men så vips flimrar hennes sms-konversationer fram och alla hennes konferenser och kvällsjobb upp... då blir det Mordor...

Visst är det självplågeri - hon har aldrig någonsin visat ånger - aldrig varit intresserad av familjeterapi... hon kör på...

Jag hittar saker som ger mig något, främst med barnen men jag fokuserar på det som jag mår bra av. Min fru jobbar för det mesta... hennes val men det tragiska är väl att jag nästan mer ser fram mot när hon är borta än hemma...

Var hos kurator i 2 omgångar men jag var nog ett hopplöst fall... ;)

Min fru förstår jag inte överhuvudtaget men hon har nog mer lik i lasten från barndom/uppväxt än vad jag kan ana...

Hur vi lever? Tja, hemma är det mest logistikplanering och Familjen AB... kärleksliv lika med noll... jag vet att jag fixar att vara själv men det är mycket som spelar in - boendet är ju en sak... i Stockholm är det en fälla...

Varm kram till er alla!

Noterar att ni skriver att de som varit otrogna här har själva haft en djup aversion mot otrohet - samma för mig - vet inte hur många gånger genom åren (och faktiskt fortfarande) min fru förfasat sig över otrogna. Ibland tror jag inte att hon ser sig som någon som varit otrogen alls...

Weird...

Läser tråden om och om igen... kommer ihåg min andra vända där jag i smartphones begynnelse efter första otroheten började kolla av hennes mobil. Det blev som ett mantra och jag fotade deras konversationer vilket ger mig möjlighet att vältra mig än idag - behöver jag iofs inte göra för det är ristat i hjärnbarken... :(
Deras meddelanden och konversationer eskalerade men det som störde mig mest var att de diskuterade om hon var över sin fd... dvs den hon lämnat mig för i första skedet... jag verkar inte ens ha funnits med i diskussionen... inser när jag nu skriver att jag inte tagit mig nånstans... 
Jag har en bra liknelse.... jag känner mig lite som i en bastu som man suttit i lite för länge och som är lite för varm - rör man sig så skriker man av smärta... sitter man still klarar man sig men man vet att man dör på sikt... men som sagt... man överlever just nu... :/

Ja... du satte ord på tankarna... men på något vis har man med barn, hus, allt annat investerat i något man av någon anledning inte vill vara förgäves.

Jag fick en tidigare kommentar på det jag skrev att självklart chattar den otrogna med sin motpart och inte om mig... och det förstår jag också. Det som störde mig var att min fru och hennes nya affär diskuterade huruvida hon var över sin förra affär eller inte. Tyckte själv att det var lite magstarkt.

Har hamnat i någon form av zombieliv - undviker min fru så mycket det går... hon lever för sitt jobb och är borta mycket - lite så jag överlever...

Min visshet om hennes historier ligger 4-8 år tillbaka så jag förstår inte riktigt varför jag skriver här nu :/

Kanske blossar det upp då och då i tanken och sinnet och man undrar vad man håller på med. Blir även trött på allt snack om jämställdhet... kalla mig bitter - trodde aldrig jag skulle bli det... jag har slagit knut på mig själv för att fixa all renovering av hus, fixa allt praktiskt kring bilar, hus, trädgård, städning, datorer och allt som bara ska fungera men inte ta tid, sköta hämtning/lämning på dagis till minst 75%, skjutsa till aktiviteter, MEN, jag har inte planerat - jag är ingen projektledare... jag är en do-er... men jeeze vad jag gjort mycket... och gör fortfarande... min fru har alltid bott på jobbet - satsat på karriären... barnen tänker inte göra karriär för då är man aldrig hemma... :(

Men vanans makt är stark - därför är jag kvar... jag är bra på det jag gör, jävligt bra, men min fru blir aldrig nöjd... oavsett vad det gäller... spelar ingen roll vad jag gör så kritiserar hon, undrar om jag inte kan göra lite till, påpekar mina brister, så jag har gett upp... gav upp för flera år sen... jag är inte ens förbannad på henne längre... bara likgiltig... 

Sorry... så svårt att lämna... kram till er alla!

Svårt att inte vara bitter.... eller det orkar man knappt.
Lite som att sitta med en förlustaktie... det är ingen förlust förrän man säljer - och har man investerat så håller man fast så länge man kan - trots all logik... :/

Tror det är lite så - man försöker förtvivlat hoppas att allt investerat känslokapital inte var förgäves.

Alla logiska resonemang säger nåt annat.

Min fru har aldrig varit nöjd i hela sitt liv - en ständig strävan av förnyelse på alla plan... tror det är det fundamentala i hennes beteende... aldrig vara nöjd, ständigt söka nytt... en sån person är nog dömd att vara otrogen eller byta liv i någon mening...

Life goes on... :/

Ibland känns det lite som att sitta med en förlustaktie som man trodde på. Att sälja är lika svårt som att lämna och gå vidare...

Man vill inte förlora en investering man trodde på, vare sig den är emotionell eller mäts i kronor... ????