Pappan vill inte byta förskola
Hejsvej,
Jag och pappan sökte till en friskola som ligger ca. en mil bort när vår dotter var 2 år ungefär. Vi var båda helt överens om att detta var det bästa valet för vår dotter och vi var eniga om att tacka ja till platsen när vi fick den. Skolan är väldigt populär och ha en kölista på ca 180 elever. Så vi hade tur med att få en plats över huvud taget.
Dottern tyckte det var sååå jobbigt att börja skolan. Alla hennes kompisar från förskolan skulle börja någon annanstans och hon kände sig ensam och grät sig igenom halva våren. Nu har nästan ett år gått och hon trivs superbra!
I anslutning till skolan finns även en förskola/dagis (det är de barnen som går vidare till skolan och andra barn får komma in i mån om plats). Vi har en dotter till som är 2,5 år gammal och jag vill av olika anledningar flytta henne till detta dagiset. Motiveringarna är att...
1. Underlättar hämtning och lämning när det är på samma ställe.
2. De har varandra nära om det skulle vara något.
3. Lillasyster slipper gå igenom samma process när hon ska börja skolan att inte känna någon. Det känns lättare att skola om henne på en annan förskola nu när hon är liten än att hon ska behöva kliva in stora skolvärlden ensam sen. Det är ju framför allt saknaden av de vännerna storasyster vuxit upp med som kändes jobbig och orsakade mycket sorg och oro. Vill inte att lillasyster ska behöva gå igenom samma.
Pappan har träffat en ny kvinna med en liten son (där en annan man är pappa men hon har ensam vårdnad) som ska börja förskolan nu och han ska börja på samma ställe som lillasyster går på. Han vill inte byta förskola utan vill att han och nya kvinnans son ska gå på samma ställe. Hur jag än försöker motivera varför jag vill byta förskola så tycker han att nej, X och kvinnans son ska ju gå tillsammans. Det är alltså viktigare för honom är att våra biologiska barn är tillsammans.
Jag är lite pessimistisk då dem inte varit tillsammans speciellt länge. Våra barn kommer alltid att ha varandra men hon och hennes son kan försvinna ur deras liv en dag (det hoppas jag såklart inte, men tanken finns ändå där).
Vi har gemensam vårdnad så jag kan inte ta detta beslutet själv. Kan ni ge mig lite feedback, tänker jag helt fel angående detta? Eller är det värt att kämpa vidare för?Vad gör jag i sådana fall?
Dottern trivs alltså superbra på sin skola idag och har fått sin första bästa kompis som hon hänger med alltid, men just våren innan hon skulle byta var så hemsk.