Anonym (qqq)

Äldre 13 Jun 14:10

127 svar

Livet efter en otrohetsaffär. Hur går det för er som beslutade att fortsätta?

Anonym (Ja, jag är bitter...) skrev 2017-06-13 13:49:21 följande:

Tänk att vi är så många med samma bagage, samma tänk, samma känslor, samma frågor till både sej själv och till sin partner.

Många gånger undrar jag varför detta skulle hända just oss. Jag hade haft det ganska jobbigt en tid. Flera nära anhöriga hade dött inom två år. Själv hade jag skådat mej, var alltså sjukskriven under denna tid allt hände. Var va min man under denna tid? Blir så arg bara jag tänker på det. Inte hos mej och gav mej styrka!! Var det för han ville fly från allt det tråkiga och jobbiga hemma?

Om jag ska vara ärlig så tror jag vårt äktenskap går på konstgjord andning. Vill så gärna få det att fungera. Men hur ska man kunna det?? När man går med så mycket känsla av svek. Det gör verkligen ont i hela kroppen, bara jag tänker på vad som hänt i vårt liv. Man vet att man måste glömma och förlåta. Ställer samma fråga som TS. Hur gör man?

Skillnaden är väl att jag valde att göra mig av med mitt bagage (min partner), vilket gjorde det enklare för mig att släppa allt, slippa gå omkring och fundera på varför, slippa oroa mig. Jag insåg helt enkelt att hon inte var någon jag ville dela mitt liv med, mer än så behövde jag inte veta. Något år senare träffade jag en ny kvinna och insåg då hur inkompatibla jag om min tidigare partner egentligen hade blivit.

Nu är jag inte riktigt rätt person att svara på hur man ska göra för att få det att få det att fungera eftersom jag valde den lätta vägen och gick. Men jag tror rent generellt inte lösningen är att glömma för glömmer gör man aldrig, jag inte heller man ska försöka lappa ihop förhållande, dvs få den att leva vidare som den var fast lite kantstött. Jag tror att lösningen snarare går ut på att inse att det gamla förhållandet är dött för evigt och den partner man trodde man kände inte längre finns, istället bygger man upp ett nytt förhållande från grunden men den "nya" partnern man förr eller senare kommer underfund med att man anser att ens partner är.

Jag tror att alla dessa frågor om varför är en del i att försöka göra om den bild man hade av sin partner som inte visade sig stämma till någon ny bild som man sen ska försöka för hålla sig till känslomässigt. En hel del av frågorna kring varför kretsar ju egentligen kring "hur fan kunde personen göra så?", "Hur tänkte personen?" , "Vad kände personen?" och det tycker iaf jag handlar om att man försöker bygga sig en ny bild av sin partner för att se om den här "nya" personen är någon man kan älska och dela sitt liv med.

Anonym (qqq)

Äldre 13 Jun 14:33

#54

Anonym (Carl) skrev 2017-06-13 13:05:31 följande:

Nä men precis! I vårt fall så blev hon som en annan människa under sin otrohet och lade allt på mig! När jag krävde en förklaring till hennes beteende så var det "mycket på jobbet" Helt sjukt genomskinligt såklart, men jag gick på det.
Träffa bästa tjejväninnan och oplanerade händelser hände också väldigt ofta.
Att att jag mådde dåligt över nåt fick jag försöka reda ut själv!

Det fanns alltid nån ursäkt och när jag började ifrågasätta det när det blev ännu värre som t ex att hon skulle ut och ta en öl tre dagar i veckan trots att hon dessutom jobbat övertid i flera veckor så kom hennes ilska fram - som också blev mitt fel.. Hur jag än gjorde så vände hon allt mot mig.

De svar som man fått som förklaring är "jag vet inte" "kommer inte ihåg" "jag ångrar mig". "Jag förstår inte hur jag kunde" osv..
Svar som egentligen inte säger ett skit.

Alltså, nu är det ju helt och hållet upp till dig att avgöra hur du vill fortsätta. Men jag tycker jag ser en enorm skillnad på hur din partner hanterar situationen med hur till exempel "Ja, jag är bitters" partner hanterar det.

