Du som fött minst ett barn, vad önskar du du vetat?

Jag hade gärna velat veta att det stämmer det som sägs att man glömmer förlossningssmärtan efteråt. Inte direkt, men relativt snart. Det hade känts tryggt!

Jag hade också behövt vara förberedd på att det tydligen inte är ovanligt att barnmorskan syr utan bedövning, eller med otillfredsställande bedövning (jag gjorde en ovetenskaplig undersökning i bekantskapskretsen). Den smärtan kan fortfarande ge mig ångestrysningar och sonen är övet 8! Acceptera INTE att BM syr om varje stygn gör lika ont som förlossningen. Ifrågasätt i så fall och fråga om man nöjt sig med "bedövningen tog inte" om det hade varit en blindtarmsoperation!??

Jag hade velat veta:

1. Att man ska krysta ut moderkakan när man äntligen lyckats krysta ut barnet.

2. Att man kan få eftervärkar i flera dagar efteråt, speciellt när man ammar.

3. Som nån annan skrev,när man tänker att "nu dör jag snart av smärta" då är det nästan klart. :)

Födde min dotter för 5 månader sedan. Var också jätterädd men hade en jättebra förlossning. Det gjorde förstås jätteont men wow vad häftigt det var! Längtar tills jag får göra det igen. Innan förlossningen förberedde jag mig länge mentalt på att andas igenom smärtan. Jag tänkte ofta för mig själv att "oavsett hur ont det gör, ska jag slappna av i kroppen och andas igenom det" vilket är precis vad jag gjorde under hela förlossningen.

För mig tog förlossningen (från när aktiva fasen började) 6 timmar...iförsäg hade jag en jättelång latensfas under ett par dagar hemma med värkar som kom och gick. Det var riktigt psykiskt påfrestande att tro att förlossningen satte igång flera gånger om dagen (i slutet ville jag bara ha ut henne...) men att hela tiden bli besviken när värkarna avtog. Men ja som många säger.. men vet när den aktiva fasen börjar och det är dags att åka in.

Hur man upplever förlossningssmärtan tror jag är väldigt individuellt! Vissa tycker att öppningsfasen gör ondast medan andra tycker att krystningsfasen gör ondast. För mig var utan tvekan öppningsfasen värst (framförallt dom sista öppningsvärkarna.. oh my god). Vad jag förstått genom att tala med en del barnmorskor brukar det vara i slutet av öppningsfasen som kvinnor "ger upp" och vill gå hem/få smärtstillande. Jag bad om epidural vid slutet av öppningsfasen men min barnmorska peppade mig att försöka hålla ut, vilket jag gjorde, och är glad för idag för det tog inte alls lång tid innan krystningsvärkarna satte igång vilket för mig inte gjorde ont. Men sen vet jag att det finns kvinnor som beskriver den delen som allra värst... så slutsats: Förlossningar kan upplevas oerhört olika från person till person. Oavsett så tror jag att A och O är att slappna av. Jag har alltid älskat att bada, och födde min dotter i vatten och var i badkaret i princip hela tiden (bor i Tyskland, här är det OK) Lyssnade även på enya och hade det riktigt mysigt i ett mörkt rum. Om jag var du skulle jag fundera på vad du tror kan hjälpa dig att slappna av under förlossningen. Jag personligen tror att det är det bästa man kan göra. Slappna av och välkomna värkarna.. om man arbetar emot dom kan jag tänka mig att smärtan blir värre. Men, kan förstås inte tala för alla.

Jag önskar att jag hade varit mer förberedd på tiden efter förlossningen. Jag hade nämligen under graviditeten lagt all fokus på själva förlossningen så jag glömt bort att fundera kring vad som rent kroppsligt händer sen. Jag var inte alls beredd på att man efteråt blöder jättemycket. Jag kunde heller inte gå normalt efteråt. Hade fruktansvärt ont i rumpan och det sved som tusan när jag skulle kissa, även fast jag inte spruckit. Det tog ungefär 3 veckor innan jag kunde börja gå normalt. Hade en fruktansvärd tungd i underlivet flera veckor efter förlossningen. Men det som nog förvånade mig allra mest var smärtan i rumpan. Den smärtan la sig dock redan efter någon dag. Nu blev inlägget ganska långt men detta är den bästa upplevelsen i hela mitt liv. Älskar att prata om förlossningar och att tänka tillbaka på min egen. Blir alldeles lycklig. Hoppas det blir samma för dig, men ja, det kommer göra ont. Men det är så värt det :)

Att det kan bli så att första tiden efter förlossningen blir mycket jobbigare än själva förlossningen. Svårigheter att gå på toa (kissa med dusch!). Ont att sitta ner. Fruktansvärt ont i brösten. De första två veckorna som förälder är för mig främst associerade med smärta. Sen gick det långsamt bättre, men brösten gjorde ont lääänge. Och samtidigt med detta ska man lära sig att ta hand om sin lilla bebis. Mitt råd är därför att planera så att båda kan vara hemma den första månaden.

