Jag lever i en bonusfamilj och i ärlighetens namn är det svårare än jag inland trodde det skulle vara. De ljusa stunderna överväger allt mindre bra.. Men ibland är saker påfrestande och man behöver stöd och någon som förstår / är i samma sits. Så jag undrar, finns är fler som har bonusbarn? Hur har ni det i era familjer? Vad är utmaningen för just dig i din roll som bonusförälder eller extra vuxen?
Vore kul att dela lite tankar men andra :)
Hej!
Jag är bonusförälder och jag kan ärligt säga att om jag visste då vad jag vet nu så skulle jag backat från det här förhållandet. Det är inte värt det för mig. Som att leva i ett krig.
Hur länge har du varit bonusförälder?
Nu har vi bara varannan helg, så vi nöter inte på varandra så mycket. Det som är mest frustrerande är hur sambon "glömmer" att hålla koll på om dottern sköter det hon ska, som att duscha, komma upp på morgonen, packa och hålla ordning på sina saker mm. Sedan är det väl så att i alla konflikter, så sänker sambon kraven på sin dotter till min dotters krav och då är min 6 år yngre ... Nu när hon är på väg in i tonåren krävs att sambon säger till henne för att hon ska göra något alls.
här hos oss funkar det bra på alla sätt.
Jag gick ur mitt förhållande i våras, och det var ett väldigt bra beslut tycker jag. Det är nog inget jag vill göra igen eller skulle rekommendera för någon annan. Hittar man en man som behandlar/uppfostrar barnen lämpligt för åldern samt att exfrun vore normal i huvudet så kanske det positiva skulle överväga, för det var de största problemen för mig.
Men ja folk tror ju att "man borde vetat innan" men så är det ju verkligen inte. Ingen som inte själv har bott ihop med någon annans barn kan veta hur det är.
Jag tycker det svåra är att hantera barnens mamma. Hon beteer sig olämpligt på många sätt och det är svårt för henne att veta var gränserna går. Sen ja, det finns ju andra saker också.. men det positiva överväger det negativa. Jag älskar min sambo och hakn är mannen i mitt liv men ibland undrar man om det är såhär det ska vara alltid.. sedan har vi bara bott ihop 9 månader så antar att man får ge det lite tid ,alla ska komma in i sina roller.
Vi överväger dock att gå vidare med mammans beteende och på något sätt skapa ett skriftligt avtal för vad som gäller, för hon har inga gränser och det stör i den familj vi vill vara.
Milli1988 ?
Maila gärna mig. Vill gärna få kontakt med dig.
Carro86.cc@gmail.com
Ha en trevlig dag.
Som andra skrivit - hade jag vetat det jag vet idag tror jag nog inte jag hade hoppat in i detta.
Mamman till mina bonusbarn är, helt och hållet, totlat rabiat och har fått för sig att vi försöker förstöra hennes relation till barnen. Hon tror hon har så mycket att bestämma i våran familj. Flertal hot, trakasserier i två år. Polis anmälningar, sockontakter flertal gånger men inget hjälper.
Nu ska jag och min sambo ha barn, jag ska föda vilken dag som helst och jag hoppas för allt i världen att hon ska hålla sig lugn...
Vad glad jag blev när jag hittade denna tråden! Känner mig också lite vilsen i bonusföräldrarnas djungel med ex-fruar och uppfostran. Känner att det hade varit så skönt att ventilera med någon annan i ungefär samma sits!
Kul att hitta tråden. Jag har nyligen flyttat ihop med min pojkvän där jag har en dotter på 5 och han två söner på 6 och 7 år. I samma veva som vi flyttade ihop (tillfällighet) flyttade hans föräldrar från samma kvarter till andra änden av stan. Jag känner ofta att det är svårt att hitta balansen mellan det som är normalt att förvänta sig av sin partner i en parrelation och som bonusförälder. Både för mig som är van att sköta allt själv , och för honom som är van att få mycket hjälp från sina föräldrar... jag är gärna bonusmamma men jag kan inte göra allt som farmor gjorde!!!
Jag har 1 bonusbarn som är nästan lika gammal som mig (jag är 28 och hon är 24). Hon bor inte hos oss men jag tycker ändå det är påfrestande. Det som stör mig är att dottern beter sig som en tonåring hemma hos oss, allt ska vara på hennes villkor. Det är säkert naturligt beteende, man har ju en speciell relation till sina föräldrar men för mig så blir det väldigt jobbigt när hon som är i min ålder beter sig som ett barn. Jag tror inte hon skulle bete sig på det viset hos sina vänner, eller också gör hon det för hon är van vid att alla gör som hon vill. Det känns som att hon kan bete sig hur hon vill och hela hennes släkt tycker hon är fantastisk, men minste lilla jag säger så snackar hon skit om mig i flera månader inför släkten så jag vet inte längre vad de tycker om mig. Det kan vara påfrestande att vara bonusmamma även när barnen flyttat hemifrån
I snart ett år har jag bott tillsammans med min sambo som har två barn sedan tidigare (10 och 6). Vi ville vara säkra på att det funkade mellan oss vuxna och det dröjde ungefär ett halvår innan jag presenterade mig för barnen.
