Jag har ensam vårdnad redan, pappan kommer stämma mig för gemensam samt växelvis boende, jag vill bara vara förberedd. Han har idag umgänge 2ggr i veckan 4h per gång, jag erbjöd honom fritt umgänge från dag 1, även efter han soc anmält mig erbjöd jag det, men han är mest intresserad av att bråka, om ALLT! Säger jag A säger han B oavsett vad han egentligen tycker och oberoende av vad som är bäst för vår son. Så nu har han bråkat till sig bestämt umgänge istället. Jag började spela in samtal lite för sent men har en del sms som bekräftar hans intresse för att bråka. Även saker som är till hans fördel är att bråka om, mycket dubbelmoral. Jag tog initiativet till samarbetssamtal, de mest bekräftade allt jag sagt men de gick bra att lyssna på dom, fast det är ff mitt fel, ALLT. Många saker blir ju naturligt fördelaktiga för mig eftersom han bor hos mig men det är också mitt fel, han svarar ofta på sma vad jag tycker och vad jag ska göra. Som tex jag skrev, "skicka 5 min innan du är här, han sover", då svarar han " du kan väcka han och ge han mjölkersättning nu", vem väcker en bebis på 2,5månad? Jag svarade då, "så han får varken sova eller amma när du är här?" han svarade "men du sa ju att jag skulle säga till 5 min innan" jag svarade "ja och det hade räckt med det, ville bara få chansen att stänga in hundarna så dom inte väcker honom när ni kommer". Jag erbjöd umgänge hos honom för jag skulle på det hållet, han svarade att JAG tycker att det är olämpligt att han ska åka så långt, de tycker jag för det är lättate föe pappan att komma hit men jag va tvungen att åka ner ändå, det är 14 mil mellan oss. I min värld är väl ett svar som tex ja så bra eller jag kan inte imorgon etc, eller är jag fel på det? Jag har inget supersmaskigt mer än att han tydligen har indraget körkort sen 4,5 år tillbaka pga av grovt rattfylleri, han kör dagligen i princip och har även kört med vår son, har film där han där han både kör hit och härifrån. Han vet inte att jag vet att han inte har körkort, det vet nog ingen, inget en narcissist kan erkänna, det skulle ju döda hans ego och image, speciellt om man är bilmekaniker. Det finns massa sms som bekräftar hans konstiga tänkande.
Jag tänker inte säga något om hans störning, ska väl försöka framtona att hans egna intressen samt intresset för att bråka är större än intresset för sin son. Jag vill ju att de ska ha en relation men helst en väldigt strikt sådan. Jag är superorolig att han ska göra vår son något för att komma åt mig, bvc är insatta och rådde mig att inte träffa honom själv och inte låta han träffa vår son själv just nu. Man har ju läst om många sjuka fall också och jag är inte intresserad av att chansa.
Tråkigt att höra, har han gjort illa er son någon gång, fysiskt? Pratar han mkt dåligt om dig för sonen? Hade ni gemensam vårdnad från början också? Hur var umgänget/boendet fördelat före och efter? Hur såg rättegången ut? Var det mycket falska anklagelser och påhittade grejer från ditt ex?
Och tack för ditt svar!
