Trägen vinner

Vilken fin historia! Precis som ni fick vi kämpa i flera år innan vi till slut fick barn. Att det skulle behövas ivf/icsi stod klart efter utredningen som visade gravt avvikande resultat på spermierna men ändå trodde vi båda två att det skulle gå efter ett möjligen två icsi-försök, allt annat (äggen och att vi fick embryon) såg ju så bra ut.

Under de jobbiga åren läste jag mycket och fann inte särskilt många "tröstande " exempel alltså par som lyckats efter väldigt många ivf. De flesta verkade ge upp efter fyra möjligen fem försök. Det hindrade oss dock inte från att fortsätta när det inte gick vägen.

När vi gjort åtta ivf hade vi fortfarande inte ens fått plus på stickan men eftersom kliniken trodde på oss hade vi fått köpa ett trepack (men skulle inte få köpa fler trepack)och hade alltså två försök kvar.

Lika bra att göra dem tänkte vi men sen får det nog bli ägg- eller embryodonation.

Så, efter försök nr nio blev det plötsligt ett plus. Lyckan blev kortvarig, det blev ett tidigt missfall. Vi hade då ett embryo kvar från samma omgång dvs icsi nr nio omgång. Även det blev ett plus som dock även det slutade i tidigt missfall.

Men-nu hade vi fått upp hoppet.

Tionde försöket gjordes och jag var helt säker på att det skulle bli ett plus vilket det otroligt nog blev, dessutom fortsatte graviditeten helt normalt och vi fick till slut vårt barn.

Tio fulla försök med icsi krävdes alltså.

Med detta inte sagt att man skall fortsätta hur många gånger som helst. Jag förstår mycket väl om man inte orkar mer efter ett par tre omgångar. Tyvärr finns det ju ingen barngaranti även om man skulle göra tjugo ivf. Själv upplevde jag inte äggplock och stimuleringarna som så förfärligt plågsamma trots att det alltid blev väldigt många ägg. Det kändes som en mer plågsam tanke att ge upp drömmen om att få bära och föda ett barn. Jag ville helt enkelt inte ge upp och tänkte hela tiden "bara en till"..

Så här efteråt är jag glad att jag inte visste hur många år och försök det skulle bli.