Militärt försvar?

Någon perfekt neutralitetspolitik existerar inte. Men vi var tillräckligt neutrala för att klara oss från att bli indragna i såväl första som andra världskriget. Ett så småningom någorlunda starkt militärt försvar i kombination med en neutralitetslinje, som alla riksdagspartierna var överens om fungerade i praktiken. Vi slapp krig, även om det var nära ögat vid åtminstone ett tillfälle.
Ett riktigt starkt försvar +neutralitet var det enda politiskt möjliga under kalla kriget. Men frågan är vilket slags försvar och vilket slags utrikespolitik vi ska ha i dagens läge?

Orsaken till att vi inte anslöt oss till Nato var framförallt inrikespolitisk - riksdagspartierna var svårt oense i frågan. Neutralitetslinjen, med hävd från två världskrig, kunde man däremot enas kring.
Vid ett sovjetiskt anfall var riksdagen - med vänsterpartiet som sannolikt undantag - eniga om att Sverige skulle begära Natohjälp. Framförallt ifråga om flygstridskrafter. Statsministrarna Erlander och Palme var ytterst angelägna om Natohjälp till Sverige i en sådan situation.
Den intressanta frågan är inte om vi verkligen var strikt neutrala. Utan om vår förmenta neutralitetspolitik fungerande. Vilket den av allt att döma gjorde.
 

Vetskapen om - eller den befogade misstanken att - Sverige vid ett sovjetiskt angrepp snabbt skulle erhålla militär hjälp från Nato, torde ha haft en starkt avhållande effekt på Kreml vid en krissituation i Nordeuropa.
Sverige hade då en egen armé på ca 800 000 soldater samt världens 4:e flygvapen i storleksordning. En sådan försvarsmakt klarar gott och väl av att avvärja ett angrepp, tills hjälpen från Nato anländer.
Den, som behärskar Sveriges Östersjökust behärskar Östersjön. Vad som framförallt intresserade Sovjet var att Nato inte plötsligt släpptes fram till den svenska Östersjökusten.  
Enligt vår neutralitetslinje skulle detta inte ske, annat än om Warszawapakten först angrep oss. Ur Sovjetisk synvinkel var det således synnerligen klokt att låta bli att anfalla Sverige. Sovjet fick inte frestas att attackera Sverige i "förebyggande syfte" och ställa omvärlden inför fullbordat faktum.  Den frestelsen kunde lätt uppstå, om Sverige under kalla kriget nedrustat sitt efter WWII mycket starka försvar.
Slutsatsen blir nog att vi idag står inför ett försvarspolitiskt vägval. Antingen fortsatt politik syftande till neutralitet i fred, vilket förutsätter en kraftig svensk upprustning och höga försvarskostnader.. Eller också svenskt medlemskap i Nato och lägre försvarskostnader.
Finns ytterligare försvarspolitiska alternativ med någon trovärdighet?

Vore intressant om debatten lite mer kunde handla om det militära försvarets utformning. De stora arméernas tid kan vara förbi. Är det en mindre armé med mycket pansar och högeffektivt pansarvärn vi behöver? Samt förstås ett starkt flygvapen och en modern marin med robotbestyckade fartyg.

Verkar som om stridsvagnsförbandens värde snarare ökat än minskat i modern krigföring. Kanske sker någon radikal utveckling av pansarvärnsvapnen, som minskar stridsvagnarnas betydelse.

Ja. men stridsvagnarna behövs i det avgörande momentet, där en angripare upprättar "brohuvuden" vid en stor kustinvasion. Utdragna strider i skogsterräng kan vi säkert prestera med "många sega gubbar", men angriparen har möjligheter att behärska de kustnära områden samt de flygfält, som är hans primära mål. Från dem behärskar han Östersjön.

Samt förstås lite extra sega gubbar - och gummor - i Hemvärnet. Först då blir försvaret rikstäckande.

Javisst, men i kraftigt nedbantat skick jämfört med tidigare. Saknar alla seniorer i vadmalsuniform och prima mausergevär m/96.

Javisst - plus lite stilfullt kavalleri (beridet förstås) om jag själv skulle få bestämma.

Framförallt är kavalleriet stilfullt.