Och laga mat som ni fyller frysen med i förväg.

Gå nummer två så fort du kan!!! Det är inte farligt ;)

Höll mig och drogs med problem låååång tid efteråt.

Kan vara bra att veta att foglossning inte alltid går över efter förlossningen. Den kan man ha kvar i flera år. Därför är det viktigt att vara rädd om sig under graviditeten och inte göra foglossningen värre än nödvändigt. Gör inget som du får ont av är en bra tumregel.

Förlossningen kan gå snabbt även för en förstföderska. Jag förväntade mig värkar i minst ett dygn, men ungen var ute 8 h efter första tecken.

Man behöver inte alls gå över tiden, man kan till och med få en prematur som jag fick. Alla tjatade om att jag säkert skulle gå över tiden minst två veckor eftersom magen var så högt upp. Chocken var enorm att föda för tidigt med första barnet.

Det är skitjobbigt att få barn, omställningen i livet är enorm. Och då hade jag världens snällaste bebis som sov jättemycket och som jag fick väcka för att se till att han åt!

Att bli sydd gör skitont även om du får bedövning. Fick förklarat för mig att det beror på att nerverna är så överstimulerade i underlivet att de tolkar all beröring som smärta, sen hur sant det är vet jag inte.

Att föda barn är det absolut häftigaste och mäktigaste jag har gjort! Känslan och kraften i kroppen går inte att beskriva och den absolut mest fantastiska känslan i hela livet är att få upp den där varma, kladdiga lilla bebisen på bröstet! Jag älskar att föda barn! Kanske därför jag nu sitter med nummer fyra i magen och bara vill ha ut honom ...

Att det inte alls gjorde så ont och var så skrämmande som många vill få det att låta. Jag tog mig igenom kraftiga förvärvar hemma då jag var så säker på att det skulle göra ännu ondare och det säkert inte var dags för oss ännu. Allas ord om att "du vet när det är dags" ekade och jag tänkte hela tiden att det kan inte vara detta som de syftar på. När vi väl kom in på förlossningen hade vi vår son i vår famn på tre timmar, vilket tydligen är snabbt då det är vårt första barn.

Det jag hade velat veta innan var hur varm, mjuk och skön moderkakan skulle vara att krysta ut jämfört med bebisen! Jag hade koll på att den skulle krystas ut efter barnet men det var ju riktigt skönt i jämförelse med att klämma ut bebisen. :)

Sedan så önskar jag att jag hade vetat hur snabbt man kan återhämta sig efter en förlossning! Dagen efter första barnet kände jag mig nästan klar för ett maraton för jag var så fylld med energi.

Med andra barnet hade jag önskat att jag vetat hur djävulskt ont de sterila kvaddlarna skulle göra, för de var det allra värsta på de två förlossningar som jag genomgått!

Och så med både barnen hade jag önskat att jag hade vetat hur lång tid det skulle ta innan bebisen kom ut efter det att vattnet hade gått då både förlossningarna började med just vattenavgång utan värkar.

Jag hade velat veta att en förlossning kan starta på så många olika sett och det är så individuellt, att en berättelse kanske inte alls kommer att vara likt din egna upplevelse. Jag tyckte att jag hade läst så mycket och pratat med olika vänner innan så jag hade koll på hur en förlossning går till. Det gick inte alls till på det sätt jag trodde. Jag trodde värkarna skulle börja lite molande (bara göra lite ont i början) och sedan bli värre och värre. För mig började det med att jag vaknade mitt i natten och smärtan var totalt och obegripligt enorm. Jag trodde på riktigt att något var fel eftersom jag hade så ont att jag trodde jag skulle dö. Jag sprang runt i lägenheten i panik och det kändes som att det aldrig tog slut. Sedan gjorde det det efter någon minut. Sen hände ingenting på en halvtimme men sen kom det tillbaka igen och då hade jag så ont att jag kräktes, det hände två gånger. Jag ringde förlossningen och de sa att det var helt normalt och det var det också. Jag önskar bara jag hade varit mer förberedd på detta. Jag skriver inte detta för att skapa rädsla eller så. Allt gick fint för mig och jag kom in i smärtan efter ett tag, det hjälpte att andas och röra kroppen i en cirkelaktig rörelse (nästan som magdans). Det funkade för mig. Men det är olika för alla och jag önskade bara att jag hade varit beredd på att så kan också en förlossning starta, då hade jag nog inte blivit så rädd. Sen gjorde inte alla värkarna så ont som den första, men det var så knäppt att det bara satte igång från ingenstans direkt till den värsta supervärken!