Barnen får ej träffa mormor

Vad vill mormor? Kanske att HON inte vill träffa barnbarnen?

Mitt barn har brutit med mig pga citat: "Du beter dig." slut citat. Vad jag gjort har jag ingen aning om mer än att inte vara tillräckligt tacksam över en flaska skurmedel mitt barn köpte åt mig och som jag betalade med råge. Någon annan anledning har jag inte fått.

Nu misstänker jag med god anledning att barnet ifråga lider av psykisk ohälsa och är det som är den egentliga orsaken men det spelar faktiskt mindre roll. Mitt barn har brutit med mig och jag respekterar hens val. Därför hör inte jag heller av mig, helt enligt önskemålen. Det innebär OCKSÅ att jag inte hör av mig till mitt barns barn, dvs "barnbarnet". Det är en konsekvens av mitt barns beslut och något hen och hens familj får leva med.

Observera citationstecknen. Mitt barn har barn men jag har inget barnbarn därför att det kräver att man har en relation på något sätt och det har inte vi därför har jag inget barnbarn. Så enkelt är det. Skulle jag få frågan om jag vill umgås, bakom ryggen, med småbarn jag inte har någon relation till skulle jag tacka nej. Faktiskt.

Vill jag umgås med barn bara för att det är barn har jag massor av vänner, kollegor och andra släktingar som har småttingar i sin omedelbara närhet och som jag kan umgås med om jag skulle vilja. Men ärligt, så fantastiskt roligt är det inte med barn. Så jag skulle definitivt tacka nej och skulle li förbannad om partnern bara dök upp i dörren en dag och bara anta att jag är oändligt tacksam för att få träffa mitt barns barn.

Det viktiga i det hela är att jag är rätt tacksam över brytningen eftersom mitt barn utsatte mig för psykisk misshandel innan. Så nu har jag fått ett lugn omkring mig som jag inte haft på flera år. Och det är otroligt skönt. Jag är faktiskt lycklig och brytningen och icke-kontakten med "barnbarnet" har ingen som helst betydelse i mitt liv. Får jag frågan om jag har barnbarn så svarar jag nej för det är precis så det är: jag har inga barnbarn och har heller ingen som helst önskan att umgås med dem.

Det allra viktigaste är att jag har förlåtit mig själv för att ha misslyckats med uppfostran av mitt eget barn. Jag försökte forma kommunikativa, empatiska, inkännande och sympatiska barn men misslyckades kapitalt. Jag är även trygg i att skolor och barnomsorg har anmälningsplikt när de misstänker att barn far illa.

Som många skrivit i tråden: man måste inte älska sina föräldrar. Man måste inse att det går åt två håll. Kanske att alla som brutit med sina föräldrar gjort dem en tjänst. För är det som för mitt barn som gjort det för att jag ska straffas, för att jag SKA må dåligt så biter de sig själva i svansen.

Man måste inte älska sina barn och definitivt inte deras barn.