Far och dotter relation påverkas negativt av ständigt trots

Hej!

Jag och min fru har en fyraårig flicka. Sedan hon i tre år åldern kom in i ett trotsigt beteende har interaktionen mellan mig och henne stadigt försämrats. Till den graden att jag nu inte kan be henne att göra någonting utan att hon ska sätta sig på tvären. Relationen mellan min fru och henne är betydligt bättre. Vi har väldigt olika förhållningssätt gentemot henne då vi är väldigt olika som personer. Enda sedan flickan var liten har hennes mamma på olika sätt avlett henne. Allt löses med bus och lek. Ska hon gå på toaletten ska man räkna för att "se hur många år hon blir". Det är väldigt långt från min personlighet och mitt sätt att vara. Jag ber dottern / säger åt henne göra olika saker, då gör hon oftast tvärt mot vad jag vill och med ett illmarigt leende på läpparna.

Jag är en bra pappa. Tar hand om henne, gör det som förväntas av en ansvarsfull förälder. Studerar och har därför inte så mycket tid till att leka eller uppmärksamma henne som jag hade önskat. Men försöker göra det bästa jag kan av tiden vi har tillsammans.

Det är som att hon har fastnat i det här beteendet mot mig. Nu på morgonen, efter att hon varit på toaletten bad jag henne att tvätta händerna (vilket man måste göra då hon inte tänker på det annars). Då ler hon och torkar av sina kissiga händer på väggarna i toaletten. När jag säger åt henne att sluta och att hon ska gå och tvätta händerna börjar hon skrika högt och gält. Detta behöver jag konfronteras med nästan dagligen (förutom de dagar då jag studerar hela dagarna och inte har med henne att göra). De höga skriken, det ständiga trotsen som även inträffar när jag ber henne göra det mest banala sakerna gör att jag tappar tålamodet. För att få tyst på henne höll jag för munnen på henne. Sa till henne strängt att vara tyst. Vilket slutar med att min fru som vanligt var tvungen att hoppa in och medla. Dotterna vägrar att säga förlåt för att hon var olydig och klagar på att jag höll för munnen på henne. Allt som var innan, kramar och frukost är inget värt. Hon får en idé från tomma intet utan att den blivit fram provcerad på något sätt av tidigare händelser under dagen.

Vi har tyvärr inga konsekvenser för olydigt beteende, som resultat av att jag och min fru tycker olika om detta. Då hon kan lösa allt med bus tycker hon att jag gör fel när jag vill ge konskenser. Jag orkar inte ha en långvargi konflikt kring detta med min fru det räcker att behöva konfronteras med min dotter dagligen. Min fru är väldigt negativ angående hur jag uppfostrar min dotter. Säger mer eller mindre att jag försört henne, att hon kommer att vara hemsk när hon är tonåring om jag fortsätter att göra som jag gör. Men jag gör inget fel i sak, jag ber min dotter att göra saker och ting. Blir frustrerad och försöker att få henne att göra det jag ber henne om. Väldigt ofta händer detta dessutom när jag ska iväg med henne någonstans och det inte finns tid. Vilket ökar frustrationen.

Till saken hör att jag i våras var sukskriven några månader för utbrändhet. Jag hade under den tiden och några månader framöver svårt att behärska mig. Vilket resulterade i hög röst och hårda nypor (har aldrig gett kroppslig bestraffning) då jag i stunden blev väldigt frustrerad. Sedan jag började må bra igen, och kunde hantera det bättre är det som att hon inte vara är kvar i det beteendet gentemot mig hon hade då, det har bara blivit värre!

Allt detta har gjort att jag känner mig väldigt osäker i föräldraskapet. När vi pratar om allt detta är hennes råd att jag ska göra som hon. Men jag kan inte. Jag har arbetat inom vården i tio år, nu senast 5 år inom psykiatrin. I alla övriga delar av mitt liv bemöts jag av respekt. Trodde aldrig att det skulle bli så här. Jag är ren rak person. Ger och tar emot. Jag vill kunna vara som jag är, och ändå ha en harmonisk relation med mitt eget barn. När hon inte får för sig att var trotsig har vi en bra relation. Min gedigna erfarenhet av att arbeta med människor som är aggressiva mot mig hjälper mig att skilja på sak och person (när den akuta frustrationen lagt sig).

