Är det etiskt försvarbart att ge livsuppehållande behandling på aborterade foster?

Kan tycka att det är lite märkligt att många så direkt menar att alla lösningar är att justera tiden nedåt?
Trots allt, anledningarna bakom den beviljade abort finns kvar ändå, oavsett om det sker i vecka 18 eller vecka 21.

Om man läser i abortlagstiftningen och  de riktlinjer som socialstyrelsen har som underlag för utfall rör det sig inte om nöjesaborter efter vecka 18. I ca 2/3 av fallen är det direkt livshotande skador för mamman eller fostret, och i den resterande tredjedelen psykosociala skäl. I och med att gränsen rent officiellt i abortlagen är formulerad som fall där det "innebär att målsättningen är att rädda både kvinnans och barnets liv" utgår jag från att de psykosociala skälen verkligen är relevanta och väger lite tyngre än "oups, jag glömde bort tiden".

Självklart är det emotionellt tufft att läsa om aborterade foster som kvider och kippar efter andan. Det vore märkligare ifall läkarna inte reagerade på det. Men för mig kan det vara minst lika hjärtskärande att se barn som föds som kollin och som varken kan andas eller äta utan slangar, och många gånger knappt röra på sig eller ens visar något medvetande för omvärlden. Om jag själv av någon anledning skulle hamna i ett sådant tillstånd hoppas jag att mina anhöriga vore barmhärtiga nog att stänga av maskinerna och låta mig somna in.
Och jag kan också bli väldigt illa berörd av att se barn födas in i fruktansvärda familjeförhållanden, där de troligen inte får en lycklig dag under sin barndom.

Jag antar att skillnaden här handlar om huruvida man värderar rätt till liv eller om man högre värderar rätt till drägligt liv.