Jag väntar mitt första barn i slutet av Oktober och kommer att vara mammaledig de första tio veckorna, sedan planerar jag att vara tillbaka på jobbet och arbeta 80% (hemma/flex i dag i veckan). Blivande pappa hemma 4 dagar/v.
Någon som har haft liknande upplägg? Någon som väntar barn och precis som jag inte planerar att vara hemma heltid någon längre period?
Varför? Jag menar..du är gravid och genomgår en förlossning, vill kanske i alla fall försöka få amningen att fungera mm.. Och sen stressar du tillbaka till jobbet? För vems skull då? Ditt barn är bara liten en gång.
Pluggade från det att min tredje var 3 månader. Åkte hem var 3:e h och ammade. Stressade totalt sönder vår första tid tillsammans. Helt värdelöst.
Svaren i den här tråden visar hur otroligt viktigt det är att feminism finns och att vi inte har kommit särskilt långt.
Svaren i den här tråden visar hur otroligt viktigt det är att feminism finns och att vi inte har kommit särskilt långt.
Är inte intresserad av andrahansinformation utan källor. Vill läsa de faktiska studierna.
Jag jobbade med en som var hemma tre månader, därefter var pappan hemma. Alla ifrågasatte henne så hon var ledsen...men hon ville verkligen inte vara hemma. Hon jobbade som vanligt heltid efter tre månader.
En mamma på "vår" förskola var VD på ett kulturföretag och med fjärde barnet tog hon i princip ingen ledighet. Barnet var med på hennes jobb hela dagarna. Hon sa "tur att man har ett jobb man kan sköta med vänsterhanden" .
En tredje spm jag arbetade med ville egentligen inte ha fler barn, men hennes nye man ville. Så de gjorde en överenskommelse om att han skulle ta 100% ansvar för barnet. Hon var hemma 6v tror jag och jobbade heltid sen (karriärjobb som hon engagerade sig fullständigt i). Jag råkade fråga om barnet en gång, då fnös hon och sa att det var HANS barn.
Så om bara jag har träffat tre personer, måste det finnas ganska många som inte är lediga så länge.
Jag tänkte själv med mitt första barn att jag skulle vara hemma ett halvår bara. Men den obefintliga sömnen hade gjort det omöjligt att klara av ett jobb för min del. Och när barnet väl var fött så ville jag inger annat än att vara hemma...jobbet kändes så oviktigt jämfört med mitt barn.
Jag tänkte själv med mitt första barn att jag skulle vara hemma ett halvår bara. Men den obefintliga sömnen hade gjort det omöjligt att klara av ett jobb för min del. Och när barnet väl var fött så ville jag inger annat än att vara hemma...jobbet kändes så oviktigt jämfört med mitt barn.
Jag var inte heller hemma länge med andra barnet. Började jobba när hon (korrigerat) var tre månader. Ingen på mitt nya jobb som höjde på ögonbrynen, tyckte snarare det var ganska häftigt att min man orkade vara hemma hela dagarna med en tre-månaders och en 1-åring. (Men en kvinna förväntas orka det..?)
Jag har och ammar fortfarande dottern deltid, när hon var mindre fick hon flaska när jag var borta och sedan vanlig mat. Jag behövde bara pumpa 1gång/dag i några minuter på jobbet. Så rata inte amningen helt även om du planerar att jobba tidigt, det kan fungera smidigt ändå!
Är det något specifikt du undrar över så hör av dig 
Barnet är bara liten en gång för pappan också tycker du likadant om det vore han som skulle tillbaka till jobbet? Och varför förutsätter du att ts tänker amma?
Svaren i den här tråden visar hur otroligt viktigt det är att feminism finns och att vi inte har kommit särskilt långt.
Och så känner inte pappan eller? Att man bara vill vara hemma?
Inte svar till mig, men... Min man hade noll problem med att gå tillbaka till jobbet och vara borta på dagarna, själv var jag hormonell till tusen och blev gråtfärdig vid blotta tanken på att behöva skiljas från mitt pyttelilla barn. Jag har heller inga pappor i bekantskapskretsen som känt att det varit jobbigt att gå tillbaka till jobbet efter de två första veckorna. Har du?
Feminism har inget med barns behov att göra. Dock är lika lön för alla som gör samma arbete och att kvinnor ska få en god förlossningsvård och lika god vård som män gällande övriga sjukdomar viktiga och något som krävs mycket jobb för att få det jämställt. Om politiken skulle utgå från barns behov så skulle man få vara föräldraledig tills barnet är 3 år och att pappan skulle vara hemma från att barnet var 1,5-2 år och framåt, det skulle vara jämlikt + utifrån barns behov. Men nu ser det inte ut så och då blir samhället väldigt ojämställt.
När det gäller graviditet och förlossning så startas såpass starka biologiska proceser i de allra flesta kvinnor att exakt jämställdhet med millimeterrättvisa inte funkar i praktiken. Vissa kvinnor känner att de är chill med att lämna sina spädbarn och det är ju kul för dem, men de allra flesta VILL inte. Det jag ser i den här tråden är mest vänliga påpekanden om att man kan uppleva det annorlunda än man tänkt sig när barnet väl är fött.
Jag är rätt trött på att höra åsikter om att det är mamman som ska vara hemma med barnet, för mig och min sambo har det fungerat jätte bra att dela ansvaret och vi har en lugn och trygg dotter på 3 år. För mig har det varit viktigt att min dotter fick en nära kontakt med sin pappa direkt så efter jag hade fött henne var det på hans bröst hon fick ligga de första timmarna. Jag är egenföretagare och jobbar inom hästbranchen vilket gör att jag har hästar som ska ridas och skötas, under första året drog jag ner på den verksamheten och hade endast 3 hästar i träning samt träningar kvällstid två dagar i veckan. Från det att min dotter var några veckor gammal var jag ifrån henne några timmar åt gången medan hon var hemma med sin pappa. Nu är jag gravid igen och vi kommer dela föräldrar ledigheten direkt från början denna gången, jag vill jobba och mår inte bra att bara gå hemma. En lycklig mamma Är en bra mamma, och alla bestämmer själv vad som blir bäst för hela familjen. Lycka till!
Jag bor i Frankrike och här är mammaledigheten 4 månader lång, varav den första månaden är den sista månaden i graviditeten. Så de flesta franska mammor ammar inte och går tillbaka till jobbet när barnet är 3 månader gammalt.
Och så vitt jag vet så mår inte franska barn sämre för det!? ;)
Gör det som känns bäst för er. Barnet kommer inte att sakna närhet och trygghet för pappan kommer att vara hemma med det.
Amningen kan ju bli svår, men kanske går det att pumpa?
Jag började arbeta en dag i veckan när andra barnet var tre veckor gammal, och pappan är hemma istället. Det fungerar alldeles utmärkt!
Nu ammar dock inte jag, och det för att jag helt enkelt inte vill amma, hör och häpna.
Jag tycker att det är mördande tråkigt att vara hemma med barn, och om jag inte ammar så fungerar det utmärkt att dela föräldraledigheten.
Avgörande är nog hur man mår efter förlossningen.
Och så känner inte pappan eller? Att man bara vill vara hemma?
Det är inte millimeterrättvisa att kvinnan är huvudförälder och mannen ses som ett sämre B- alternativ. Mannen är precis lika kompetent och att kvinnan inte vill lämna sitt barn är för att hon är uppfostrad så, se bara på svaren i den här tråden, det ska krävas mycket mod för att man ska gå emot det här starka fördömandet.
Hej.
Är i lite samma sist som dig och undrar hur de gått för dig?