Inlägg från: Anonym (Jenny) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Jenny)

    Styvmamman & psykisk ohälsa

    Jag har 2 barn med mitt ex, 2 och 5 år gamla. Vi separerade redan när minsta bara var några månader. Misstänker såhär i efterhand att han fick någon förlossningsdepression (kan man säga så om män?) redan när äldsta föddes.

    Han träffade i alla fall en ny när minsta var runt året. De flyttade ihop och när minsta var ca. 1,5 började barnen bo varannan vecka. Mest pga att äldsta verkligen ville det och vi inte ville dela på barnen. Det fungerade bra till en början.

    Under året som gått har pappans nya tagit det mesta ansvaret. Pappan  beskriver deras familj som att han är den som jobbar och att hon har hand om barnen. Vi har överlag en helt ok dialog kring barnen, förutom när det gäller hans nya då.

    Under året som gått har hon pendlat mellan att vara kärleksfull, skämma bort dem helt galet mycket till att skrika, skälla och gå över gränsen (ta tag i dem eller skrika hemska saker när barnen hör. Ett tag var det så illa att socialen blev inkopplad.

    Nu har jag fått reda på av pappan att styvmamman är bipolär (vet ej om det är typ 1 eller typ 2) med någon diagnos till (adhd eller borderline, inte helt hundra nu i efterhand).

    Jag försöker läsa på om det här och hittar ingenting positivt. Måste det vara så illa om jag byggt upp i mitt huvud? När jag har pratat lite med henne och pappan om det så tycker dem att allting är bra, hon tar mediciner o.s.v. Men med tanke på vad som redan hänt så känner jag mig oerhört orolig över att barnen ska fara illa.

  • Svar på tråden Styvmamman & psykisk ohälsa
  • Anonym (Jenny)
    Anonym ((J)) skrev 2017-09-07 12:37:02 följande:

    Har hon precis fått diagnos/diagnoser så får hon ju hjälp nu?!

    Bipolär och adhd är kroniskt men går att medicinera. När det gäller borderline kan hon bli helt frisk med hjälp av terapi. Där funkar inga mediciner men det är å andra sidan inte obotligt.

    Tycker du ska hålla en nära dialog med båda (ex och nya) samt avvakta lite.


    Hon har haft diagnoserna i några år redan. Hon tar mediciner men har uppenbarligen ändå haft perioder redan där hon går för långt. 

    Det är inte helt lätt att ha en dialog. Det fungerar periodvis. Emellanåt går det att prata om allt och emellanåt så hatar de mig, jag gör allting fel, barnen gör allting fel och det är mitt fel att barnen gör fel.. Lite på den nivån. Hon själv gör aldrig fel och pappan försvarar henne oavsett vad som händer.
  • Anonym (Jenny)
    Anonym ((J)) skrev 2017-09-07 15:59:41 följande:

    Eftersom soc varit inblandat och "clearat" familjen kan du vara helt lugn ts. Soc fäller ALLTID hellre än friar!
    Men är du oroad trots det kan du kanske komma överens att barnen inte träffar henne under downperioderna utan bor hos dig och träffar pappa utanför hemmet?!


    Det blev aldrig någon utredning dock. Jag visste inte om att styvmamman hade diagnoserna vid tillfället. Pappan sa aldrig något. Socialarbetaren ville oavsett tala med mitt äldsta barn som inte sa något oroväckande. Ville överlag inte prata om någonting. Skämtade och pratade om annat mest. Socialarbetaren sa att hon förstod att pappan inte är hemma särskilt mycket men att hon inte kunde se något oroväckande.

    Både pappan och hans nya skulle gå i taket om jag över huvud taget nämnde att jag inte vill ha barnen i närheten av henne. Om jag inte har någon som helst laglig rättighet kan jag inget göra.. De är två mot mig och är tyvärr väldigt duktiga på att trycka på mina svaga knappat. Om inte barnen själva säger något känner jag mig totalt maktlös.
  • Anonym (Jenny)
    Ess skrev 2017-09-07 18:36:58 följande:

    Vad kan man egentligen förvänta sig när pappan gladeligen lämpar över allt SITT ansvar för SINA barn på sin partner, diagnos eller inte?

    Steg ett är att han själv tar sitt ansvar under umgänget, är vv för mycket så får han ta vh.
    Börjar han ta sitt (självklara) ansvar så kommer partnern och barnen inte så tätt in på varann, och jag tror att det finns mycket att vinna på det, för allas men speciellt för barnens skull.


    Jag har verkligen försökt få igenom att gå tillbaka till varannan helg men han totalvägrar. Tyvärr känner jag mig för rädd och svag för att bara hålla barnen hemma. Vad händer om de polisanmäler mig eller ansöker om ensam vårdnad för att jag försvårar umgänget?
Svar på tråden Styvmamman & psykisk ohälsa