Vad ska jag göra?

Tack för svar, jo det vill jag men jag vill att det ska ske på ett sätt som vårt barn mår bra av och inte på ett sätt som passar pappan, han söker som sagt problem och konflikter i allt, även aånt som är till hans fördel, säger jag A så säger han B bara för att, oavsett vad han egentligen tycker och oavsett vad som är bäst för vårt barn. Det blir svårt att förhålla sig till rätt tänkande när den andra bara vill bråka hela tiden och som bara nedvärderar, anklagar och trycker ner en hela tiden. Hur svårt kan det vara, det är lika lätt att vara trevlig som att vara otrevlig. Och det är ohållbart för vårt barns välmående att det ska vara såhär, så vad kan och borde jag göra för att det ska bli så bra som möjligt för vår son och för att vi föräldrar ska må så bra det går och ha så lite konflikter som möjligt.

Sen håller jag inte med ang amningen för det är lika mycket trygghet som mat, om inte mer av de första och det är något han behöver då han bara är 2,5 månad. Det är säkert olika från barn till barn.

Jag är inte med dom i samma rum men att jag inte FÅR vara där och jag saboterade hans umgänge för att jag tittade in där när jag passerade vardagsrummet. Man äger väl inte ett barn, och det är väl inte mer pappans barn bara för han är här, om han inte kan trösta honom så måste jag väl få lov att göra det? Jag förstår att pappan vill ha så mkt tid som möjligt med vår son, sen kan jag också nämna att från början erbjöd jag pappan fritt umgänge, tom få sova över i gästrummet om han ville, det är 14 mil mellan oss. Men för han va de viktigare att bråka bråka bråka och har nu bråkat till sig 4h två ggr i veckan istället. Det är svårt att förstå vad han tänker. Jag vill att de ska ha en relation men på vår sons villkor och det jag vill veta är hur jag bäst kan följa det utan att göra fel?

Jag har fått tid till kurator/psykolog men det går ju inte jättefort, och varje umgänge känns som en evighet, jag vet jag får ta det, sen oroar jag mig för min magkänsla, alla asom är helt insatta i situationen, både vänner familj och bvc anser att jag bör vara orolig och att jag inte bör va själv med honom eller låta han va själv med vår son men jag själv e så inne i allt och ser inte så mycket, känner mest och vet inte vad jag känner, jag har inga problem rent känslomässigt att lämna över vår son till tex pappans mamma (farmor) eller nån kompis eller nån annan men just till pappan vill jag verkligen inte, han har atällt frågor som tex om vår son e försäkrad och för hur mycket, inte vad försäkringen täcker. Sen har ju pappan indraget körkort också, det vet han inte att jag vet men det är också en av anledningarna till att jag inte vill låta vår son åka iväg med honom. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur komplicerat sånthär kunde vara ;( mest tråkigt för vår son.. Och pappans atora problem är att jag inte vill leva med honom och eftersom han är perfekt så tar det nog enormt på hans ego att ha en splittrad familj, men det är ju spekulationer bara..

Detdär är ju en skrämmande bra beskrivning av honom, och det är ju ingen god nyhet, jag har gått och väntat på att han ska landa med båda fötterna och det ska bli lugnare så jag kanske kan sluta vänta på det nu då. Jag vet att jag är en bra mamma så det är egentligen inte så hårt att höra hans kommentarer men de skrämmer mig att han är ordentligt manipulativ och har utmålat mig som värsta sämsta mamman, eller ja det är ju tanken av att förlora min son som dödar mig inombords.. Jag har ingen kunskap om en vårdnadstvist men har förstått att om han drar igång den så ska jag svara med vad jag anser vårt barn mår bäst av och varför. Är det någon som vet hur ett barn påverkas av en förälder med narcissistiak personlighetsstörning? Om barnet påverkas, är graden av det beroende på hur mycket tid den spenderar med den föräldern? Är det som med allt annat att barnet lär sig att vara såsom den ser sina föräldrar bete sig?

Jag hade tänkt be om umgängesstöd, det skulle absolut fungera för mig att tex min mamma tog del i detta istället, vår son träffar henne nästan dagligen så de känner varandra. Men på förra familjerättsmötet sa pappan att när han kommer är han inte intresserad av att träffa min familj eller mina vänner eller min djurpark (har två hundar). Så jag har hållt det till att vara själv när han kommer. Nu de sista två ggr har han meddelat när han kommer dagen innan men innan dess har han bara dykt upp el hört av sig 30 min innan han är här så två dagar i veckan har förut varit att jag får va hemma och vänta på att han troligen dyker upp de bestämda dagarna. Inte för att jag brukar va iväg men det händer ju ofta att man vill gå ut en runda eller behöver handla etc. Att gå ut med honom kunde också fungera men igen vid ett tillfälle när han ville åka iväg till stan så sa jag nej och han sa att dom isåfall skulle gå en runda, jag sa ok men ni kan stanna här, och det blev att jag har sagt att han inte får gå nånstans, har försökt rätta honom flera gånger men nej, nu har jag sagt att han absolut inte får va nån annanstans än inne hos mig. Nästa vecka har jag antagligen låst in dom i nåt rum och tvingat dom va där, de e såhär med allt..

Ang farmodern så sa hon från börkan att hon inte vill bli inblandad och jag respekterar det, hon vill bara få träffa sitt barnbarn och det får hon, lite tråkigt att det alltid är med pappan och den tråkiga stämningen bara. Ang umgänget med jort varsel så var det nog ett försök att sätta dit mig, han söker hela tiden såna situationer, för om jag inte skulle va hemma på avtalad dag så kan han använda det som sabotage från min sida. Ang körkortet så har jag kameraövervakat och har inspelat flera gånger han kört hit och härifrån, den dagen kommer också..

Han var här idag, blev 1-2000 till mig, äntligen:) jag sa att jag inte tyckte det va så roligt att han sa till bla soc och familjerätten att jag hotat med att anmäla honom för våldtäkt, han sa nåt om att nu va det ju på telefon så det är ju svårt att bevisa vad som sades, så svarade jag att han kanske hade svårt för det, så frågade han vadå, spelar du in samtal, jag bara log mot honom och sa att det spelar väl ingen roll och att om jag skulle va intresserad av att anmäla honom för nåt så skulle de va för nåt han faktiskt gjort och som jag kan bevisa, förtal till exempel, han sa vadå? Förtal! Sen va de färdigpratat och herregud så trevlig man va sen, "vill du va snäll och blanda en ny flaska?" och sen "ha det bra" när han gick, tiotusen kryss i taket typ.. Och stackars farmorn fick höra allt detta.:( Jag vet detta låter som skadeglädje, men de kändes så skönt att för första gången nå fram till honom..!

Och tack för alla svar och allt stöd, det känns skönt att veta att det inte är jag som är helt fel på det!