Din partner hanterar det som min gjorde, ångrar inget, står inte för något och skyller allt på dig. Och där skulle jag vilja påstå att det är ganska kört, Jag tycker att stå för sina handlingar, inte skylla ifrån sig, visa genuin ånger är ett måste för att man öht ska överväga ge förhållandet en andra chans. Vad är poängen med att ge en människa som sårat och förnedrat dig djup men som sen inte ens ångrar något, inte ens kan stå för sitt agerande och skyller allt på den hon trasat sönder? Vill man verkligen leva med en sån människa? Hon ger ju inte dig något incitament för att ge henne en andra chans... är du säker på att hon öht vill det? Många orkar ju inte själva ta steget och avsluta förhållandet själva utan försöker istället straffa sig ur förhållandet och få sin partner att ta steget, kan det vara något sånt? Vad säger hon själv?

Faktum är att det var anledningen till att jag valde att gå, ett misstag hade jag kanske kunnat förlåta om personen hade visat verklig ånger och kunnat stå för allt. Alla kan väl klanta sig, men hur hon hanterade hela situationen hon skapat visade iaf för mig klart och tydligt vilken slags människa hon var, empatilös, kall, feg och oärlig. Det tog ett tag att smälta den bilden, att inse att den jag hade gift mig med inte var den jag såg framför mig, men till slut sjönk det in och valet var faktiskt ganska lätt iaf vad gällde min partner, svårare var det med ungarna, ingen vill väl gå miste om halva tiden med sina barn.

Anonym (qqq)

Äldre 13 Jun 16:02

#56

Anonym (Carl) skrev 2017-06-13 15:21:25 följande:

Ja det var så hon hanterade det under sin otrohet. Med min bästa vän dessutom som var den som jag anförtrodde mig till!
Det är så djupa hugg i rygg och mage som fortfarande blöder.

Men det var flera år sedan. Hon är inte så nu. Hon är en totalt annan människa.
Det är bara så svårt att förlåta och gå vidare även om jag vet att det är precis det som jag måste göra. Inte för att dom förtjänar det utan för att jag vill få frid.

Där tog du upp något väldigt viktigt, "Inte för att de förtjänar det utan för att få frid".
Så bra skrivet, det är väl egentligen precis det det slutligen handlar om. När man drar på en gång så kanske man kan säga att man agerar i affekt, av stolthet, principer, osv. Men när man ändå valt att ge det en andra chans och verkligen känt efter så handlar det nog mer om att få frid, att kunna känna att man trivs, att kunna dela sitt liv med någon för att det lyfter en, får en att må bra, inte av pliktkänsla. Mer än så tycker jag inget man kan begära av en människa, ta inget beslut på en gång, låt känslorna svalna, känn efter kom fram till ett beslut som du sen inte kommer ångra.

Kan det inte vara så att sättet hon agerade på under er kris påverkade ditt sätt att se på henne, påverkade den bild du fick av henne, vem hon blev för dig? Och att det gjort att dina känslor för henne svalnat? Dvs du älskar den hon var innan otroheten men inte den hon blev efter? Att minnet av hennes agerande då sitter kvar och påverkar hur du ser på henne?

Så var det iaf för mig, den jag gifte mig med var någon jag älskade och respekterade, när hon var otrogen så spräckte det delvis min bild av henne, ok hon var inte så ärlig som jag trodde hon var och hon var kapabel att svika och ljuga, men det kändes ändå mänskligt på något sätt. Hur hon sen hanterade situationen var det som verkligen förändrade min bild av henne permanent.

Anonym (qqq)

Äldre 13 Jun 17:54

#59

PeterGB3G skrev 2017-06-13 17:09:08 följande:

Den svikna partnern vill ofta ha svar på tre frågor:

1. Varför gjorde du detta?
2. Ångrar du dig?
3. När tänker du be om ursäkt?

Tyvärr blir ofta svaren från den otrogne:

1. Vet inte
2. Nej
3. Aldrig

Svaren som den otrogne vill ha är:

1. Vet inte vad som flög i mig, jag var förvirrad och berusad. Dessutom blev jag lite lurad in på det hela.

2. Ja, jag ångrar mig djupt av hela mitt hjärta. Jag fattar inte hur jag kunde vara så dum och riskera allt fint vi har tillsammans. Det var helt meningslöst och gav mig ingenting. Jag sökte spänning eller nåt, men det var egentligen inom mig själv det fattades nåt som jag jagade.

