Atise

Äldre 24 Apr 10:26

24 svar

Far och dotter relation påverkas negativt av ständigt trots

Hej!

Jag och min fru har en fyraårig flicka. Sedan hon i tre år åldern kom in i ett trotsigt beteende har interaktionen mellan mig och henne stadigt försämrats. Till den graden att jag nu inte kan be henne att göra någonting utan att hon ska sätta sig på tvären. Relationen mellan min fru och henne är betydligt bättre. Vi har väldigt olika förhållningssätt gentemot henne då vi är väldigt olika som personer. Enda sedan flickan var liten har hennes mamma på olika sätt avlett henne. Allt löses med bus och lek. Ska hon gå på toaletten ska man räkna för att "se hur många år hon blir". Det är väldigt långt från min personlighet och mitt sätt att vara. Jag ber dottern / säger åt henne göra olika saker, då gör hon oftast tvärt mot vad jag vill och med ett illmarigt leende på läpparna.

Jag är en bra pappa. Tar hand om henne, gör det som förväntas av en ansvarsfull förälder. Studerar och har därför inte så mycket tid till att leka eller uppmärksamma henne som jag hade önskat. Men försöker göra det bästa jag kan av tiden vi har tillsammans.

Det är som att hon har fastnat i det här beteendet mot mig. Nu på morgonen, efter att hon varit på toaletten bad jag henne att tvätta händerna (vilket man måste göra då hon inte tänker på det annars). Då ler hon och torkar av sina kissiga händer på väggarna i toaletten. När jag säger åt henne att sluta och att hon ska gå och tvätta händerna börjar hon skrika högt och gält. Detta behöver jag konfronteras med nästan dagligen (förutom de dagar då jag studerar hela dagarna och inte har med henne att göra). De höga skriken, det ständiga trotsen som även inträffar när jag ber henne göra det mest banala sakerna gör att jag tappar tålamodet. För att få tyst på henne höll jag för munnen på henne. Sa till henne strängt att vara tyst. Vilket slutar med att min fru som vanligt var tvungen att hoppa in och medla. Dotterna vägrar att säga förlåt för att hon var olydig och klagar på att jag höll för munnen på henne. Allt som var innan, kramar och frukost är inget värt. Hon får en idé från tomma intet utan att den blivit fram provcerad på något sätt av tidigare händelser under dagen.

Vi har tyvärr inga konsekvenser för olydigt beteende, som resultat av att jag och min fru tycker olika om detta. Då hon kan lösa allt med bus tycker hon att jag gör fel när jag vill ge konskenser. Jag orkar inte ha en långvargi konflikt kring detta med min fru det räcker att behöva konfronteras med min dotter dagligen. Min fru är väldigt negativ angående hur jag uppfostrar min dotter. Säger mer eller mindre att jag försört henne, att hon kommer att vara hemsk när hon är tonåring om jag fortsätter att göra som jag gör. Men jag gör inget fel i sak, jag ber min dotter att göra saker och ting. Blir frustrerad och försöker att få henne att göra det jag ber henne om. Väldigt ofta händer detta dessutom när jag ska iväg med henne någonstans och det inte finns tid. Vilket ökar frustrationen.

Till saken hör att jag i våras var sukskriven några månader för utbrändhet. Jag hade under den tiden och några månader framöver svårt att behärska mig. Vilket resulterade i hög röst och hårda nypor (har aldrig gett kroppslig bestraffning) då jag i stunden blev väldigt frustrerad. Sedan jag började må bra igen, och kunde hantera det bättre är det som att hon inte vara är kvar i det beteendet gentemot mig hon hade då, det har bara blivit värre!

Allt detta har gjort att jag känner mig väldigt osäker i föräldraskapet. När vi pratar om allt detta är hennes råd att jag ska göra som hon. Men jag kan inte. Jag har arbetat inom vården i tio år, nu senast 5 år inom psykiatrin. I alla övriga delar av mitt liv bemöts jag av respekt. Trodde aldrig att det skulle bli så här. Jag är ren rak person. Ger och tar emot. Jag vill kunna vara som jag är, och ändå ha en harmonisk relation med mitt eget barn. När hon inte får för sig att var trotsig har vi en bra relation. Min gedigna erfarenhet av att arbeta med människor som är aggressiva mot mig hjälper mig att skilja på sak och person (när den akuta frustrationen lagt sig).

