Hjälp mig! Behöver tips om hur jag ska bete mig mot mannens tonåringar.

Lev som särbo tills barnen flyttat. De är för stora för att börja fostras nu.

Och skaffa inga barn med den mannen!

Men ts, allvarligt, så där kan du inte fortsätta leva! Och din man verkar inte fatta hur illa det är!

Jag tycker att du ska ta en paus. Helst nu direkt. Packa en väska med det du behöver tills tonåringarna ska tillbaka till sin mamma och åk. Bo på hotell i helgen eller ring en kompis och säg att du inte står ut med mannens tonåringar en sekund till, om nån ringde till mig och sa det skulle jag plocka fram en extrasäng direkt.

Ägna tiden åt att fundera på vad du ska säga till din man när ungarna har åkt.

Kommer ni inte fram till vilka förändringar som behöver göras innan barnen ska komma nästa gång så upprepar du proceduren och åker hemifrån innan de kommer. Efter att ensam ha servat sina barn en hel vecka så kommer nog mannen att inse att något behöver förändras.

Jag har själv tonåringar, både egna och bonus, de är både härliga och jobbiga och man måste sätta gränser för dem för att de ska lära sig hur man beter sig. Det har inte din man gjort. Det är han som är deras förälder och som ska dra det tunga lasset. Du är en bonus som hjälper till med det som du väljer.

Jag har inte haft det fullt så "tufft" men det har funnits utbrott här också om att det tex varit stökigt.. När det inte varit stökigt dessutom. Mannen säger nej men det är alltid ett ja....suck det diskuterar vi ofta, jag säger att fan säg ja på en gång istället för nu vet dom ju att dom inte behöver bry sig när du säger nej. Han hotar med konsekvenser som han aldrig genomför...

I alla fall. Så har jag slutat städa efter hans barn... När dom tex gör kaos i hallen så städar jag runt och låter deras grejer ligga.. Det var enda sättet att visa hur mkt dom drar ner och hur mkt jag faktiskt plockar och städar...

Har du möjlighet att äta på jobbet i så fall skulle jag börja ta med matlåda och äta innan jag gick hem och bara säga att jag har ätit du får laga middag.. Låt helt enkelt mannen laga mat de veckorna barnen är hos er.. Antingen äter du då också eller så innan så slipper du hela middags diskussionen. Ta en promenad och/eller nya hörlurar som du lägger undan efter användning (saker försvann här också) och stäng in dig i sovrummet en stund.... Låt mannen ta allt ansvar för hushållet den vecka barnen är hos er.. Skit i deras kläder mm det är hans ansvar.... Säger dom nåt till sig säger du bara ta det med XX

Kanske börja gå på gym efter jobbet så slipper du höra en del av tjafset..

Kan hända att det han behöver är att märka att han faktiskt står där helt själv, det är hans ansvar att se till att antingen tvätta själv eller få barnen att göra det.

Vi har sagt att nu när man är 14 får man tvätta själv.. Kommer man med de kläder man haft samma dag till tvättkorgen tvättar vi vuxna men samlar man en hög får man göra det själv.

När mannen äldsta bodde hemma skulle hon Tvätta allt själv men slängde in i tvätten ändå, då sorterade jag ut.. Hon lärde sig nabbt att det var ingen mening för det låg kvar, vägrade tvätta hennes as äckliga trosor...

Försök stänga av när de bråkar, det är svårt jag vet men jag har lärt mig att stänga av alt gå undan när det börjar tjafsa för att helt enkelt inte bli irriterad. Det är betydligt lugnare hemma nu och sambon har lärt sig att dra gränser... Dom har en dag var de ska sköta vissa saker i hushållet.. Hans ena slarvar då skjuts det upp för de andra tills antingen hon eller pappan gör det för de andra ska inte behöva göra extra för att hon slipper undan... Man måste dra en gräns helt enkelt.. Inte kul när det ska ha dammsugits på måndag och på torsdag fortfarande inte är gjort... Men jag är ingen hushållerska... Kan inte pappan få barnet att göra sina sysslor får han göra sysslorna istället. Jag kan ta på inneskor

Känner igen det där. Håller på att bli galen på min mans ena son (snart myndig). Kom hem från sjukhuset efter att ha varit där i ett par veckor (allvarlig operation som det inte var säkert att jag skulle klara mig ifrån levande) och han får på fullt allvar ett raseriutbrott för att han inte hittar en galge till sin jacka! Han klagar jämt på precis allt HELA tiden, säger till mig att jag är dum i huvudet och ska hålla käften. Det är jäkligt tråkigt, speciellt eftersom min man har ett barn till (supersnäll) och jag också har ett (helt underbar, såklart ). Har precis ställt in en resa eftersom han inte kunde lova att sköta sig (eskalerade och kallade sin pappa för autistiskt, dum i huvudet och gud vet allt). VÄLDIGT tråkigt eftersom jag vill uppleva roliga saker med mitt barn, och min mans trevliga barn, men han förstör allt. Vad gör man?! I det här fallet är min man inte flat, han bråkar med sonen varje dag men tyvärr skiter sonen i det fullständigt. Dessutom är sonen alltid hemma och lägger sig i allt, jag skulle vara väldigt glad om han kunde umgås med kompisar någon gång. Dessvärre hamnar han i konflikter i skolan också (han tycker alla muslimer är dumma i huvudet också). Hoppas att han flyttar hemifrån snart!

