Gravida Dec-17 och stannar kvar på FL

Har ni barn sedan innan? Eller är det första?:)

Personligen upplever jag att det är lika mycket min angelägenhet med barnet vi väntar och att det är vi som är gravida, inte bara min fru. Trots allt är ju 50% av barnets DNA mitt.

Javisst jag tycker att det är synd att inte fler pappor är engagerade i tråden eller här på FL överhuvudtaget. Det känns faktiskt fel och tråkigt som jag upplever det. Det är som om barnen och familjen bara vore mammornas angelägenhet.

Vad tycker ni andra? Vore det inte bra om fler pappor engagerade sig på FL och för barn och familj överhuvudtaget?

Hej alla, och grattis! Har följt tråden men inte riktigt vågat skriva något eftersom det känns så overkligt än så länge. Plussade för drygt två veckor sedan och har beräknad bf någon gång i slutet av December, men svårt att veta pga oregelbunden mens. Jag försöker att inte tänka på det, men är väldigt orolig för missfall. Därför blev jag väldigt orolig när jag idag upptäckte att jag hade en ÄL-liknande flytning. Exakt en månad efter förra ÄL. Har inte blödigt något, men annars väldigt få gravidsymptom: trött, lite ömma bröstvårtor, törstig, lätt illamående, mensvärksliknande smärta. Så - nu oroar jag mig för att jag inbillat mig allt eller fått missfall utan att jag märkt det... Vad tror ni? Någon annan som haft trådiga, ÄL-liknande flytningar under graviditet?

Såg att du hade två tjejer när jag läste lite närmare :)

Kanske gravidsymptom minskar ju äldre man är? Man är mer härdad och smärttålig ;)

Hej allihopa.

Igår blev en väldigt omtumlande dag. Känner ett behov av att "berätta" så därför rabblar jag ur mig allt här nu i världens längsta inlägg. Jag inser nu när jag skrivit allt, att det här kanske är det absolut SISTA ni vill läsa om. Jag tror det är mitt sätt att bearbeta den här skiten - att få prata om det. Ni får alltså mer än gärna hoppa över att läsa det här inlägget.

Fysiska biten: Var på kvinnokliniken tidigt på morgonen igår för ett nytt VUL med två läkare. Hinnsäcken hade börjat "säcka ihop" vilket gav bekräftelse på att det var på väg att stötas ut av kroppen. Då blev det plötsligt bråttom med allt. Eftersom jag skulle ut och flyga dagen efter (idag) så ville läkarna till varje pris att fostret skulle vara ute innan dess så det inte fanns någon risk för missfall under flygningen för "det kunde bli både en smärtsam och extremt blodig historia om man har otur". Detta är min första graviditet så jag har inget att relatera till. Dom frågade mig om det var okej att dra igång processen med medicinsk hjälp. Jag kände att jag bara ville göra plågan så kort som möjligt så jag tog tacksamt emot hjälp. Blev inlagd och skulle genomföra en abort helt enkelt. Om jag inte lyckats få ur mig allt på fyra timmar så skulle dom skicka ner mig på operation, vilket jag förstår är synonymt med skrapning.

Efter tre timmars kämpande var det ännu inte klart - men ett nytt VUL visade att vi var på god väg. Så skrapning ställdes in och jag fick en till dos aborttabletter och sen kämpa i nästan två timmar till. Det jobbigaste rent fysiskt var att jag fick varken äta eller dricka och eftersom jag inte ätit sen kvällen innan så hade jag varit utan mat och vätska i nästan 17 timmar innan det var klart och jag hade noll energi. Men var ju tvungen att vara uppe och gå hela tiden för att hålla processen igång i kroppen. Sista gången sköterskan kom in på mitt rum ville hon koppla in dropp för jag var tydligen likblek och vinglade när jag gick.

Dock behövdes inte det för kort därefter gjorde läkaren bedömningen att "Så jobbigt som det är nu - värre än så kommer det inte att bli. Tror du att du klarar det hemifrån?"

"Absolut" svarade jag och skickades hem. Vad jag inte tänkte på då, var att när jag skickades hem så mådde jag bra (fysiskt) pga smärtstillande. Ungefär en timme efter vi kom hem så släppte tablettens verkan och jag fick känna värkarna/sammandragningarna/vad det nu var - i full kraft och det gjorde så ont så jag fick nästan panik. Otroligt tacksam att min vän och granne hade starka smärtstillande tabletter hemma som hon kom över med. Idag mår jag väldigt bra (fysiskt). Blöder fortfarande mycket men endast lätt mensvärk.

Psykiska biten: Lördagen var ett svart hål. Rosa på toalettpapperet torsdag och fredag som jag "viftade bort" från mitt medvetande. Bruna flytningen på lördag morgon: Nejnejnej. Googla. "Det är ingen fara. Det är fullt normalt". Osv.