Jag har stunder, som nu efter en sådan här konfrontation då jag önskar att jag inte hade något barn. Mitt liv var betydligt bättre då. Dessa tankar kommer mer frekvent. Det låter hemskt, menar det inte egentligten. Detta är tankar som bottnar i en för stunden djup frustration... Att ständigt behöva bråka om saker och ting tär på mig, Jag orkar inte med det här längre.

gamlapappan

Äldre 24 Apr 11:34

#11

Ett barn som trotsar blir för det mesta ännu mera trotsigt om du försöker tvinga det att göra något genom att bli arg.

Jag skulle istället pröva med helt ignorera barnet när det gör något du inte vill. Du har sagt till barnet vad du vill att det ska göra (t.ex. tvätta händerna) och det lär sig (på lång sikt) genom det du sagt. Det räcker. Ditt barn vill ha din uppmärksamhet och om du ignorerar det när det gjort något dumt så kommer det inte att göra det igen (särskilt många gånger) eftersom det inte ledde till att det fick din uppmärksamhet.

Undantag: Bli bara arg när barnet gör något riktigt dumt som gör att det riskerar att skada sig själv eller någon annan eller förstöra mycket dyrbara saker. Spara din ilska till mycket speciella tillfällen. Du bör inte behöva bli arg på en 4-åring mer än en-två gånger i veckan eller så.

Prata mycket och förklara för dit barn varför det ska göra något eller inte göra något. Syftet är inte att du ska tvinga ditt barn att just i den stunden göra vad som är "rätt". Snarare handlar det om att det mer på lång sikt lär sig.

Jobba mer med positiv förstärkning, dvs. beröm och belöna ditt barn när det gör något som du tycker är bra. Ilska och straff är en väldigt ineffektiv uppfostringsmetod (som du ju märkt!!!)

Krama ditt barn mycket och låt henne t.ex. sitta i ditt knä så att hon känner att du älskar henne (för det gör du ju!). Har ni en del dåligt stunder ihop är det extra viktigt att du ser till att ni får många fina och mysiga stunder tillsammans.

blomman 2

Äldre 24 Apr 12:09

#12

Förstår att det måste kännas väldigt frustrerande det som sker mellan er därhemma. Det jag reagerar mest över är att du och din fru har så olika syn på barnuppfostran och att ni inför barnet visar osäkerhet,frustration och som jag förstår det,du ger dig inför barnet när din fru visar "den rätta vägen". Tänker på hur det måste snurra i er dotters huvud och hur hon ser på dig som viker dig för mammas metoder. Jag tycker inte att den ene metoden är bättre än den andre,men ni måste vara enade i era metoder innan konflikterna uppstår,inte bolla mellan olika metoder inför barnet! Det som händer här är att DU hamnar i underläge. Barn behöver ha starka förebilder,se att föräldrarna är enade i det som gäller hemma,annars blir de otrygga och börjar spela ut föräldrarna mot varandra. Barn behöver tydliga regler,inte för många när de är små,men regler skapar rutiner och trygghet. Att leka bort konflikter kan man göra ibland för husfridens skull,när man tex har en viktig tid att passa eller är på en plats där en konflikt inte är så passande att ta. Men att A L L T I D skoja bort saker och ting för att få barn att göra som man ber om känns inte rätt. En fyra åring förstår väldigt väl vad som väntas av dem om de får lära sig det. Barn är väldigt kompetenta! Det kan bli väldigt svårt för barnet utanför hemmet i andra sociala sammanhang ifall barnet har vant sig vid er frus metoder. Ibland måste man bara rätta sig i ledet hur tråkigt det än är. Det här liknar i mina öron när man spelar spel med barn och alltid låter barnet vinna för att hen inte skall bli lessen. Vad har man lärt barnet då? Jag tror att du och din fru behöver sätta er ner själva och diskutera fram gemensamma regler och stötta varandra istället för att en behöver ge vika inför barnet. Inte konstigt att din dotter testar dig.

sextiotalist

Äldre 24 Apr 12:57

#13

blomman 2 skrev 2017-04-24 12:09:30 följande:

Förstår att det måste kännas väldigt frustrerande det som sker mellan er därhemma. Det jag reagerar mest över är att du och din fru har så olika syn på barnuppfostran och att ni inför barnet visar osäkerhet,frustration och som jag förstår det,du ger dig inför barnet när din fru visar "den rätta vägen". Tänker på hur det måste snurra i er dotters huvud och hur hon ser på dig som viker dig för mammas metoder. Jag tycker inte att den ene metoden är bättre än den andre,men ni måste vara enade i era metoder innan konflikterna uppstår,inte bolla mellan olika metoder inför barnet! Det som händer här är att DU hamnar i underläge. Barn behöver ha starka förebilder,se att föräldrarna är enade i det som gäller hemma,annars blir de otrygga och börjar spela ut föräldrarna mot varandra. Barn behöver tydliga regler,inte för många när de är små,men regler skapar rutiner och trygghet. Att leka bort konflikter kan man göra ibland för husfridens skull,när man tex har en viktig tid att passa eller är på en plats där en konflikt inte är så passande att ta. Men att A L L T I D skoja bort saker och ting för att få barn att göra som man ber om känns inte rätt. En fyra åring förstår väldigt väl vad som väntas av dem om de får lära sig det. Barn är väldigt kompetenta! Det kan bli väldigt svårt för barnet utanför hemmet i andra sociala sammanhang ifall barnet har vant sig vid er frus metoder. Ibland måste man bara rätta sig i ledet hur tråkigt det än är. Det här liknar i mina öron när man spelar spel med barn och alltid låter barnet vinna för att hen inte skall bli lessen. Vad har man lärt barnet då? Jag tror att du och din fru behöver sätta er ner själva och diskutera fram gemensamma regler och stötta varandra istället för att en behöver ge vika inför barnet. Inte konstigt att din dotter testar dig.

Fast jag håller inte med. Vi har valt att ha så lite konflikter som möjligt. Jag skulle nog säga att sonen var den som lättast anammade det som gällde på dagis och i skolan. Kanske just för att vi hade så få regler och de få som uppkom kom av en orsak.
Att få tråkiga saker att bli roliga ser jag inga problem med. Jag är nog inte den enda som försöker få tråkiga saker att bli mindre tråkiga genom att göra något trevligt kring dom.

Sedan är jag rätt säker på att barn hanterar att vuxna tycker olika om saker, det är också en del av verkligheten. Man är inte alltid enig.
Som jag skrev till Birgitta, man hanterar barnen olika beroende vilken ålder barnet är i, när sonen var i värsta treårstrotsen, så hanterade jag det helt annorlunda än när han kom i 6-årstrotsen.

Vår son har alltid haft en stark vilja, stark integritet och lite för verbal för föräldrarnas bästa ;). Så jag lovar, man fick hitta strategier hela tiden om inte dagarna skulle vara fyllda av konflikter. För visst tog i konflikter, men vi valde våra strider och framför allt de som vi visste att vi kunde "vinna".

När det gällde handtvätt, så var det enkelt, vi förklarade (inte bara en gång, det räcker inte för ett litet barn) att andra inte ville han kisset (eller bajset) på sig och vi inte heller trodde att han ville ha det. Efter ett tag satt det och när han själv gick i skolan så reagerade han på att andra inte tvättade händerna efter toabesök.

FLJ

Äldre 24 Apr 14:40

#14

Rekommenderar också varmt boken "Barn som bråkar".

Även "Lek istället för bråk" som komplement.

Börja gärna med den här artikeln om trots av barnpsykolog Jesper Juul.

www.family-lab.se/artiklar_av_jesper_juul/bocker-av-jesper-juul/artiklar-av-jesper-juul/myten-om-trotsaaldern/

Att ta hårt i din dotter och försöka tvinga henne eller straffa (det du kallar konsekvenser) kommer tyvärr bara leda till att er relation blir sämre, att hon tappar tilliten till dig och i värsta fall skadas hennes självkänsla. Det finns en mycket bättre väg att gå som leder till mer harmoni och glädje i ditt föräldraskap!

Birgitta02

Äldre 24 Apr 14:43

#15

TS. Tillhör du dom som kan doppa en valps nos i dess kiss om den råkat göra en olycka inne?