3. Nu med en gång. Jag ber ödmjukast och djupast om din förlåtelse, jag vill att vi ska fortsätta tillsammans och jag kommer göra allt för att du ska lita på mig och för att det ska bli bra mellan oss.

Exakt, gör det för din egen del.

Efter den arga fasen kommer förlåtelsen. Det är svårt, men går att klara. Sen kommer det svåraste. Att bygga upp förtroendet för partnern igen. Det finns metoder för det, och en del påstår sig ha klarat det. Själv är jag osäker på om det nånsin går att reparera till 100%.

Man kan se en avslöjad otrohetsaffär som som ett knivhugg. Först blöder det och gör ont när det läker. Sen blir det ett ärr. Som finns kvar för alltid, men som inte längre gör ont. I bästa fall.

Njae, efter den arga fasen (reaktionsfasen) kommer bearbetning (det är här alla frågor kommer) efter det kommer (nyorienteringsfasen), det är här man möjligen får förståelse för det som skett men inte nödvändigtvis förlåtelse.

sv.wikipedia.org/wiki/Psykisk_kris

Faktum är att nästan ingen förlåter själva handlingen, man får kanske bättre förståelse för det och hittar kanske vägar runt det, men förlåter sveket är det nog väldigt få som gör.

Anonym (qqq)

Äldre 13 Jun 18:09

#61

PeterGB3G skrev 2017-06-13 18:06:07 följande:

Finns flera sätta att se det. Psykisk kris är inte specifikt för otrohet.

images.goasksuzie.com//2016/08/question_three_main_image.jpg

Japp, vissa tar det med en klackspark, det beror kanske på vilket inställning man har till det från början, men jag misstänker att iaf Carl hamnade i kris.

Anonym (qqq)

Äldre 13 Jun 18:41

#63

PeterGB3G skrev 2017-06-13 18:38:01 följande:

Chocken som kommer av att avslöja sin partner med otrohet sätter garanterat dom flesta i en djup kris. Som följer wikipedias kliniska beskrivning. Men det är ingen guide till hur man tar sig UR situationen, till skillnad från programmet hos gosuzie.

Jag uttryckte mig förenklat, efter chocken kommer en arg fas som behöver vändas till förlåtelse om man ska må bättre. Hoppas vi kan vara överens om det.

Finns kanske olika definitioner på förlåtelse, jag tycker absolut inte förlåtelse är en nödvändighet, att man behöver bearbeta det som hänt och slutligen komma över det håller jag med om är en nödvändighet, men att förlåta tycker jag inte är en nödvändighet. vad menar du att man ska förlåta handlingen eller mänskan?

Anonym (qqq)

Äldre 14 Jun 12:43

#76

PeterGB3G skrev 2017-06-13 19:26:00 följande:

Genom att förlåta låter du inte det som har hänt eller den andra personen ha makt över dig själv. Så länge du bär på ilska och hat skadar du bara dig själv.

Jag vet flera fall där par har skiljt sig och den svikna partnern fortfarande är arg, flera år senare. Att skilja sig löser inget om du inte kan förlåta allt. Partnern, handlingen, människan och även dig själv.

Fast det har man väl uppnått så fort man kommit över krisen och läkt? När man kommit till nyorienteringsfasen? Sen kan jag iof tänka mig att förlåtelse kan påskynda processen, men samtidigt kan det ju också vara skadligt om man förlåter för tidigt bara för att det är något man "bör" göra.

Jag tror att känslorna (ilskan, sorgen, bitterheten, etc) måste få ha den tid de behöver, de är en nödvändig del i reaktionsfasen och bör nog inte stressas igenom eller tryckas ner bara för att det är känslor som inte riktigt stämmer med dagens ideal. Det är ok att vara arg, det är ok att vara bitter, det är ok att vara ledsen. Risken finns att om man förtränger känslor och kapslar in dem så ligger de bara och blir infekterade och kan komma fram senare på rätt märkliga sätt långt senare. Jag tror att förtränga känslor kan göra mer skada än nytta.

