Inseminering eller sex?

Inseminering eller sex?

He hejj, när man försöker få barn och redan har en dålig utgångspunkt! Låg äggreserv, åldern blir högre dag efter annan, antalen ägg minskar dessutom hela tiden, fått operera ut missfall och utomkvedeshavandeskap (bara en äggledare idag) fått mindre missfall och har blivit gravid vid upprepade tillfällen och visat graviditetstestet för min man, bara ett par veckor (månader) kommer missfallet som på beställning.

Efter att vi båda varit så glada och så många gånger besvikna, känns det jobbigare och jobbigare att forstsätta ha samlag. Samlaget har blivit ett jobb! Varför kan vi aldrig få till ett barn?

Allt prat om barnlöshet och vår frustation har resulterat i att vi inte gillar samlag längre.

Vi har bytt ut sexet mot inseminering.

Min man älskade min kropp och ville ofta ha samlag flera gånger i veckan och vi hade en fungerande sexuell relation. Vi var som ett par kaniner ????

Nu mer är vi inte kärleksfulla alls och han tittar aldrig på min kropp eller vill ha sex. Han föredrar att göra jobbet själv och lämna över resultatet (som jag då sätter in ensam)

Jag förstår honom för jag känner samma sak och blir inte upphetsad vid samlag. Torr som en öken och det gör ont också.

Det roliga med sexet försvann när rädslan för att inte få barn satte in. Vi tänker inte på sex och sköna stunder under akten (ofrivilligt) utan att vi ska träffa rätta dagen och befrukta ägget.

Fast när det inte handlar om sex har vi en fin relation och vi älskar varandra från botten av våra hjärtan.

Min man kan inte gå ifrån mig heller, han skulle aldrig klara av att lämna mig för en annan kvinna. Han är för godhjärtad. Han kan inte tänka sig ett liv utan mig och jag älskar töntgubben för den djupt rotade lojaliteten mot mig som han föralltid bär, för han vet att om felet satt i honom skulle jag stanna kvar som han gör nu.

Men ska vi fortsätta så här?