FLJ

Äldre 24 Apr 14:46

#16

blomman 2 skrev 2017-04-24 12:09:30 följande:

Förstår att det måste kännas väldigt frustrerande det som sker mellan er därhemma. Det jag reagerar mest över är att du och din fru har så olika syn på barnuppfostran och att ni inför barnet visar osäkerhet,frustration och som jag förstår det,du ger dig inför barnet när din fru visar "den rätta vägen". Tänker på hur det måste snurra i er dotters huvud och hur hon ser på dig som viker dig för mammas metoder. Jag tycker inte att den ene metoden är bättre än den andre,men ni måste vara enade i era metoder innan konflikterna uppstår,inte bolla mellan olika metoder inför barnet! Det som händer här är att DU hamnar i underläge. Barn behöver ha starka förebilder,se att föräldrarna är enade i det som gäller hemma,annars blir de otrygga och börjar spela ut föräldrarna mot varandra. Barn behöver tydliga regler,inte för många när de är små,men regler skapar rutiner och trygghet. Att leka bort konflikter kan man göra ibland för husfridens skull,när man tex har en viktig tid att passa eller är på en plats där en konflikt inte är så passande att ta. Men att A L L T I D skoja bort saker och ting för att få barn att göra som man ber om känns inte rätt. En fyra åring förstår väldigt väl vad som väntas av dem om de får lära sig det. Barn är väldigt kompetenta! Det kan bli väldigt svårt för barnet utanför hemmet i andra sociala sammanhang ifall barnet har vant sig vid er frus metoder. Ibland måste man bara rätta sig i ledet hur tråkigt det än är. Det här liknar i mina öron när man spelar spel med barn och alltid låter barnet vinna för att hen inte skall bli lessen. Vad har man lärt barnet då? Jag tror att du och din fru behöver sätta er ner själva och diskutera fram gemensamma regler och stötta varandra istället för att en behöver ge vika inför barnet. Inte konstigt att din dotter testar dig.

Alltså, barn behöver kärlek, empati, förståelse. Trygga vuxna som agerar med kärlek och välvilja gentemot barnet, gör världen begriplig och trygg.

Inte otrygga vuxna som sysslar med maktkamper eller ställer krav som barnet inte klarar av. En god vuxen förebild är kärleksfull och löser konflikter genom att förstå o se sin partners perspektiv.

Barn gör som vi gör, inte som vi säger.

Alexi

Äldre 24 Apr 14:47

#17

Sök föräldrastödshjälp! Vi har i vår kommun föräldrastödsservice som man får komma till om man behöver hjälp och stöd i föräldraskapet, i stort som smått. Vi var där för att få hjälp när vår son var fem år och vi höll på att drunkna i konflikter. Det är ju aldrig barnet som behandlas, barnet är inte med där, utan man själv får hjälp i att hantera situationer som vuxen. Jättebra!

Atise

Äldre 24 Apr 15:25

#18

Jag förstår att det är fel att handla i affekt, höja rösten och bli arg. Ändrar jag inte mitt beteende gentemot henne kommer det inte att bli bättre, hon är som sagt bara fyra år.

Som det har blivit nu, börjar hon skrika nästan direkt när jag ger henne en tillsäggelse. Hon vet att jag triggas av att hon skriker och då hon inte tycker om att bli tillsagd är det nära till hands. De senaste året har det bara hänt vid något enstaka tillfälle att jag har hållt för hennes mun. Jag försvarar inte det... Jag är medveten om hur fel det är. När det händer är det ett tecken på att jag tyvärr har tappat kontrollen över situationen, något jag inte är särskilt stolt över.

Det blir väldigt mycket onödiga konflikter, kring de mest banala sakerna och att vända på det kommer inte att bli det lättaste. Det är ett problem att minsta tillsäggelse utlöser väldigt mycket trots. Att min fru ger en tillsäggelse (dvs att säga till henne att hon inte får göra på ett visst sätt) händer mycket sällan. Bara i situationer där hon tycker att det dottern gör är värre än vanligt, typ luggas eller säger elaka saker.

Jag önskar att jag hade kunnat ta det hela mer lättsamt än vad jag gör (något jag måste jobba med), men jag har inte i mig att hela tiden leka, dalta och lirka. I vissa situationer är det bra, men inte alltid. Mellan min fru och mig är det som att mitt sätt (att säga till) är det dåliga. Och att hennes sätt att bemöta dottern, att leka, lirka och busa är det bästa sättet att uppfostra... villket jag ofta får höra mer eller mindre uttalat och ibland även inför min dotter! Vid enstaka tillfällen har bägge två skrikit på mig när dottern gjort något jag har reagerat på. Jag skulle alldirg säga något negativt om min frus sätt att hantera något inför barnet!