Jag menar inte att man inte ska förlåta, det mår man nog absolut bäst av, jag säger bara att det inte är något man ska tvinga sig själv till utan något som bör komma som en naturlig del av processen, eller inte komma alls, huvudsaken är att man går framåt i sin process och inte fastnar.

Anonym (qqq)

Äldre 14 Jun 13:05

#78

Anonym (Carl) skrev 2017-06-14 08:39:10 följande:

Jag ska erkänna att jag varit så otroligt arg. Jag var arg på min fd kompis som hon knullade med. Jag var arg på henne för att hon gick bakom ryggen på mig och jag fullkomligen hatade henne för att hon hanterade situationen så kyligt och behandlade mig så respektlöst.

Jag har funderat mycket på det här ( det är ingen underdrift!!) och den som jag är mest arg på är mig själv! Det är nog egot som ni pratar om. Hur vågade dom göra så här mot MIG liksom! Det är väl tankar som alla bedragna känner? Man tror att ingen annan människa vet hur den här smärtan känns. Jag försöker släppa det och inte ta det så personligt, men det är så jäkla svårt.

Det konstiga är också att livet på många sätt blivit bättre! Jag gillar mig själv som människa bättre idag än jag gjorde tidigare. Jag står upp för mig själv på ett helt annat sätt. Jag kanske inte längre känner samma tillit till min fru men jag älskar henne för att hon från djupet av sitt hjärta bett om förlåtelse och bönat mig om förlåtelse och visar det varje dag genom att visa att hon är en annan bättre människa.
Det är lätt och bekvämt att dra på sig en offerkofta. Jag har burit den och hela tiden haft ett överläge. Jag ska ta av den nu och begrava den. Jag kommer aldrig att komma vidare som människa annars. Det gör inte min fru heller.

Kanske är det för att solen lyser ute nu men jag börjar faktiskt att känna att jag på ett eller annat sätt kommer att fixa det här!
Jag har i alla fall två friska barn! Jag har en fungerande kropp och ett jobb att gå till varje dag som jag dessutom trivs väldigt bra på.

Jag vet också inom mig att även om det nu blir så att jag kommer på att jag inte vill vara tillsammans med henne längre så kommer jag inte att ta det beslutet i affekt! Sen finns det faktiskt fler kvinnor på denna jord! Kanske finns det nån där ute som är menad just för mig?

Fast varför försöker du "inte ta det personligt", svek är väl så personligt det kan bli? De svek dig medvetet båda två, det är något du aldrig kommer komma ifrån, det var inget misstag, det var ingen slump, det var fullt medvetet och planerat. Det är bättre att lära sig acceptera det än att försöka förneka det.

En fördel med kriser är att de har en tendens att skaka om precis alla, förhållandet och en själv som person, allt hamnar huller om buller och man får en chans att se sig själv och sitt liv ur ett annat perspektiv, man rycks liksom loss ur sitt invanda spår, allt slås i spillror och man blir tvungen att plocka ihop sig själv bit för bit, men då får man också chansen att lägga bitarna lite annorlunda är tidigare typ. Det är inte ett speciellt trevligt sätt att lära sig men det gör dig starkare och man får en helt mer realistisk syn på livet.

Anonym (qqq)

Äldre 14 Jun 13:09

#79

Anonym (Din syster) skrev 2017-06-14 12:54:06 följande:

Fast det där tror jag alla är överens om. Ilska, sorg och därefter bitterhet är helt adekvata reaktioner på sveket. Det är också mycket begärt att man ska börja att öht tänka på framtida förlåtelse som mål innan man kommit ut värsta krisfasen.
Däremot är det inte nyttigt att odla och göda den här offerrollen. Ju förr man kan lämna den, desto bättre. För sitt eget välmåendes skull, det ligger inga moraliska värderingar i det.

