I kväll skulle jag vilja ringa min mamma ...

Tack! Jag har andra att prata med, men just det där extra som mamma tillfogade mitt liv, det finns inte mer. Jag klarar mig ändå, men ibland tillåter jag mig att känna sorgen.

Tack!

Hej! Jag har gått vidare i livet (vad som nu menas med det, jag saknar fortfarande mamma men tillbringar inte kvällarna snyftandes på min kammare), och har inte läst här på ett tag. Jag började tråden pga en plötslig, stark längtan efter min mamma, och eftersom jag inte kunde kommunicera med henne, vände jag mig mot cyberrymden, eftersom jag trodde att flera skulle känna igen känslan. Var det fel? (Svar: nej). Är inte ute efter uppmärksamhet, kramar från främlingar eller vad du nu drar till med, men nog är det lite trösterikt att höra att andra har samma känsla ibland. Verkar som om du inte sörjer din förlust längre, men det gör jag. Min gamla mamma saknade fortfarande sina föräldrar, trots att hon inte tänkte dagligen på detta. Tycker du det är konstigt? Inte jag. Inget av det som är väldigt viktigt, dör någonsin (=väldigt fri översättning från fransk författare). En bit av döda, älskade personer lever för alltid i mitt hjärta. Det hindrar mig inte från att njuta av livet, skratta, planera, älska levande människor, eller skriva på FL.