Trägen vinner
Jag och min flickvän började försöka skaffa barn efter att vi varit tillsammans ett knappt år. Med tanke på vår ålder blev vi inte speciellt förvånade när vi inte blev gravida direkt ? jag var då 44 år och min flickvän var 36. När vi efter ett år fortfarande inte lyckats besökte vi gynekologen och fick reda på att allt såg normalt ut, men att vi borde hjälpa naturen på traven. Och från den dagen levde vi i fyra år med inseminationsförsök, Clearblue, schemalagda samlag och ? inte minst ? IVF.
Till en början var vi väldigt optimistiska. Vi kände inte att vi hade tid att vänta på remissen till landstinget, så vi gick till en privat klinik. Dyrt, ja visst, men det skulle ju bara krävas en behandling, sedan skulle vi vara gravida. Det fanns inte i vår världsbild att det inte skulle lyckas.
Vi blev förvånade och framförallt besvikna när den första omgången inte ledde till en graviditet. Allt så bra ut ? massvis med ägg, ganska många embryon, men inte ens en blödning till slut. Remissen till landstinget dröjde, så vi fortsatte hos den privata kliniken. Två försök till, allt såg bra ut, bra äggproduktion, bra spermier, gott om embryon, men ingen graviditet. Vi började känna att det kanske inte skulle bli så enkelt trots allt.
Remissen hade nu gått igenom, men vi hade ett embryo kvar i frysen på kliniken. Av någon anledning trodde vi att den här gången skulle det gå vägen, men det blev som vanligt ? ingenting. Vid det här laget var vi rejält oroliga, men när vi kom till Huddinge sjukhus så kom optimismen tillbaks. Här jobbade man lite annorlunda, vi fick träffa huvudläkaren flera gånger, och den mer ?sterila? miljön gav oss hoppet tillbaks ? här visste de verkligen vad de gjorde!
Därför kändes det nästan brutalt när första behandlingen slutade som tidigare, och vårt hopp började försvinna. Vi hade nu gjort fem IVF-försök, och ingenting, inte en antydan till graviditet. Mensen hade till och med kommit innan vi skulle göra graviditetstestet. Läkarna menade att det fanns anledning att fortsätta, man såg inga fel hos någon av oss. Men vi började misströsta och jag började googla på hur många IVF-försök andra par gjort innan de gav upp. Jag fick uppfattningen (även om jag kanske har fel) att de flesta bara försökte 2-3 gånger innan de gav upp och vi hade nu 5 misslyckade försök. Jag hittade någon blogg där jag en kvinna blev gravid efter 10 IVF-försök. Jag blev så lycklig för den personens skull att jag nästan började gråta, men det kändes som att läsa om någon som vunnit 5 miljoner på Lotto ? det där kommer inte hända oss.
Men, vi gjorde ett försök till på Huddinge. Den här gången verkade min flickvän reagera annorlunda. Hon mådde illa på morgnarna, och den här gången hade mensen inte kommit när det vi gjorde graviditetstestet. Jag var nästan helt säker på att vi var gravida den här gången, men hade inte velat säga något. Vi stod tätt ihop i badrummet och stirrade på stickan. Det första blå strecket dök upp direkt, och vi kunde båda ana det andra strecket. Tyckte vi. Men det kom inget andra streck, och nästa dag kom mensen.
Nu började vi komma farligt nära min flickväns 40-årsdag, vilket innebar att vi kanske inte skulle få göra vårt tredje och sista försök på landstinget på grund av reglerna i Stockholm. Men, vi klarade oss med några dagars marginal, och det blev en sjunde IVF-omgång. Den här gången kom mensen flera dagar innan grav-testet.
För er som har gått igenom IVF-behandlingar behöver jag inte berättade hur jobbig den här perioden var. För oss båda var det en känslomässig berg-och-dal-bana och för min flickvän var det en fruktansvärt slitsam tid med hormonbehandlingar, ruvning och rent ut sagt djävulskt skitjobbiga äggplock och återinföringar. Och jag tänkte att hoppet var nu i princip helt ute. Läkarna sa fortfarande att vi kunde fortsätta försöka, men för mig kändes det som att vi metade utan krok, att vi kastade en tärning som bara hade 1:or. Vi skulle kunna göra 1000 IVF-försök, och skulle ändå inte bli gravida. Vi började planera för andra alternativ, och hade kollat upp en äggdonationsklinik i St Petersburg. Min flickvän kontaktade då lite i hemlighet en annan privat klinik och bokade in ett besök för IVF-behandling. Jag blev nästan lite irriterad, eftersom jag inte såg någon poäng i att fortsätta IVF- vägen, men jag kände inte att jag kunde vägra.
Vi hann precis göra vår åttonde IVF-behandling innan kliniken skulle stänga för sommaren. Jag var ganska oinspirerad den här gången, hade massvis på jobbet och var dessutom sjuk några veckor innan det var dags för min ?insats?. Vilket dessutom blev en ganska misslyckad sak, för första gången såg jag en bekymrad rynka i pannan när sköterskan tittade på mitt spermieresultat. För mig spelade det ingen större roll, jag gjorde det här för min flickväns skull, inte för att vi skulle kunna bli gravida.
Och, förstås, den här gången gick det vägen. Efter över fyra års kämpande hade vi äntligen inte bara ett utan två blå streck på den där stickan. Och efter en ganska normal graviditet och förlossning är vi nu föräldrar till en underbar liten flicka.
Jag skriver det här för er som är i samma situation som vi var i och som börjar tycka att det känns tröstlöst. Det finns förstås aldrig någon garanti att någonsin bli gravid, vare sig med eller utan IVF. Men när jag sökte på nätet så fanns det inte så många exempel på par som försökt så många gånger som vi och som blivit gravida.Och hade det inte varit för min flickvän, vars kämpande och envishet jag kommer vara tacksam för så länge jag lever, så hade jag givit upp. Nu blev vi istället ett par som försökte väldigt många gånger och lyckades till slut.