Att det har blivit så här mellan mig och min fru när det kommer till uppfostran beror nog delvis på att den negativa spiralen pågått mer än ett år och att min fru tröttnat på att det hela tiden blir konflikter mellan mig och vår dotter. Jag har inte lyckats propagera för att mitt sätt att uppfostra är bra... Jag önskar att det hade funnits ett mellanting, i vissa situationer är det ena sättet bättre än det andra. Min fru är väldigt bra gentemot vår dotter, jag har inget negativt att säga i sak om hennes uppfostran. Det är bara det att dottern föväntar sig att man alltid ska göra så. Så fort det blir en annan reaktion på hennes beteende än lek och bus blir det allt som oftast skrik och trots. Min fru gör heller ingenting för att vända på detta, rådet jag får är att jag ska göra som henne! Men jag kan inte göra det i samma utsträckning (även om jag säkert ibland skulle behöva göra så). Jag tycker inte att lek och bus alltid är rätt, i vissa sammanhang blir det för glättigt. Blomman 2 skrev väldigt bra angående just detta.

Utmaningen för mig är att tagga ned, hantera sammandrabbningrna på ett mer avslappnat sätt (lättare sagt än gjort), kanske försöka fokusera mer på vad dottern faktikt har gjort (i balans till det inträffade) istället för att fokusera på att hon har varit olydig. Kanske lite bus... och i övrigt uppfostra flickan som jag tycker är bäst. Några råd?

Med konsekvens menar jag natyrligtivs inte bestraffning, snarare en timeout till eftertanke och samtal om vad i det hon har gjort som var fel och varför ("skamvrå" en liten stund och samtal om det inträffade), vilket inte heller bör missbrukas.

I övrigt har jag en bra relation, jag har temprament men är snabb på att förlåta. Kramar och sitta i knä... Min dotter säger ofta att hon älskar mig. Vår relation går att reparera, än så länge har inte det negativa spillt över på hur det är mellan oss i övrigt. Jag ska arbeta mer på positiv förstärkning.

Jag älskar min dotter, det är därför det gör så ont när det blir så fel... nu bliur det mycket fokus på dotterns dåliga sidor. Men i övrigt är hon lika lad, god, snäll och kärleksfull som vilken fyraåring som helst.

Tack för alla inlägg och att ni inte dömmer ut mig utan kommer med råd! Kan inte prata med någon angående detta.

Tom Araya

Äldre 24 Apr 15:35

#19

Jag kan förstå bus och lek som metod för att få små barn att göra saker föräldrarna vill, men vid fyra tycker jag det börjar bli dags att börja vänja barnen vid att göra saker som måste göras även utan att det ska behöva busas och lekas hela tiden. Men det är ju inte gjort över en dag.

sextiotalist

Äldre 24 Apr 15:51

#20

Atise skrev 2017-04-24 15:25:25 följande:

Jag förstår att det är fel att handla i affekt, höja rösten och bli arg. Ändrar jag inte mitt beteende gentemot henne kommer det inte att bli bättre, hon är som sagt bara fyra år.

Som det har blivit nu, börjar hon skrika nästan direkt när jag ger henne en tillsäggelse. Hon vet att jag triggas av att hon skriker och då hon inte tycker om att bli tillsagd är det nära till hands. De senaste året har det bara hänt vid något enstaka tillfälle att jag har hållt för hennes mun. Jag försvarar inte det... Jag är medveten om hur fel det är. När det händer är det ett tecken på att jag tyvärr har tappat kontrollen över situationen, något jag inte är särskilt stolt över.

Det blir väldigt mycket onödiga konflikter, kring de mest banala sakerna och att vända på det kommer inte att bli det lättaste. Det är ett problem att minsta tillsäggelse utlöser väldigt mycket trots. Att min fru ger en tillsäggelse (dvs att säga till henne att hon inte får göra på ett visst sätt) händer mycket sällan. Bara i situationer där hon tycker att det dottern gör är värre än vanligt, typ luggas eller säger elaka saker.

