Jag är en hemsk kompis

Jag har alltid önskat mig en son, helt plötsligt fick jag en son, funktionshindrad men världens finaste. Min älskade pojke!
Kort därpå blev en kompis till mig gravid, hela graviditeten kämpade jag med känslan tänk om hon får en son? Det hände, hon fick en frisk son.
Sen dess har jag inte kunnat umgås med henne, sorgen över hur min son blev är som klor i mig (trots att jag älskar honom för den han är!) men det gör så ont att se det hon får och inte jag. Det gör så ont att se hur olika de är, vad min son egentligen skulle varit.
Hur kommer man över såna här känslor? Jag vill inte vara avundsjuk och sörja det jag kunnat få, jag älskar min pojke, för precis den han är!