Japp, håller med, som sagt, det viktiga är att man kommer vidare i sin process och inte fastnar, sen exakt hur man gör det är mindre viktigt, alla hittar sina egna sätt att läka som passar dem bäst.

Det jag ifrågasätter är att förlåtelse skulle vara en nödvändighet, det håller jag inte riktigt med om, det beror kanske på hur man definierar förlåtelse. Jag tycker det viktiga är att man kommer vidare i sin process, om förlåtelse är en del av det, fine, om förlåtelse inte är en del av det, fine det med. Alla hittar som sagt sina egna vägar.

Anonym (qqq)

Äldre 14 Jun 17:28

#81

Anonym (Din syster) skrev 2017-06-14 15:57:03 följande:

"Fast varför försöker du "inte ta det personligt", svek är väl så personligt det kan bli? De svek dig medvetet båda två, det är något du aldrig kommer komma ifrån, det var inget misstag, det var ingen slump, det var fullt medvetet och planerat."

Den synen delar inte jag, det var så det KÄNDES bara, precis i början. Sedan insåg jag att den upplevelsen låg hos MIG, ingen annan. Och därmed också var fullt möjlig för mig att kontrollera - sånt har jag nämligen ingen lust att slå mig själv i huvudet med.
Jag är uppriktigt ledsen för din skull om du fortfarande känner så.

Jag kan hålla med dig om att man delvist kan kontrollera hur man tar saker man råkar ut för, men samtidigt kommer man inte ifrån att alla man upplever är en konsekvens av andras val. Att påstå att hela ansvaret ligger i hur den drabbade tar saker är lika fel som att påstå att ett våldtäktsoffer borde "sluta böla över sånt som redan skett", visst ligger det kanske något i det men det betyder inte hennes smärta inte är en konsekvens av att vådltäktsmannen bestämde sig för att våldta henne.

Personligen känner jag ingenting längre och har en god relation till mitt ex, men jag tycker att minimera vad andra gjort för att det ska vara lättare att svälja är fel väg att gå, om man ska förlåta det någon gjort mot en så är det väl handlingen i sin helhet man ska förlåta inte någon bantad version man hittar på för att det ska kännas lättare. Typ, det de gjorde känns för stort och för jobbigt, men om jag delar upp det i småbitar och bara plockar några stycken så är det kanske lättare att svälja. Det ser jag inte som att komma över det som skett utan snarare som en verklighetsflykt.

Att hans fru och hans sk kompis medvetet valde att göra som de gjorde är inte bara en känsla, det är krass fakta, ingen tvingade dem till det, det var ett medvetet val de gjorde förmodligen fullt medvetna om vad de skulle innebära för Carl. Varför de valde att göra som de gjorde är en helt annan sak.

Om du valde att förlåta genom att minimera det som hände kan jag bara beklaga det eftersom då har du antagligen inte bearbetat det i sin helhet.

Anonym (qqq)

Äldre 15 Jun 14:15

#87

Anonym (Kärlek) skrev 2017-06-15 13:42:47 följande:

Och hur sätter man gränser? Hur hindrar man?

Genom att sluta vara överromantisk och lägga sig platt som en pankaka och låta honom köra över dig som han vill för kärlekens skull. En relation bygger på ömsesidig respekt och förtroende, ge och ta, inte på att den ena lägger sig platt för den andra

Och framför allt genom att sluta snacka om "ägarskap", det har liksom ingenting med förhållanden att göra. Att ställa krav och stå upp för sig själv innebär inte att man anser att man äger någon, och tvärtom bara för att ingen äger din partner så betyder inte det att han får göra som han vill mot dig

Anonym (qqq)

Äldre 15 Jun 16:15

#92

Anonym (Kärlek) skrev 2017-06-15 14:27:22 följande:

Ärligt talat så gav han allt. Hela sig själv. Men jag tog inte emot det. Var alltid sur, misstänksam och kontrollerande. Fastän han inte visade något som kunde väcka min misstänksamhet eller min bitterhet. Han gav så mycket under så lång tid att han helt enkelt inte orkade ge mer, för han fick aldrig något tillbaka. Jag sög musten ur honom.

Tja om du envisas med att lägga skulden för hans beteende på dig själv och göra honom till martyr så lär det förmodligen fortsätta som det gör.

