Vad tröttsamt det är med alla sjukskrivna och stressade svenskar!

Vad kommer alla nya diagnoser ifrån? Den nya DSM 5?

Sluta att ge alla ungdomar, farliga mediciner...

Jag håller med TS och jag lever ensam med barn. Dock jobbar jag inte heltid i den sitsen - det är det inte värt!

De, som jag känner (inklusive mig själv), har inte klagat över att det varit jobbigt, utan kämpat på istället.

Exakt, många som blir utbrända blir det för att de inte kan (även om de själva skulle vilja) påverka situationen. Det är ofta den stressen som man mår dåligt av. Oförmågan att kunna ändra situationen pga yttre omständigheter.

Nej, många klagar inte och är inte heller sjukskrivna, men visst tycker jag att det är skrämmande många som klagar över att allt är jobbigt. Det blir att mycket som ska göras görs pliktskyldigast och snabbt. Totalt andefattigt och utan inspiration.

Antideppressiva, Benzo, Sömntabletter..

Nu tänkte jag inte bara på jobbet utan överhuvudtaget. Det är ganska andefattigt och ibland på gränsen till lathet. Heminredning från Ullared, mello med chips till helgen, vid barnkalas och andra festligheter gör man det man måste (kastar ett par tusenlappar på barnkalas på BodaBorg, griljerar skinkan och köper gran), men jag har fått uppfattningen att det ofta är pliktskyldigt och utan vidare eftertanke.

Det är väl underbart att planera ett roligt kalas tillsammans med barnet! Hitta coola bilder och ideer på tex Pinterst, bjuda hem kompisarna och glädjas tillsammans över att det är fest. Bara som exempel. . .

(Självklart är det inte fel att köpa barnkalas, det var ett exempel på det torftiga, tråkiga, jobbiga sättet att hantera det).

I en sån här tråd får man en hel del sarkastiska svar, som bara tycker man är ute och cyklar och inte ens kan komma med vettiga inspel utan bara vill sätta på sig eller andra offerkoftan.

Och sen får man ett antal nyanserade svar som håller med helt.

Visst, men lever just svenskarna under så vansinnigt mycket negativ stress då jämfört med övriga världen? Finns ju otroligt mycket människor som inte har mat för dagen, lever i väldigt fattiga omständigheter och sannolikt är rätt stressade över sitt liv. Men det är svenskarna som går in i väggen och sen lägger sig på sängen i två år...

Fast å andra sidan framhålls ju gärna 70-80-talen som att det då var så mycket lugnare tempo i samhället. Och var det något man inte gjorde då så var det ju att hajpa upp nivåerna på barnkalas. Man hade korv med bröd eller glass i trädgården och lite lekar och alla var glada och nöjda över det...

För övrigt är barnkalasen en typisk sådan aktivitet där vi lägger oss på en nivå som vi tycker är rimlig ur ork och kostnadsperspektiv. Och barnen är jättenöjda med det.