Anonym (Jenny) skrev 2017-09-07 12:12:31 följande:
Jag har 2 barn med mitt ex, 2 och 5 år gamla. Vi separerade redan när minsta bara var några månader. Misstänker såhär i efterhand att han fick någon förlossningsdepression (kan man säga så om män?) redan när äldsta föddes.
Han träffade i alla fall en ny när minsta var runt året. De flyttade ihop och när minsta var ca. 1,5 började barnen bo varannan vecka. Mest pga att äldsta verkligen ville det och vi inte ville dela på barnen. Det fungerade bra till en början.
Under året som gått har pappans nya tagit det mesta ansvaret. Pappan beskriver deras familj som att han är den som jobbar och att hon har hand om barnen. Vi har överlag en helt ok dialog kring barnen, förutom när det gäller hans nya då.
Under året som gått har hon pendlat mellan att vara kärleksfull, skämma bort dem helt galet mycket till att skrika, skälla och gå över gränsen (ta tag i dem eller skrika hemska saker när barnen hör. Ett tag var det så illa att socialen blev inkopplad.
Nu har jag fått reda på av pappan att styvmamman är bipolär (vet ej om det är typ 1 eller typ 2) med någon diagnos till (adhd eller borderline, inte helt hundra nu i efterhand).
Jag försöker läsa på om det här och hittar ingenting positivt. Måste det vara så illa om jag byggt upp i mitt huvud? När jag har pratat lite med henne och pappan om det så tycker dem att allting är bra, hon tar mediciner o.s.v. Men med tanke på vad som redan hänt så känner jag mig oerhört orolig över att barnen ska fara illa.
Ditt grunduppdrag som förälder är att skydda dina barn, Det är pappans skylighet också, men om han inte förmår göra det så måste du ingripa.
Barnen ska inte under några omständigheter utsättas för den här kvinnans labila beteende. De ska inte behöva följa i hennes toppar och dalar utan de behöver trygga och stabila vuxna som förmår att inte utsätta barn i sin närhet för sina psykiska problem.
De diagnoser du räknar upp är visserligen i viss mån behandlingsbara, men i verkligheten är de mycket krävande och det tar oftast lång tid att komma till rätta med de symtom som drabbar omgivningen, i detta fall dina barn!
Jag är själv uppvuxen med en biologisk mamma med precis dessa diagnoser och det var ett veritabelt helvete. På ytan såg vi ut som en vanlig välfungerande familj med god ekonomi och stabil livsstil.
Men bakom kulisserna försiggick saker som inget barn ska behöva bli utsatt för; timslånga utskällningar som ibland kunde pågå i omgångar under flera veckor, ständig rädsla för att säga något som skulle trigga igång hennes humör, månadslånga perioder när hon inte orkade göra nånting och vi barn fick sköta allt hemarbete från städning till att ta hand om småsyskonen.
Jag jämför min uppväxt med att leva med en missbrukare. Om någon hade sett detta utifrån och sett till att ta oss barn därifrån hade det inneburit världens skillnad för oss. Nu fick vi leva i det här tills vi var nätt och jämt gamla nog att flytta hemifrån (alla syskonen lämnade hemmet vid omkring 16 års ålder, med varierande resultat). Det har påverkat oss barn långt upp i vuxen ålder att bli behandlade så under vår uppväxt. Vi har alla haft svårigheter som går att härröra till vår uppväxt, och det har tagit oss lång tid att lappa ihop oss själva så pass att vi kunnat lämna det bakom oss.
Inte ens en dag skulle jag medvetet lämna mina barn i händerna på en person med dessa diagnoser och dessa beteenden. Jag skulle kräva indraget umgänge och en synbar förändring hos styvmamman innan umgänget återgick, alternativt att pappan flyttar ifrån styvmamman för att skydda barnen. Hon är dessutom inte en förälder, utan kan lätt avvaras ur barnens liv.