Hur ert förhållande varit spelar liksom ingen roll vad gäller hans otrohet, det finns andra sätt att lösa problem än otrohet. Mao hur odräglig du än var så hade han inte behövt vara otrogen för det utan kunde ha löst det på något bättre sätt. Inget förhållande är liksom perfekt hela tiden, alla har toppar och dalar, men det betyder inte att alla springer ut och är otrogna så fort de känner sig missnöjda, då har man nog inte riktigt fattat vad ett förhållande går ut på och man har uppenbara problem med hur man hanterar problem i förhållandet.

Ert förhållande är destruktivt, framför allt för dig som lägger all skuld på dig själv och är den som drar det kortaste strået. Inte enbart pga hans otrohet utan mest för hur ni är mot varandra nu. Jag tror ni båda och framförallt du skulle må bäst av att vara isär. Om du var misstänksam och svartsjuk tidigare så lär det inte bli bättre av att du fått det bekräftat och att han skiter i hur du mår och fortsätter göra som han vill vittnar ju inte direkt om någon respekt eller ens kärlek.

Ibland behöver man inse att man inte är kompatibla och att man bara gör varandra illa genom att ha ett förhållande.

Anonym (qqq)

Äldre 9 Aug 17:26

#101

Anonym (Carl) skrev 2017-08-09 15:00:47 följande:

Jag skulle vilja fråga er alla om en sak som har hänt mig nu här i sommar på semestern. Jag och min fru satt och pratade relativt lugnt om allt som skett. Det var ingen ilska inblandad utan mest en trött sorg över att det kunde bli som det blev. Jag sa precis som det var att jag aldrig kommer att förlåta det dom gjorde och att jag hatar att känna mig så arg i tid och otid över saker och ting som jag inte kan påverka. Ni vet känslan över att känna sig som en åsna eller en pajas. Som en sån där människa som nån klappar på flinten och inte har nån som helst respekt för..
Hon sa att hon önskade att jag själv hittade en kvinna och hade en affär med henne. Hon skulle inte lägga sig i och lovade att ge mig den tid jag behövde för att känna efter och inse att hon är den som jag älskar.

Det känns konstigt detta. Att få gratis frikort från någon som i alla år varit så svartsjuk och kontrollerande. Vet inte hur jag känner för detta eller om det är nåt som jag ens vill göra? Allt är bara så konstigt och annorlunda nu.

Ett ligg kommer inte förändra något annat än för stunden. Sen kommer du ändå hem till ett trasigt förhållande och en partner du inte längre litar på eller ser med samma ögon som tidigare.

Anonym (qqq)

Äldre 9 Aug 18:03

#103

Anonym (Skild och gift) skrev 2017-06-21 20:10:17 följande:

Mycket intressanta inlägg här...

Jo man kan visst "skylla" (lite iallafall) hennes otrohet på instinkter.

Såg ett program pa Discovery Channel om hur fiskmåsar på en väldigt packat ö var otrogena till höger och vänster. Forskarna upptäkte att fåglarna alla hade partner för livet men det var ju givetvis honan som valde en "bra make". Men när hanen var ute och letade mat så passade honan på att knulla på större och starkare hanar.

Varför?

Givetvis för att hennes gener skulle föras vidare med en stark fågel men som togs om hand av en trogen hane.

Skit smart ju!

Det förklarar möjligen känslan, viljan att göra så men det förklarar inte agerandet, som sagt det enda som egentligen skiljer oss människor från djuren är vår intelligens och vår förmåga att tänka i flera steg, förutse vad en viss handling kommer få för konsekvenser. Att skylla sina handlingar på instinkter är ett sätt att likställa oss med djur som saknar konsekvenstänk och förmåga att kontrollera sina impulser. Instinkter kan få oss att känna saker, vilja göra saker, men HUR vi sen agerar på det vi känner är en helt annan sak. Alla föds med sexdrift som delvist styrs av instinkter men alla springer inte omkring med könsorganen i handen och knullar hejdlöst. Vi kan kontrollera HUR vi gör saker om vi vill.