Livet som bonusförälder verkar absolut inte glamoröst och det tär hårt på psyket oftare än vad jag öppet vågar erkänna för min sambo. Krångligaste biten för mig är barnes biologiska pappa, som är invandrare och tyvärr en dålig person. Men han älskar barnen och barnen älskar honom såklart. Däremot som vuxen ser man klart och tydligt att han köper han deras kärlek med saker, och manipulerar dem till att göra "elaka" saker under våra veckor. (vi har barnen varannan vecka) barnen påverkas i skolan utav exets slappa inställning till regler och auktoritet. Läxorna görs inte och barnen uppskattar det såklart. Hemma hos oss är det bara regler och måsten, så det är klart att vi blir den mindre omtyckta familjen...
Jag har en hel arsenal utav saker som jag skulle kunna sätta dit exet för, och beröva hans rätt att träffa barnen, men vad vore jag för förebild om jag försökte slita barnen från deras biologiska pappa?
Nej, här hoppas vi att de själva inser sånt när de är vuxna, och att barnen fortfarande tycker om oss tilräckligt trots exets oräkneliga försök till sabotage i vår relation.
Hade jag gjort samma val att träffa min älskade, om jag vetat att det skulle vara såhär.. Nej, det hade jag inte. Men faktum är att jag älskar både sambon och mina bonusbarn oerhört mycket, att jag inte velat lämna dem.
Hade inte exet varit den han är, eller helt ur bilden så hade det varit tusen gånger lättare.
Så om någon som är påväg in i ett bonusföräldraskap... Se till att ni verkligen förstår vad exet egentligen är för en person.
Trots att jag har min stora kärlek, och vi har planer på barn och giftermål i framtiden, så avråder jag andra att ge sig in i ett bonusföräldraskap där exet är en "närvarande" förälder.
Jag har ett bonusbarn sedan 2 år tillbaka. Hen är 9 år, har inga egna barn.
Det går upp och ner. Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv genom barnet, på många sätt kan jag tycka att jag blivit "vuxen" på ett annat sätt genom att ha ansvaret att vara någon form av förebild.
Jag "hjälper till" ganska mycket med barnet, lagar pannkakor på helgerna (har barnet varannan helg) ser till att hens rum är städat osv. Min sambo gör såklart mer än jag i många fall. Han sköter läggning, skjutsar till träningar och umgås mer med barnet än vad jag gör.
Samtidigt är det ofta väldigt jobbigt också. Jag känner ofta att jag är en "inneboende" i deras liv.Exempelvis tycker jag att min sambo sätter aldeles för lite gränser, och när jag själv försöker göra det men inte får backning från sambon, ja då är ju mitt ord inte mycket värt.
Exempel på saker jag tycker att sambon borde se till:
-Att barnet städar sitt rum,
-att barnet äter ordentlig middag och frukost (inte enbart vad barnet är sugen på utan också exempelvis grönsaker iallafall ibland),
-att barnet blir tillsagt att inte pratar i munnen på oss när vi pratar
Dessa saker är för mig självklara, och jag försöker ofta se till att det blir bra mat (se till att ha morötter hemma för hen gillar det), säga till när barnet beter sig oartigt och be det att hjälpa till med små saker i hemmet (att lära hen ta undan sin tallrik efter maten tog ca ett halvår, men nu sitter det iallafall).
Ofta låter jag saker dock bara passera, som att hen ständigt avbryter när jag pratar med sambon, att hen inte städar sitt rum (hen gör inte det om "bara" jag säger till). Men ibland är det jobbigt.
Jag tog ett initiativ i sommras att storstäda hela lägenheten när de två var på semester. Det låg julklappspapper kvar i barnets rum sedan 2 år tillbaka. När de kom tillbaka var allt som nytt, men sambon har inte sett till att barnet håller efter över huvud taget.
Vill tydliggöra att jag lägger inte dethär på barnet, för jag märker att hen verkligen vill göra rätt och är jättesnäll. Men Om inget krävs av en så blir man lat, och jag är rädd att vi kommer att få det jobbigt sen när vi kommer in i tonåren.
Och jag funderar ibland på om det skulle vara bättre för mig om vi blev särbos, men samtidigt älskar jag min sambo aldeles för mycket.