14åring vill ej resa med

Svår avvägning men.. Helt krasst så är det väl kanske inte sådant 14åringar normalt bestämmer över. I en kärnfamilj tex (eller en där barnet bör heltid iallafall) hade de vuxna beslutat och en motsträvig tonåring fått följa med oavsett. En fjortonåring lämnar man kanske inte hemma och jag tycker inte heller det är ngt en fjortonåring bör bestämma.

Hade du själv avbrutit en planerad semester (med konsekvensen att alla syskon fått sin semester förstörd) för att en av medlemmarna ville åka hem? För att det är tråkigt? (Eller har hon en annan anledning?)

Om det är på pappans veckor och ni inte har en bra relation är det inte så mkt att göra. Har ni en relation där det går att samtala så lägg fram förslaget att dottern åker hem till dig tidigare men att hon sedan kommer till pappan igen, fast på dina veckor.

Jag förstår att hon tycker 3 veckor är för länge. Har egna tonåringar och de skulle inte vilja vara borta så länge från kompisar etc. 

Pappan kan kanske tvinga henne men hur bra blir deras relation då kan man undra? 

Sen är det ingen kärnfamilj längre, då finns möjligheten att bo hos den andra föräldern. Det kanske hade gått ven för en kärnfamilj förresten, att tex bo hos mormor eller annat alternativ. 

Det måste bli väldigt tung och laddad för dottern att bara gå och vänta på den här dagen, känna sig tvingad. Det bästa vore ju om hon kan prata med sin pappa igen. försöka hitta någon kompromiss.

Pappan och jag pratar minimalt med varann. Kommer inte överens om nåt .

Han brukar köra över folks vilja å ser bara till sig själv.

Hon är mycket med mig, jag brukar få prata med henne ordentligt för att få henne till pappan på hans helger då jag tycker det är viktigt att de ses och har en relation .

Då handlar det om 2 eller 3 dagar. Men 3 veckor är för mycket tycker hon.

Vi var överens om 2 veckor pappan å jag men hon tycker även det är för länge.

Att det blev 3 veckor fick hon reda på 1.5 vecka innan de åker .

De andra syskonen har vetat om detta länge.

Jag är fortfarande villrådig men tror stt jag åker å lämnar henne när 1,5 vecka gått .

Det blir halva tiden tycker det borde vara ok för både pappan och min dotter.

Tankar om detta?

Träffas man bara några dagar i månaden är de där veckorna viktiga. Jag förstår om pappan inte vill halvera den lilla tid han har med dottern.

Vad jag förstår det kom de överens om två veckor nu efter att dottern sagt att hon inte vill vara borta tre veckor. Dvs att de lyssnade på dottern och försökte komma fram till en kompromiss genom att minska med en vecka. Men att dottern inte fann det tillräckligt. Om det är så HAR pappan försökt möta tonåringen och ta hennes vilja/behov under beaktning och faktiskt mött henne en bra bit.

Är det så att jag missuppfattat och att de var överens om två veckor och pappan sedan ökar på är det ju fel.

Pappan kanske inte valt upplägget med vh.

Jag ser det som en möjlighet att faktiskt få tillbringa lite tid med sitt barn. Inte som "kompensation" utan värdefull tid. Jag har själv en bonusdotter som varit hos oss vh (pga mammans väl, inte pappans) och där är loven och veckorna på semestern oerhört viktiga. Den enda tid som finns att vara familj lite mer "på riktigt". Det ÄR viktigare än att vara hemma en extra vecka hos kompisarna..

Sedan har även min bonusdotters mamma fått "övertala" dottern att åka till pappan. Precis som vi fått "övertala" henne att åka hem till mamman igen. Hon har alltid sett det som roligast där hon är "just nu" och haft svårt att se konsekvensen av att få "som hon vill". Och vad hon vill ändrar sig beroende på om hon är hos mamman eller hos oss.

Det är väl därför jag reagerar på att mamman så snabbt verkar tänka att det är hemskt för barnet medans pappan verkar anse att det kommer gå bra. Jag tror att barn och ungdomar ibland får finna sig i att det kan vara lite tråkigt men att man ibland ändå får göra det de vuxna valt. Liksom de vuxna ibland får göra det barnen vill.