Kan vi kontrollera vår ilska och inte alltid agera ut på det så kan vi också kontrollera andra känslor. Kan vi kontrollera var vi skiter och pinkar så kan vi också kontrollera andra "behov"

Anonym (qqq)

Äldre 1 Sep 13:07

#116

Anonym (Carl) skrev 2017-09-01 12:56:15 följande:

Ja det har hon! Hon har dessutom totalt förändrat sig. Hon har blivit en den kvinna jag alltid velat ha. Hon tar mig aldrig längre för given. Vi är ärliga mot varandra på ett helt nytt sätt. Vi kan prata om saker vi tidigare undvikit. Vi har sex säkert 5 dagar i veckan och hon vågar ta för sig mer i sängen. Hon har så att säga blivit lite "dirty". Allt är egenligen skitbra och livet borde kännas toppen, eller hur?

Carpe Diem! Fånga dagen och allt sånt. Lev i nuet! Låt inte det förflutna påverka nutiden och lev inte i det förflutna!!

Hennes ursäkter och ånger idag är ärligt menade och jag är såklart tacksam för det, men dessa ursäkter kommer flera år för sent. Jag borde ha fått dom då! Det helvete jag hade då är inget jag önskar någon. Jag hade behövt höra det då och fått göra mitt eget val om jag skulle stanna hos henne och kämpa för oss eller gå.
Det valet stal hon från mig. Jag hade kanske varit tillsammans med någon kvinna idag som inte behövde bete sig som en slampa och svika alla de nära bara för lite uppmärksamhet.

Jag kan förlåta mycket. Jag förlåter att hon var otrogen och blev kär utan att tala om det för mig. Idag struntar jag nästan i det. Det jag däremot inte kan förlåta är att hon stal min egen vilja. Att hon behöll mig under denna tid som en backup under tiden dom höll på. Fegt och uselt och typiskt henne!

Det här borde alla som propagerar för att inte berätta läsa.

Det är precis som du skriver oftast inte otroheten i sig som gör den största skadan utan alla lögner och att man blev lurad på att göra egna val. Så brukar de allra flesta som blivit bedragna tycka, men ändå sitter folk och argumenterar livligt för att man ska "skydda" den bedragne genom att ljuga.

Anonym (qqq)

Mon 20 Feb 2023 12:12

#124

Anonym (I liknande situation) skrev 2023-02-19 06:21:55 följande:

Jag känner alldeles för väl igen mig i situationen du beskriver, och särskilt det sista, fetmarkerade.

Min fru och jag har varit tillsammans i över 10 år, och hon har under senaste året haft en affär med en vän, från ett socialt sammanhang. En upptagen man, som dessutom känner mig litegrann.

Det kom fram nyligen, och hon är ångerfull. Dock tror jag hon på riktigt blev kär i honom... fast tveksamt om han blev det. Mer kul grej för honom...

Och... kvar hade hon mig, som sin backup (som jag känner det). Så jäkla fegt och uselt, precis som du säger. Kommer man nånsin förbi den känslan av att vara sin egen frus andrahandsval och trygghet, som hon behöll fast hon höll på med honom...?

Nej det gör du inte för det är ju precis vad du var.

Enda sättet att komma runt det är att ljuga för sig själv och på nåt sätt få sig själv att tro det. Men vad är poängen med det? Är en relation där man blir tvungen att ljuga för sig själv för att kunna vara kvar verkligen värt det?

Anonym (qqq)

Mon 20 Feb 2023 12:17

#125

Anonym (I liknande situation) skrev 2023-02-19 06:21:55 följande:

Det kom fram nyligen, och hon är ångerfull. Dock tror jag hon på riktigt blev kär i honom... fast tveksamt om han blev det. Mer kul grej för honom...

Dessutom kan jag garantera dig att hon inte ångrar otroheten i sig, det gör nästan ingen, det ENDA man ångrar är man blev påkommen och det fick konsekvenser. Otroheten i sig har så gott som alla kvar som ett härligt skönt minne som man kan minnas tillbaka till med värme.

Livet efter en otrohetsaffär. Hur går det för er som beslutade att fortsätta?

INNEHÅLL