umgås (ej) med icke biologiska barn

Det jag främst tycker är konstigt är att det inte någonstans står någonting om vad barnet vill och känner. Hur gammalt är barnet? Hur kommer barnet påverkas om han bara försvinner hur h*ns liv plötsligt?

Ingen bryr sig om barnet här. Hur gammal var barnet när dom separerade??

Vad elakt och extremt okänsligt! Skaffa inga ungar med den mannen ts!

Ja det är du som är konstig som inte förstår.

Mamman har såklart gjort fel mot din man som ljugit om att han var pappan. Men nu finns ha ju i barnets liv och är en mycket viktig person. Att då bryta kontakten för att biologin inte finns där låter fruktansvärt egoistiskt. 

Har nån av er ens barnet i åtanke här? Vad som händer med ett barn som blir bortvalt på det här sättet utan att ha en aning om varför?

Och varför utgår ni ifrån att det är mammans önskan om avlastning eller att barnet bara ser "pappan" som en kul person. Barnet ser det antagligen så att han har två pappor, en som han bor med och en extra.

Din man har fungerat som psykologisk pappa under barnets första tre år och sedan fortsatt även efter separation från mamman. Det kan han inte bara avsluta sådär. Barnet har ju en relation med honom!

Fast man vet ju inte om hon ljugit, hon kan mycket väl trott att han var pappan. Barnet blev äldre och hon blev osäker på om han verkligen var det pga utseende personlighet eller nåt.
Behöver verkligen inte vara en medveten lögn. Tycker det är starkt av henne att tänka på barnets bästa och därav vilja fortsätta ha ts kille i barnets liv som en bonuspappa.
Trist att inte ts och mannen anser det också.
Stackars pojke!

Jag tycker att det är helt sjukt att en människa kan leva med, älska, uppfostra och ta hand om ett barn i tre år och sedan vända barnet ryggen  för att det är fel gener. Jag bryr mig inte om hur utmattad, sårad, deprimerad eller annat människan är, barnet är viktigare.

Det framgår inte ur dina inlägg vad pappa#1 har gjort för att få gemensam vårdnad av barnet eller umgänge. Jag vill minnas att en anknytningsperson (pappa#1) kan få minst umgängesrätt även om han inte är bio-pappa, men jag kan vara helt ute och cykla.

Under 3 år var han barnets pappa. . På 3 år knyter man ju enormt starka band till sitt barn. Slutade han älska barnet, när han fick veta att han inte var biologisk far?  Har kärleken han kände för barnet nu tagit slut?

Jag tycker så här. Rent juridiskt kan din man avslutata relationen med barnet omgående. Han har inga rättigheter eller förpliktelser. Mycket enkelt. Men sedan finns ju den moraliska biten. Är det rätt att klippa bandet med ett barn som ser en som någon slags fadersfigur? Och samtidigt, är det rätt mot sig själv att fortsätta en relation som plågar och sliter på en? Det är ju de här två frågeställningarna som ställs mot varandra. Jag förstår TS man. Jag kan bara önska att det här beslutet kommit lite tidigare innan barnet blivit såpass stort. Samtidigt misstänker jag att det här är en tanke som långsamt vuxit fram, vilket inte alls är konstigt. Många i tråden verkar tycka att det är självklart att TS man ska ställa upp som någon diffus pappagestalt. Där han enbart har skyldigheter, men inga rättigheter. Men jag tycker inte det är lika självklart. En fundering jag har är: Tänk den dagen TS och mannen får egna barn. Tänk om mannens mående går ut över hela familjen? Ska dessa nya barn behöva lida för att en kvinna ljög? Nä, jag tycker inte det är rimligt. Sedan får man ju inte glömma att barnet trots allt har två biologiska föräldrar som bor ihop. Det är ju inte som att TS man släpper barnet till ingenting. De allra flesta barn har ju i bästa fall två föräldrar.

Så mitt svar till TS är att jag tycker mannen kan avsluta relationen på något bra sätt. Kanske kan en barnpsykolog hjälpa er med detta. Och att TS man inte vill ha fortsatt kontakt gör honom inte till en dålig människa, bara mänsklig. Ibland är vi helt enkelt inte så starka som vi önskar. Och kommentarer som att TS inte borde skaffa barn med en sådan man tycker jag TS ska bortse ifrån. TS man har blivit utsatt för ett djupt svek som förmodligen satt ganska djupa spår. Att han väljer att avsluta kontakten med ett barn som kommit till under ett svekfullt äktenskap säger ingenting om vilken pappa han senare kommer bli. Men kanske behöver TS man professionell hjälp för reda ut och bearbeta alla känslor så att sveket inte får fortsatt påverkan på hans liv. Lycka till TS??

Kan känna att han försökt sen om han inte längre har något och säga till om. Att de biologiska föräldrarna bestämmer. Hans umgänge begränsat. Han kan ju vid att säga upp kontakten träffa barnet en sista gång. Tala om för barnet att det är välkommen och kontakta honom när denne blir större, försöka förklara för ett barn möjligen hjälp av någon mer professionell. Jag anser att din man har försökt och att han måste för sin skull ta hand om sitt mående. Blir relationen så pass begränsad och barnet blir en påminnelse. Alternativt är väl och dra ner ytterligare och mest träffa barnet mindre och mindre för att ebba ut helt. 

Skaffar ni barn längre fram så tycker jag faktiskt att du ska vara bussig och erbjuda faderskapstest så snart som möjligt. Har du inget och dölja så tycker jag att det inte skadar dig och att han känner att han faktiskt kan lita på dig och känna att barnet verkligen är hans. Han har redan blivit sviken en gång och trott att ett barn var hans. Skulle du neka och blåvägra och anse att han ska lita på dig är risken större att han inte vågar knyta an till barnet.