Det är ett helvete att natta vår son sen dag 1 och han är nu 5 år. Hjälp!?

Så här är det för oss:

Vi har i fyra, fem år nattat vår nu 6-åring genom att ligga bredvid och läsa. Hon är inte rädd för att ligga ensam i mörkret. Hon gillar sin säng och är aldrig rädd när hon vaknar på natten. Men hon är sällskapssjuk. Dygnet runt. Det har hon ärvt av mig.

Vi vuxna har lite koll på varandra så att den som inte nattar kikar in om det varit tyst länge och kollar att den nattande inte nattat sig själv av bara farten.

Vi har resonerat som så att nattning och mat är något vi inte vill bråka med barnen om (däremot bordsskick!). Vi tvingar ingen att äta och vi ger dem den nattning de vill ha. Den äldsta vill i nuläget ha fysisk närhet, den yngsta sällskap vid sidan av sängen. Vårt mål är att barnen ska se sänggåendet som något mysigt och gosigt - inte något jobbigt som föräldrarna bråkar med en om. Och eftersom de numera oftast somnar på 5-10 minuter har vi väl gjort något rätt.

Och angående sömnmedel. Jag hade aldrig någonsin valt att medicinera mitt barn för att själv få lite roligare kvällar. Om ni har fått kämpa bort den fysiska kontakten under flera år låter det inte orimligt att det är den han behöver. Han behöver nog er - inte psykologer och mediciner.