Toalettbesök mitt på dagen. Tittar ner i toaletten. Klarrött i hela toaletten. Skriker bara rakt ut. Skrek så pass att min sambo med verktyg fick låsa upp toalettdörren utifrån och komma in och försöka trösta mig. Den ångesten jag byggt upp sedan torsdagen bara exploderade. Där och då fattade jag. Skönt på ett sätt, så här i efterhand - att jag tog den stora "smällen" där och då Jag var helt otröstlig hela lördagen.

Söndagen är som en dimma. Jag visste redan vad läkaren på akuten skulle säga kändes det som. Igår, måndag, var känslorna helt bortkopplade. Allt mitt fokus var på det fysiska. Nu ska jag klara av att få ut det här ur kroppen så får vi ta tag i resten sen. Jag var rädd att läkarna inte skulle låta mig resa annars och min mamma som är min absolut bästa vän, hon befinner sig redan på vårt resmål sedan en vecka tillbaka och ända sedan i lördags har jag längtat efter att få krypa ihop i mammas famn och bli tröstad (som om jag vore fem år).

När jag vankade fram och tillbaka i korridorerna på sjukhuset i hopp om att snabba på processen så försökte jag underhålla mig med telefonen. Så hamnade jag här på familjeliv och såg alla era fantastiska och kärleksfulla kommentarer. Då brast det fullständigt för mig. Jag rasade ihop i en hög på golvet och bara grät och grät. Jag kände mig så otroligt träffad av era kommentarer och undrar hur man kan känna så mycket kärlek från människor man aldrig ens träffat <3 Jag vill tacka er alla för era fina kommentarer.

Jag känner att jag nu har släppt lite av tankarna "det är ingen idé" och "jag orkar inte börja om igen". Och tror att det snart kommer kännas okej att börja om igen. Hoppas bara inte det tar 15 månader igen. Vi är inte längre välkommen på utredning eftersom vi nu visat att vi kan bli gravida på egen hand (även fast det uppenbarligen gick åt helvete). Tycker det är lite märkligt. Men bara att acceptera.

Jag tror aldrig en resa/semester passat bättre. Även om jag har badförbud så ska jag nu ägna 9 dygn åt att smälta det här, umgås med min underbara sambo och bli ompysslad av min mamma i solen och värmen. Äta god mat. Och dricka några goda DRINKAR. Sen ska jag komma tillbaka starkare än innan och redo att försöka på nytt. Vi ska bli föräldrar - det var bara inte dags för oss riktigt ännu.

Jag tror att jag kommer stanna i den här tråden ett tag till - bak i kulisserna och följa hur det går för er. Men jag skriver nog inte mer. Tack för den här tiden och STORT LYCKA TILL ALLIHOPA! <3

Så mysigt med alla ul bilder <3 Längtar till kub på tisdag

Måste passa på o göra lite reklam. Hade dåliga järnreserver på inskrivningen på mvc o blev uppmanad att ta extra järn redan nu. Brukar ju få dåliga värden vid mitten av grav o har testat både duroferon o niferex vilka båda är hemska. Blir jättehård o allmänt äcklig i magen vilket verkligen varit en dålig kombo med gravidmage så var lite skeptisk till att börja med tabletter. Men så rekommenderar bm nya sideral som är en helt ny tablett som löses upp först i tarmen.

Har ätit i några dagar o är redan piggare o har ingen som helst påverkan i magen

Här har det varit en dramatisk söndag... Jag skulle resa mig ur soffan och får en sån konstig känsla och då ser jag blod längs byxbenet... Skriker i panik och min man kommer in och jag minns inte riktigt sen för allt där är som en dimma men får på mig nya byxor slänger handdukar i passagerarsätet och åker till gynakuten, det är inget mer blod på handdukarna så blödningen verkar åtminstone avtagit... Gråter hysteriskt och får komma upp på gyn, fortsätter blöda, men det avtar något mer som första dagen på en mens typ... Vi fick komma in till läkaren ganska fort och hon undersöker mig och kan konstatera att min tapp är stängd, men ska undersöka med vul, och först verkar hon inte hitta nåt och mitt hjärta står still... sen pekar hon på skärmen där, och där är den! Så vild (slog kullerbyttor och flaxade och sparkade) och hjärtat pickade på som bara den... <3 Jag grät av lättnad och lycka. Den rörde sig så mycket att hon inte kunde mäta men allt såg fint ut. Hon gjorde en grundlig undersökning och mätte min tapp som var helt normal, och hon kunde konstatera att moderkakan ligger för mynningen och det förmodligen är den som det blir bristningar i och blöder. Så jag kan få ha det så här några veckor, med små blödningar och bruna flytningar tills livmodern växt så pass att moderkakan växt ur vägen... Skulle komma in igen endast vid ny störtblödning. Trodde aldrig man kunde blöda så mycket och allt ändå var ok! Tacksamheten jag känner är enorm <3