Jag önskar att jag hade kunnat ta det hela mer lättsamt än vad jag gör (något jag måste jobba med), men jag har inte i mig att hela tiden leka, dalta och lirka. I vissa situationer är det bra, men inte alltid. Mellan min fru och mig är det som att mitt sätt (att säga till) är det dåliga. Och att hennes sätt att bemöta dottern, att leka, lirka och busa är det bästa sättet att uppfostra... villket jag ofta får höra mer eller mindre uttalat och ibland även inför min dotter! Vid enstaka tillfällen har bägge två skrikit på mig när dottern gjort något jag har reagerat på. Jag skulle alldirg säga något negativt om min frus sätt att hantera något inför barnet!

Att det har blivit så här mellan mig och min fru när det kommer till uppfostran beror nog delvis på att den negativa spiralen pågått mer än ett år och att min fru tröttnat på att det hela tiden blir konflikter mellan mig och vår dotter. Jag har inte lyckats propagera för att mitt sätt att uppfostra är bra... Jag önskar att det hade funnits ett mellanting, i vissa situationer är det ena sättet bättre än det andra. Min fru är väldigt bra gentemot vår dotter, jag har inget negativt att säga i sak om hennes uppfostran. Det är bara det att dottern föväntar sig att man alltid ska göra så. Så fort det blir en annan reaktion på hennes beteende än lek och bus blir det allt som oftast skrik och trots. Min fru gör heller ingenting för att vända på detta, rådet jag får är att jag ska göra som henne! Men jag kan inte göra det i samma utsträckning (även om jag säkert ibland skulle behöva göra så). Jag tycker inte att lek och bus alltid är rätt, i vissa sammanhang blir det för glättigt. Blomman 2 skrev väldigt bra angående just detta.

Utmaningen för mig är att tagga ned, hantera sammandrabbningrna på ett mer avslappnat sätt (lättare sagt än gjort), kanske försöka fokusera mer på vad dottern faktikt har gjort (i balans till det inträffade) istället för att fokusera på att hon har varit olydig. Kanske lite bus... och i övrigt uppfostra flickan som jag tycker är bäst. Några råd?

Med konsekvens menar jag natyrligtivs inte bestraffning, snarare en timeout till eftertanke och samtal om vad i det hon har gjort som var fel och varför ("skamvrå" en liten stund och samtal om det inträffade), vilket inte heller bör missbrukas.

I övrigt har jag en bra relation, jag har temprament men är snabb på att förlåta. Kramar och sitta i knä... Min dotter säger ofta att hon älskar mig. Vår relation går att reparera, än så länge har inte det negativa spillt över på hur det är mellan oss i övrigt. Jag ska arbeta mer på positiv förstärkning.

Jag älskar min dotter, det är därför det gör så ont när det blir så fel... nu bliur det mycket fokus på dotterns dåliga sidor. Men i övrigt är hon lika lad, god, snäll och kärleksfull som vilken fyraåring som helst.

Tack för alla inlägg och att ni inte dömmer ut mig utan kommer med råd! Kan inte prata med någon angående detta.

Det låter som det första du måste börja med att återskapa tilliten hos din dotter, dvs överlämna alla måsten till din fru och investera i kvalitetstid med din dotter. Det behöver inte vara barnsaker. Men ta en promenad i skogen, syssla med något hemma (har ni trädgård så är det också bra). Hitta på saker där det inte gör något om något blir fel.
Blir hon arg och trotsig (tänk på att det ofta sig själva de egentligen trotsar mot) så vänta ut henne, bli inte arg, utan sitt bara och ta det lugnt och låt henne agera ut.
Timeout är förkastligt, hon är alldelse för lite för att ha eftertanke.
Hon är bara fyra år, de har inte mycket konsekvenstänkande då, fortfarande dålig impulskontroll och ibland är de jättekloka och ibland är det bara impuls som gäller.

Cat71

Äldre 24 Apr 15:58

#21

För det första bör din fru inte gå mellan dig och din dotter i konflikter alls
(såvida konflikten inte är på väg att spåra ur fullständigt vill säga).
Det lär er dotter att mamma är den som löser allt åt er två istället för att ni lär er hantera era konflikter på ert sätt. Er dotter kommer så småningom få lära sig hantera konflikter med andra människor i livet och det finns fler än ett sätt.
Varför inte lära henne fler sätt redan nu.

I exemplet med handtvättningen kom det att handla om att "pappa var dum som höll för munnen" än att dottern gjort nåt fel alls. Och du känner själv att du gick över en gräns (vilket måste få vara okej ibland - ingen är perfekt).
Jag tycker inte att man behöver busa fram en lösning i ett sådant läge. Det är fullt på sin plats att visa dottern att beteendet är fel.
Jag hade visat, med en tydlig kroppshållning och lugnt och bestämt röstläge att det inte är okej och hon tills att händerna tvättats inte får ta i mig. Likaså hade jag skjutit upp varenda aktivitet till händerna tvättats.