Nej, det är såklart inte säkert det är kompisarna :)

Det var mest för att det kom upp av andra i tråden som legitimt skäl till att inte åka med.

Jag har upprepade gånger frågat om det är sedan tidigare överenskomna veckor flickan är hos sin pappa. Om det är "hans" veckor så att säga. Om hon är van att vara där en längre tid varje åt är eller om detta är ngt nytt.

TS skriver bara att de rest bort en kortare period men inte hur länge dottern faktiskt brukar vara hos pappan. Är det resan i sig dottern har problem med eller att vara hos sin pappa tre veckor? TS skriver bara att hon inte vill åka så länge, inte att hon inte vill vara hos sin pappa om han skulle vara hemma.

Om det skall struntas i? Jag trodde att mina funderingar gällande det framgick :) Men, som jag skrev så reagerade jag över att mamman genast verkar tycka att det är "hemskt" för dottern att följa med längre än 1.5. Fast mamman själv tyckte iallafall två veckor gick bra. Och om det är pappans veckor har hon ju även ansett att än längre tid varit ok det med. Medans pappan är lugn men möter ändå dotterns vilja att dra ner på tiden med en vecka. Han struntar alltså inte i dotterns känslor. Eftersom han är lugn över resan kan man ju undra om dottern visar upp ngt annat hos honom? Liknande det jag beskrev, men sak känns och sägs hos mamma, en annan hos pappan. Varför är det mammans uppfattning som är allena rådande?

Har ingen maktkamp med mamman så där har du lyckats missuppfatta (eller haft förutfattade meningar?).

Det kan säkert tyckas så eftersom jag på nära håll sett hur ett barn kan må när ena föräldern stängs ute och umgänget minimeras. Det har gjort jäkligt ont i hjärtat att se hur dåligt barnet mått av det. Men om du läser lite härinne (utan förutfattade meningar) så ser du att jag ofta håller med mammor också ;)

Du vet, jag är mamma själv. Inte bara bonusmamma ;)

Jaja, kalla det vad du vill men du har beskrivit en situation där ni var tvungna att markera eller något sånt för mamman bara tänkte på sig själv med mera med mera. Att ni kom bra överens först men inte sen för mamman gjorde si och så. Du har helt uppenbart haft eller har en trasslig relation med ditt styvbarns mamma.

Japp, du poängterar ofta att du både är styvmamma och mamma. Men du är inte mamma till ett barn med en styvmamma vilket märks eftersom du helt saknar det perspektivet även om du försöker ge sken av att också förstå den sidan.

Ja.

Hon bestämde semesterveckor tio år irad. Tillslut krävde vi att vi gjorde ett avtal där vi kan bestämma vartannat år. Vi "markerade" att vi ville ha ett rättvist avtal. Vilket vi sedan hade.

Det är inte samma sak som "maktkamp" ;)

Vi har egentligen inte nåt växlingsschema för henne längre .

Det har vi för de yngre syskonen.

Hon brukar vara Max fre-sön hos sin pappa.

Jag har försökt prata med henne om de hår tre veckorna hon vill typ max 1.

Har nu bestämt att jag lämnar henne efter halva tiden så får pappan möta upp då det är krångligt och dyrt för mig att komma hela vägen dit.

Hon är ok med denna deal .

Har försökt säga detta till pappan som inte alls tar in något som sägs.

Jag hoppas att det inte utbryter tumult då de ska iväg på söndag och han inser att hon faktiskt kommer komma senare till honom.

Nu reagerade ju iallafall inte jag mot att du väljer att köra dottern senare (i senaste inlägget) utan att du gör det mot pappans vilja OCH DESSUTOM tvingar honom att möta upp er.

Om DU kör över honom får du själv se till att dottern kommer dit. Oerhört dåligt att köra över honom OCH tvinga honom att avbryta semestern o åka o hämta.

Skall han ta med syskonen då oxå? Skall de avbryta sin semester för att du beslutar för alla att "såhär är det"? Om det är "dyrt och krångligt" för dig att köra hela vägen är det ju ngt som kommer påverka alla som måste avbryta o åka o hämta...?