Varför har du överhuvudtaget gjort allt detta för dem, och dessutom hållt på så länge att du tröttnat totalt?
Första gången jag upptäckte att makens barn inte klarade agera sin ålder och ge något igen, så sket jag i dem och så slapp jag reta mig på det.

Varför stannade du inte bilen bara och sa åt barnet att kliva ut?
Nu är jag ju inte rädd att ta en konflikt, och jag kan dessutom skrika lika högt som de flesta andra. Hade de burit sig så illa åt mot mig personligen så hade de fått ångra sig duktigt.
Att ge igen är faktiskt en bra uppfinning!!
Och du, spara inte på krutet!!

Vilket misslyckande att leva ihop med barn i flera år utan att ha skapat en relation till dem som håller för att man själv pratar med dem när något skaver. 

Ha förståelse för vad??

Flytta TS. Det kommer aldrig förändras. Till dess att en flytt blir av ska du givetvis inte göra ett skit för dom. Pappan har bäddat sin säng, nu får han ligga i den.

Nej, det är inte normalt att tonåringar beter sig vanartigt även om många tycks tro att det hör till tonåren att bete sig illa. Dags att sätta ner foten MOT DIN SAMBO! Det är hans barn, hans ansvar att se till att barnen uppför sig. Och kommer han - eller barnen - dragande med att "hos mamma får vi göra så" klarar barn mycket väl att skilja på vilket beteende som är OK på olika platser. Eller är de lika gapiga och otrevliga i skolan? Dags för operation fostran helt enkelt. 
Du lär få lida av dessa barns beteende i säkert fem år till, så stäm i bäcken. Själv skulle jag skaffa eget boende och bli särbo om inte barnen uppfostras pronto.

Kommunikativt fungerar det? Men ändå väljer du att inte prata med dem? 

Du är en slav, en hushållsslav för din man och hans ohängda ungar. Sluta med det NU!

Jag menar inte att du ska lyssna i första hand, jag menar att du ska berätta för dem hur fel du tycker att det har blivit och hur du istället vill ha det. Prata med dem om att du känt och trott att du inte borde lägga dig i något som rör dem alls men att du nu förstår att det har varit felaktigt eftersom det lett fram till att du känner dig både olycklig och inte uppskattad och nu också arg över en hel del saker. 

Håll dig till att prata om hur du vill ha det och känner det. Dra inte i försvar för mannen och börja orera om hur hemskt du tycker det är när de kallar honom idiot eller behandlar honom på ett sätt du ogillar. Låt allt det vara men prata med dem om hur skrikandet påverkar dig i hemmet som du också bor i och fråga dem hur de tänker när de nedvärderar din mat eller annat i samma stil. Fråga dem hur de tror att det känns för dig. Ställ frågor, berätta och var inte rädd för att vara uppriktig med dina egna känslor. En del saker har de garanterat inte alls tänkt på som sårande, annat kan förstås ha varit avsett att vara just det - men snacka om det. 

Håller tummarna för att det hjälper

Här hjälper det inte ett dugg. Han har ingen som helst respekt för mig (iofs inte särskilt stor respekt för min man, sin bror, sina lärare eller rektorn heller). Det enda jag blir irriterad på min man för är att han ursäktar honom med att han är tonåring. Men andra tonåringar jag känner, och den andra sonen, är ju inte alls så otrevliga-möjligen har de mer egen vilja än tidigare.

Det tycker jag att du kan prata fritt med dem om också. Berätta för dem att det kan kännas på alla möjliga sätt för folk som har barn som ska bo ihop med och ha en relation till andra än sina föräldrar och att det ibland leder till att föräldern försöker bestämma hur det ska vara också i den andra förälderns hem. Berätta för dem att du kan förstå det (om du kan förstå det - annars säger du att du inte förstår det) men att du inte längre tror att det är rätt och riktigt att du ska rätta dig och leva efter det.

Säg till dem att du är en schysst person, det vet de ju redan om du nu är det och att du vill bli schysst behandlad tillbaka. Berätta för dem att du uppskattar allt som är bra med dem, men att du också känner stort behov av att verkligen påtala saker du har svårt att stå ut med. 

Om du tycker att pappan hjälpt er med era relationer för lite så säg det med. Men berätta också att du kan tänka dig att det inte är så himla lätt för honom att göra allt rätt heller. Det är inte riktigt så glidigt och enkelt att vara vuxen och gifta sig, skilja sig, skaffa ny partner och få ihop livet på ett sätt som gör alla nöjda heller. Det kommer de högst troligt att själva få uppleva en dag också.

Det brukar jag säga till mina ungar, både de biologiska och bonusbarnen. "Vänta bara tills ni har gift er, skilt er och skaffat ännu en familj. Jag är säker på att jag kommer att få höra mycket om det när det väl har hänt!"

I mitt fall är sonen ofta supertrevlig när vi är på besök hemma hos någon annan (särskilt om det är någon som han tjänar på att vara trevlig mot). Hemma tycker han att han kan slappna av och vara sig själv (dvs vara hur otrevlig som helst). Det hjälper inte att förklara hur jag upplever det, för han VILL ju verkligen trycka ner mig.

Jag övercurlar mitt barn också, och servar även hans söner, samt betalar. Skillnaden är som sagt att mitt barn och hans ena son är så roliga att vara med att det är värt allt jobb. Det är jätteroligt att tex gå på Liseberg med dem för att de verkligen uppskattar det. Om man däremot bara får skit för allt man gör är det inte ett dugg kul. Han är hjälpligt trevlig mot mitt barn, det är väl det enda positiva jag kan säga.