Det är stor skillnad på konsekvenser och bestraffningar anser jag. Konsekvenser ska vara naturliga påföljder av ens agerande.
Som exempel, vi har bestämt att se en film tillsammans. Jag har sagt att alla leksaker skall plockas undan. Dottern vill inte plocka undan utan gormar och lever runt. Jag skulle vänta ut anfallet och när hon blivit lugn igen förklara att vi inte kan se filmen förrän det är städat.
Jag skulle alltså inte höja rösten eller gå ned på hennes nivå och jag skulle inte heller busa bort det hela. Jag skulle ignorera det gapiga beteendet och invänta och belöna det lugna beteendet. Visa att man inte kommer någonstans genom att uppföra sig illa.
Det är viktigt att vara konsekvent och tydlig. Och att behålla lugnet själv.
Man visar att det är barnets uppförande det är fel på och inte barnet självt.

sextiotalist

Äldre 24 Apr 16:01

#22

Cat71 skrev 2017-04-24 15:58:50 följande:

För det första bör din fru inte gå mellan dig och din dotter i konflikter alls
(såvida konflikten inte är på väg att spåra ur fullständigt vill säga).
Det lär er dotter att mamma är den som löser allt åt er två istället för att ni lär er hantera era konflikter på ert sätt. Er dotter kommer så småningom få lära sig hantera konflikter med andra människor i livet och det finns fler än ett sätt.
Varför inte lära henne fler sätt redan nu.

I exemplet med handtvättningen kom det att handla om att "pappa var dum som höll för munnen" än att dottern gjort nåt fel alls. Och du känner själv att du gick över en gräns (vilket måste få vara okej ibland - ingen är perfekt).
Jag tycker inte att man behöver busa fram en lösning i ett sådant läge. Det är fullt på sin plats att visa dottern att beteendet är fel.
Jag hade visat, med en tydlig kroppshållning och lugnt och bestämt röstläge att det inte är okej och hon tills att händerna tvättats inte får ta i mig. Likaså hade jag skjutit upp varenda aktivitet till händerna tvättats.

Det är stor skillnad på konsekvenser och bestraffningar anser jag. Konsekvenser ska vara naturliga påföljder av ens agerande.
Som exempel, vi har bestämt att se en film tillsammans. Jag har sagt att alla leksaker skall plockas undan. Dottern vill inte plocka undan utan gormar och lever runt. Jag skulle vänta ut anfallet och när hon blivit lugn igen förklara att vi inte kan se filmen förrän det är städat.
Jag skulle alltså inte höja rösten eller gå ned på hennes nivå och jag skulle inte heller busa bort det hela. Jag skulle ignorera det gapiga beteendet och invänta och belöna det lugna beteendet. Visa att man inte kommer någonstans genom att uppföra sig illa.
Det är viktigt att vara konsekvent och tydlig. Och att behålla lugnet själv.
Man visar att det är barnets uppförande det är fel på och inte barnet självt.

Ja detta att man blir lugn istället för upprörd är ofta mycket bättre. Både sonen och sambon vet att när jag sänker rösten och är riktigt arg, då är jag arg. Jag behöver inte skrika, gorma eller vara fysisk, hela jag utstrålar "nu gick du ett steg för långt"

Satelliten

Äldre 24 Apr 17:21

#23

Du har fått några bra lästips, tycker du ska börja där. Artikeln av Jesper Juul som länkades till tidigare går snabbt att läsa och bör ge dig nya perspektiv. Vore intressant att höra dina reflektioner efter att du läst den! Uppfattar dig som en rationell o intelligent person så rekommenderar absolut att du förkovrar dig i den nyare forskningsbaserade synen på barns utveckling, istället för att gå på magkänslan.

Tyvärr har många av oss genom vår egen barndom fått med oss en syn att barn ska tuktas för att lyda, Medan det jag läser in i ditt inlägg är att du egentligen vill ha en fin och ömsesidigt kärleksfull relation till din dotter. Tyvärr går det sällan ihop med blind lydnad, straff och skäll, särskilt inte när de är så små. Jag tror däremot att barn gör sitt bästa för de vill inte göra sina föräldrar arga. Men det är inte alltid de kan pga sin begränsade förståelse, erfarenhet och impulskontroll etc.