Jag har stunder, som nu efter en sådan här konfrontation då jag önskar att jag inte hade något barn. Mitt liv var betydligt bättre då. Dessa tankar kommer mer frekvent. Det låter hemskt, menar det inte egentligten. Detta är tankar som bottnar i en för stunden djup frustration... Att ständigt behöva bråka om saker och ting tär på mig, Jag orkar inte med det här längre.

Jag förstår att det är fel att handla i affekt, höja rösten och bli arg. Ändrar jag inte mitt beteende gentemot henne kommer det inte att bli bättre, hon är som sagt bara fyra år.

Som det har blivit nu, börjar hon skrika nästan direkt när jag ger henne en tillsäggelse. Hon vet att jag triggas av att hon skriker och då hon inte tycker om att bli tillsagd är det nära till hands. De senaste året har det bara hänt vid något enstaka tillfälle att jag har hållt för hennes mun. Jag försvarar inte det... Jag är medveten om hur fel det är. När det händer är det ett tecken på att jag tyvärr har tappat kontrollen över situationen, något jag inte är särskilt stolt över.

Det blir väldigt mycket onödiga konflikter, kring de mest banala sakerna och att vända på det kommer inte att bli det lättaste. Det är ett problem att minsta tillsäggelse utlöser väldigt mycket trots. Att min fru ger en tillsäggelse (dvs att säga till henne att hon inte får göra på ett visst sätt) händer mycket sällan. Bara i situationer där hon tycker att det dottern gör är värre än vanligt, typ luggas eller säger elaka saker.

Jag önskar att jag hade kunnat ta det hela mer lättsamt än vad jag gör (något jag måste jobba med), men jag har inte i mig att hela tiden leka, dalta och lirka. I vissa situationer är det bra, men inte alltid. Mellan min fru och mig är det som att mitt sätt (att säga till) är det dåliga. Och att hennes sätt att bemöta dottern, att leka, lirka och busa är det bästa sättet att uppfostra... villket jag ofta får höra mer eller mindre uttalat och ibland även inför min dotter! Vid enstaka tillfällen har bägge två skrikit på mig när dottern gjort något jag har reagerat på. Jag skulle alldirg säga något negativt om min frus sätt att hantera något inför barnet!

Att det har blivit så här mellan mig och min fru när det kommer till uppfostran beror nog delvis på att den negativa spiralen pågått mer än ett år och att min fru tröttnat på att det hela tiden blir konflikter mellan mig och vår dotter. Jag har inte lyckats propagera för att mitt sätt att uppfostra är bra... Jag önskar att det hade funnits ett mellanting, i vissa situationer är det ena sättet bättre än det andra. Min fru är väldigt bra gentemot vår dotter, jag har inget negativt att säga i sak om hennes uppfostran. Det är bara det att dottern föväntar sig att man alltid ska göra så. Så fort det blir en annan reaktion på hennes beteende än lek och bus blir det allt som oftast skrik och trots. Min fru gör heller ingenting för att vända på detta, rådet jag får är att jag ska göra som henne! Men jag kan inte göra det i samma utsträckning (även om jag säkert ibland skulle behöva göra så). Jag tycker inte att lek och bus alltid är rätt, i vissa sammanhang blir det för glättigt. Blomman 2 skrev väldigt bra angående just detta.

Utmaningen för mig är att tagga ned, hantera sammandrabbningrna på ett mer avslappnat sätt (lättare sagt än gjort), kanske försöka fokusera mer på vad dottern faktikt har gjort (i balans till det inträffade) istället för att fokusera på att hon har varit olydig. Kanske lite bus... och i övrigt uppfostra flickan som jag tycker är bäst. Några råd?

Med konsekvens menar jag natyrligtivs inte bestraffning, snarare en timeout till eftertanke och samtal om vad i det hon har gjort som var fel och varför ("skamvrå" en liten stund och samtal om det inträffade), vilket inte heller bör missbrukas.

I övrigt har jag en bra relation, jag har temprament men är snabb på att förlåta. Kramar och sitta i knä... Min dotter säger ofta att hon älskar mig. Vår relation går att reparera, än så länge har inte det negativa spillt över på hur det är mellan oss i övrigt. Jag ska arbeta mer på positiv förstärkning.

Jag älskar min dotter, det är därför det gör så ont när det blir så fel... nu bliur det mycket fokus på dotterns dåliga sidor. Men i övrigt är hon lika lad, god, snäll och kärleksfull som vilken fyraåring som helst.

Tack för alla inlägg och att ni inte dömmer ut mig utan kommer med råd! Kan inte prata med någon angående detta.

Far och dotter relation påverkas negativt av ständigt trots

INNEHÅLL