Vad tröttsamt det är med alla sjukskrivna och stressade svenskar!

Jag började på en ny arbetsplats (med privat arbetsgivare). Där såg jag många märkliga saker:

A var chef. Hon drev ett hobbyföretag förutom det här jobbet. Runt 14 timmars arbetsdag under veckan och 8-10 timmar lördag och söndag.
B hade en gammal ryggskada och var en typ av arbetsledare. Hon jobbade sina 40 timmar i veckan plus runt 10 timmar gratis (där hon alltså stannade kvar någon timme här och där för att det var mycket att göra). Ofta lyfte hon tunga saker själv för att det skulle gå fortare.
C jobbade bara 75% pga en kronisk sjukdom. Det var jättemycket att göra på jobbet, så hon lät sig övertalas att gå upp till 100%.
D var pigg och frisk. Hon jobbade som en galning. Eftersom det var för lite personal egentligen, så hoppade hon över raster och kastade snabbt i sig lunchen stående. Varje dag. Hon slet, drog och lyfte mer än hon orkade, bara för att vara snabb och effektiv.
Själv hade jag en provanställning på 75% och tackade nej till att gå upp i tid, också pga kronisk sjukdom. När jag vägrade, så fick jag sluta.

Ett år senare såg det ut så här:
A var kompledig en vecka i månaden för att orka. Det ökade naturligtvis på arbetsbördan för de övriga.
B, C och D var långtidssjukskrivna.
Vikarier togs in för dem, och hittills är en av dem utsliten och sjukskriven. De andra är på god väg.

Varför gör man så? Vuxna människor? Hur kan man inte fatta att man blir sjuk av att jobba på det där sättet?