Du vill att hon ska kunna hantera sin ilska på ett bättre sätt än att skrika rätt ut. Men när du själv blir arg på ett utagerande sätt så visar du henne att det är så man hanterar sin känsla av ilska. Det är alltså direkt kontraproduktivt. Ett bättre sätt är att hjälpa henne att förstå sig själv och sina känslor. Du kan tex säga "jag förstår att du hellre vill leka direkt istället för att tvätta händerna. Men jag vill att du gör det pga xxx. (Annars kan vi bli sjuka/andra vill inte ha ditt kiss på sig/vad din anledning är) Kom så gör vi det tillsammans! "

Sen anser jag att en konsekvens är något som sker naturligt som en orsaksföljd av ett handlande. Ex du kastar leksaken i golvet - den blir trasig, du går ut utan jacka - du fryser etc.

Timeout och skamvrå är straff, Dvs du bestämmer att din dotter ska stå i skamvrån pga att du är missnöjd med henne.

Tyvärr är min erfarenhet, leder inte straff till att barnet blir mer benäget att samarbeta, utan skapar endast mer "trots".

Jämför med om du råkat missa att följa en rutin på jobbet som du inte kände till och som du tycker är helt oviktig. Din chef börjar gorma, tar dig i armen och låser in dig på ett kontor o lyssnar inte när du försöker förklara ditt perspektiv. Kommer du inte främst använda din "timeout" åt att tänka på vilken galen idiot din chef är och hur du ska skaffa ett nytt jobb? Det tror jag de flesta skulle.

blomman 2

Äldre 24 Apr 18:25

#24

sextiotalist skrev 2017-04-24 12:57:14 följande:

Fast jag håller inte med. Vi har valt att ha så lite konflikter som möjligt. Jag skulle nog säga att sonen var den som lättast anammade det som gällde på dagis och i skolan. Kanske just för att vi hade så få regler och de få som uppkom kom av en orsak.
Att få tråkiga saker att bli roliga ser jag inga problem med. Jag är nog inte den enda som försöker få tråkiga saker att bli mindre tråkiga genom att göra något trevligt kring dom.

Sedan är jag rätt säker på att barn hanterar att vuxna tycker olika om saker, det är också en del av verkligheten. Man är inte alltid enig.
Som jag skrev till Birgitta, man hanterar barnen olika beroende vilken ålder barnet är i, när sonen var i värsta treårstrotsen, så hanterade jag det helt annorlunda än när han kom i 6-årstrotsen.

Vår son har alltid haft en stark vilja, stark integritet och lite för verbal för föräldrarnas bästa ;). Så jag lovar, man fick hitta strategier hela tiden om inte dagarna skulle vara fyllda av konflikter. För visst tog i konflikter, men vi valde våra strider och framför allt de som vi visste att vi kunde "vinna".

När det gällde handtvätt, så var det enkelt, vi förklarade (inte bara en gång, det räcker inte för ett litet barn) att andra inte ville han kisset (eller bajset) på sig och vi inte heller trodde att han ville ha det. Efter ett tag satt det och när han själv gick i skolan så reagerade han på att andra inte tvättade händerna efter toabesök.

Jag håller faktist med i allt du säger,tror att du missförstod mig lite eller så uttryckte jag mig klumpigt...? Visst kan barn rätta sig efter olika vuxnas/människors förväntningar,det jag menar är att det inte är juste att behöva bli tillrättavisad av en annan vuxen inför ett barn,sådant kan undvikas om föräldrarna/vuxna har klargjort vissa innan regler i samförstånd. Och jag uttryckte mig som dig,fast på ett annat sätt,att det är bättre med få regler och att de fullföljs än flera som inte barnet klarar av beroende på mognad och utveckling. Visst måste man kunna göra tråkiga saker roliga ibland,håller helt med,så fyrkantig kan man inte vara jämt. Men att alltid,hela tiden,lirka och lirka kanske inte alltid är möjligt,så tänkte jag. Och visst väljer man sina strider,det lär man sig med tiden. Och ju mognare barnet blir ju mer kan man kompromissa!

Far och dotter relation påverkas negativt av ständigt trots

INNEHÅLL