Att prata med psykolog.

Hej!

Jag är en tjej på snart 24 år, jag har mått dåligt så länge jag kan minnas, i typ 10 år om inte mer. Jag började tidigt med att prata med vuxna, som kuratorer etc när jag gick i skolan. De blev mina bästa vänner typ. Det var det bästa med skolan för mig. Allt annat gick åt skogen.

Det har känts bra för stunden, att bara prata. Men jag har inte riktigt kunnat släppa loss på mina känslor, inte kunnat slappna av. Utan jag har bara skrattat bort saker som egentligen kvävt mig, allt som jag tänkt på , på alla mina sömnlösa nätter, där jag bokstavligen gråtit ögonen ur mig. Men så fort jag försöker ta upp det har det bara varit som ett skämt och istället för att visa mina riktiga känslor så skrattar jag bara. Det blir liksom ingen "deep talk", bara skämt och skratt.

Jag bestämde mig för att jag behöver ingen "hjälp" eller stöd från en psykolog. Jag tänkte bara att jag kan fixa mig själv, jag vill klara mig själv. Skaffade en blogg och skrev när allt kändes tungt. Men blev inte så mycket det heller.

I dags läget känner jag att jag inte orkar mer, jag kommer gå sönder när som helst, jag håller på att gå under av alla känslor och minnen som vägrar ge sig. Jag har liksom ingen livslust och jag känner mig hur deprimerad som helst, jag vet att jag behöver proffessionell hjälp, men jag vet inte riktigt hur eller vart jag ska börja.

Hur funkar det att gå till en psykolog? Är det bara att prata på om sina bekymmer? Är det fritt? Eller finns det några gränser? Måste man ta upp barndomen?