Vad ska jag göra?

Det låter rimligt att du lämnar dem i eget rum efter första 3-5 gångerna och efter 3-5 gånger till kan de åka iväg. Det är även rimligt att du inte ammar då eftersom du ändå delammar.

Vill du inte de ska ha en relation?

Tack för svar, jo det vill jag men jag vill att det ska ske på ett sätt som vårt barn mår bra av och inte på ett sätt som passar pappan, han söker som sagt problem och konflikter i allt, även aånt som är till hans fördel, säger jag A så säger han B bara för att, oavsett vad han egentligen tycker och oavsett vad som är bäst för vårt barn. Det blir svårt att förhålla sig till rätt tänkande när den andra bara vill bråka hela tiden och som bara nedvärderar, anklagar och trycker ner en hela tiden. Hur svårt kan det vara, det är lika lätt att vara trevlig som att vara otrevlig. Och det är ohållbart för vårt barns välmående att det ska vara såhär, så vad kan och borde jag göra för att det ska bli så bra som möjligt för vår son och för att vi föräldrar ska må så bra det går och ha så lite konflikter som möjligt.

Sen håller jag inte med ang amningen för det är lika mycket trygghet som mat, om inte mer av de första och det är något han behöver då han bara är 2,5 månad. Det är säkert olika från barn till barn.

Jag har fått tid till kurator/psykolog men det går ju inte jättefort, och varje umgänge känns som en evighet, jag vet jag får ta det, sen oroar jag mig för min magkänsla, alla asom är helt insatta i situationen, både vänner familj och bvc anser att jag bör vara orolig och att jag inte bör va själv med honom eller låta han va själv med vår son men jag själv e så inne i allt och ser inte så mycket, känner mest och vet inte vad jag känner, jag har inga problem rent känslomässigt att lämna över vår son till tex pappans mamma (farmor) eller nån kompis eller nån annan men just till pappan vill jag verkligen inte, han har atällt frågor som tex om vår son e försäkrad och för hur mycket, inte vad försäkringen täcker. Sen har ju pappan indraget körkort också, det vet han inte att jag vet men det är också en av anledningarna till att jag inte vill låta vår son åka iväg med honom. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur komplicerat sånthär kunde vara ;( mest tråkigt för vår son.. Och pappans atora problem är att jag inte vill leva med honom och eftersom han är perfekt så tar det nog enormt på hans ego att ha en splittrad familj, men det är ju spekulationer bara..

Jag hade tänkt be om umgängesstöd, det skulle absolut fungera för mig att tex min mamma tog del i detta istället, vår son träffar henne nästan dagligen så de känner varandra. Men på förra familjerättsmötet sa pappan att när han kommer är han inte intresserad av att träffa min familj eller mina vänner eller min djurpark (har två hundar). Så jag har hållt det till att vara själv när han kommer. Nu de sista två ggr har han meddelat när han kommer dagen innan men innan dess har han bara dykt upp el hört av sig 30 min innan han är här så två dagar i veckan har förut varit att jag får va hemma och vänta på att han troligen dyker upp de bestämda dagarna. Inte för att jag brukar va iväg men det händer ju ofta att man vill gå ut en runda eller behöver handla etc. Att gå ut med honom kunde också fungera men igen vid ett tillfälle när han ville åka iväg till stan så sa jag nej och han sa att dom isåfall skulle gå en runda, jag sa ok men ni kan stanna här, och det blev att jag har sagt att han inte får gå nånstans, har försökt rätta honom flera gånger men nej, nu har jag sagt att han absolut inte får va nån annanstans än inne hos mig. Nästa vecka har jag antagligen låst in dom i nåt rum och tvingat dom va där, de e såhär med allt..