Tack för era svar.
Min sambo tillfredsställer mig mentalt. Med andra ord är han väldigt smart. Det var något jag önskade mig mer av hos en partner innan jag träffade honom.
Jag kommer ifrån en svår bakgrund: blev våldtagen som barn och hade bearbetat det med en psykoterapeut inte så långt innan vi träffades. Jag har också flera destruktiva relationer bakom mig där jag blivit misshandlad.
Men sen träffade jag alltså min sambo, och det var i en period när jag var läkt och tyckte att jag var redo att träffa nån ny. Jag var väldigt försiktig. Han var inte som någon annan man jag nånsin träffat. Den där attraktionen fanns inte riktigt där. Han var så snäll, och inte påträngande utan bara visade att han brydde sig och var en gentleman. Jag blev osäker undrade om han var rätt för han var inte som andra män jag haft. Jag kände inte heller att jag direkt var kär. Men kanske jag var lite kär det var bara på ett mycket stillsammare sätt än nånsin innan. Jag kände en trygghet med honom och han har faktiskt gett mig ren magi ibland. När jag haft ont tex i huvudet så har han kunnat ta bort det bara genom att hålla om mig.
Han har ställt upp såsom han kunnat alla gånger. Han var inte hundra procent min drömman men han har alltmer växt med tiden. Vi är ganska olika dock, och har olika intressen. Finns några saker jag önskar han tyckt mer om men iaf så försöker han också i de fallen.
Egentligen är vårt problem mest sexuellt. Han får inte alltid upp den, eller slaknar. Det berättade han också att så har det nog alltid varit och han sökte hjälp. Men tyvärr så är det ändå som det är. Jag är inte riktigt nöjd med den delen. Vi kan ha riktigt bra sex men det blir inte alls så ofta. Kanske vi behöver ta tag i det igen...
Utöver det så är det ändå så att vi är två personer som vill försöka och jag tror att jag älskar honom. Några saker är jag kanske inte riktigt nöjd med men han har ändå vissa unika egenskaper som passar mig.
Och som sagt den andra killen känner jag inte, jag märker att han är kåt på mig, och han flörtar och vill gärna träffas och vara nära när han får chansen. Vi träffas i princip aldrig utan min sambo, har bara gjort det av yrkesmässiga skäl vid tillfälle. Jag tror kanske inte att han riktigt har mycket av det jag hade velat att han skulle om han skulle bli en partner. Men det är nåt som är väldigt ovanligt med honom som jag vill veta mer om. Känner mig lite som en tonåring med honom och det är fint...
Men återigen mannen jag är med är en väldigt underbar man. Han motsvarar inte riktigt alla mina önskemål eller drömmar. Jag är också rädd att han ska bli oerhört ledsen om jag bryter upp... Och det vill jag kanske inte heller göra. Jag är nog rätt så osäker på vad jag egentligen vill i det fallet när det kommer till kritan.
