Hjälp.. abort eller behålla?

Det är just den här tanken som skrämmer mig. Jag är rädd att jag kommer fortsätta tråna efter honom och vara bitter, ensam och ledsen resten av livet. Svartsjukan att han är med sin nya och att hon gullar med mitt barn dessutom.. Samtidigt så finns en liten förhoppning om att det kommer bli vi igen och då kommer jag verkligen ha ångrat att jag gjorde abort. Men det lutar väl tyvärr åt att han inte vill ha tillbaka mig.

Det är verkligen en egen liten familj jag drömmer om och det gör väl dom flesta. Har verkligen inte sett framför mig att jag sitter ensam i en lägenhet med en bebis :( Men sen så finns det ju inget som säger att jag skulle bli lämnad senare heller.. Tyvärr så separerar ju dom flesta förr eller senare. Är dessutom såå rädd att det kommer dröja innan jag träffar en kille igen som vill ha barn med mig. Jag tar verkligen inte vem som helst.

Så jag vill göra abort pga ovanstående anledning och anledningen till att jag vill behålla är först och främst för att jag redan har fäst mig vid den lilla i magen och tänker ständigt på hur plutten kommer se ut osv. En blandning mellan mig och mannen jag älskar! Mitt ex är så fin på alla sätt och vis och han är verkligen pappamaterial. Tror ni att han kan få känslorna tillbaka om han ser min mage växa? Är verkligen ingen anledning att behålla men jag är nyfiken på om det skulle kunna ske.

Åh <3 förstår verkligen din sorg och den här tanken har slagit mig flera gånger. Oftast är det väl inga problem att få barn igen men man vet ju verkligen aldrig hur livet ser ut framöver. Skulle aldrig kunna förlåta mig själv om det blir problem sen. Jag har slarvat med skydd med tidigare pojkvänner men inte har jag blivit gravid för det. Nu var det som att det var menat att det skulle hända. Enormt dåligt tillfälle, men ändå. Han och jag var väl en bra match på det planet.

Är snart i v.8 så ska jag göra medicinsk abort så måste jag bestämma mig snart. Får lite panik av tanken på att dom kommer ringa från abortkliniken på måndag. Måste man ta första tabletten där eller kan man få ta alla hemma? Mitt ex lovade att han skulle vara hemma med mig under aborten och nästnästa vecka är han bortrest så det bör ske den här kommande veckan i så fall. Vill att han ska vara med om jag ska genomföra skiten.

Min pappa bor ganska nära men min mamma och syskon bor 50 mil bort.

Vad var anledningen till att du skulle göra abort från början? Fick du gå igenom hela graviditeten och bebistiden ensam? Jag känner ju av graviditeten hela tiden och har även fått en liten liten mage som jag klappar på när ingen ser. Känns så hemskt att bara avbryta allt men det kanske är bäst för alla... Vill ju inte gärna "tvinga" mitt ex att bli pappa men samtidigt kunde han ju ha tagit sitt ansvar. Hans första reaktion var ganska lugn och han log till och med och frågade hur det kändes att ha ett pyre i magen. Men ju mer jag har pratat om att behålla desto surare har han blivit. Han trodde väl att abort var självklart.

Tycker ni att jag borde bolla tankarna med mina föräldrar eller är det bara dumt att dra in dom i det hela? Vill inte att dom ska bli överlyckliga (ifall jag ska göra abort). Skulle bara vara skönt att höra deras åsikter och få lite stöd. Mamma är väldigt orolig av sig så vill ju inte att hon ska oroa sig mer över min livssituation än vad hon redan gör. Vet att båda längtar efter barnbarn väldigt mycket..

Ja alltså.. jag hade ju gjort abort på en gång om det var något ons som var pappan och som jag inte hade några känslor för alls. Så ja det är mycket möjligt att jag vill behålla just för att han är pappan. Vill ju ha barn men inte med vem som helst. Han har velat fram och tillbaka gällande oss så jag tänker väl att det kommer ordna sig. Men jag får nog inse att det inte kommer bli vi igen och jag vill verkligen inte hamna i situationen du beskriver!

Han har lovat att följa med på alla kontroller osv och även förlossning om jag behåller men skaffar han en ny tjej, ja då vettetusan hur det blir..

Jag sitter inte i skiten på det sättet. Jobb kan jag ordna och kommer lyckas få en bostad innan barnet kommer. Har utbildning och sparade pengar och en familj som hjälper mig ifall det skulle behövas. De praktiska sakerna löser sig. Det är tanken på att jag ska leva ensam med bebisen som skrämmer mig.

Nej det vet jag men hormonerna får en väl att tänka knäppa tankar. Älskar honom och livet i magen men det bästa är väl att avbryta och hoppas att jag träffar någon att bilda familj med. När det nu blir.. :(

Har fått tid på abortmottagningen imorgon. Kändes lugnt när jag pratade med dom i telefon men nu känner jag mig illamående och nästan svimfärdig. Är lite nervös över själva aborten och otroligt rädd att jag tar fel beslut. Hjärtat vill inte det här men jag måste verkligen försöka tänka på omständigheterna. Jag vill ju ha en liten lycklig familj, inte köra racet helt själv. Är helt snurrig i huvudet av alla tankar och nu har jag bara en dag på mig att reda ut allt ordentligt för sen är det försent :/ Ska nog prata med exet en sista gång innan imorgon för att se vad han säger. Vill han verkligen verkligen inte ha barnet så kan jag inte gå emot hans vilja (även fast jag vet att det är jag som bestämmer).

Jag har nu genomfört en medicinsk abort och det gick väl bra fysiskt men psykiskt var och är det fortfarande skitjobbigt! Efter att jag hade tagit den första tabletten kände jag mig helt tom. Kände att jag började ångra mig framåt kvällen och googlade om det gick att ändra sig men det verkade kört så det var bara att vänta i två dagar på att slutföra det hela...

Exet kom och hämtade mig dagen för aborten och jag bodde hos honom i ett par dagar efteråt för det kändes tryggast så. Han var väldigt omhändertagande och snäll men det är ju klart när han fick som han ville. Grät när jag skulle föra upp pillerna fast embryot troligtvis redan hade dött av första pillret. Sen när det satte igång grät jag ännu mer när blodet rann och klumparna kom ut i toaletten. Det var hemskt.. Hade fäst mig vid det lilla i min mage :( Mitt ex bad om ursäkt för att han inte fattade att det skulle vara så jobbigt att genomgå en abort. Han trodde att det bara var att ta ett piller och sen vart det klart. Så är glad att han var med och fick se hur jobbigt det faktiskt kan vara. Förhoppningsvis är även han noggrannare med skydd framöver. 

Nu när jag kan tänka lite klarare utan en massa hormoner i kroppen och stress om att jag måste bestämma mig så ångrar jag mig faktiskt och det känns skit. Vet att allt hade fixat sig och blivit bra innan barnet kom. Men det finns inte mycket att göra. Jag träffar kanske någon inom kort som vill ha barn med mig. Men just nu känns det helt otänkbart att skaffa barn med någon annan än mitt ex. Jag älskar honom mer än allt och jag kan inte sluta tänka på hur fint vårt barn skulle bli. Så just nu känner jag bara en enorm sorg över obesvarad kärlek och barnet som jag valde bort.