Tack och lov fungerar det inte så. Mammor är inte enväldiga beslutsfattare gälla de barnen utan även pappor får ha sina barn, t.o.m. växelvis om de vill, efter en separation även om mamman hävdar att han inte har brytt sig och struntat i att vara föräldraledig. Samhället har slutat bry sig om att mammor kräver ensamrätt. Tur är det.
Alla har inte det rätta handlaget med barn. Det kan bero på funktionsnedsättning, känslomässiga problem eller bara bristande intresse. I viss mån kan man lära sig att bli en bättre förälder men det finns gränser på hur mycket. Sedan är det skillnad beroende på barnets ålder. Vissa tycker det är jättesvårt med spädbarn eftersom de är så hjälplösa och inte ger så mycket respons. Andra har inga problem med spädbarn men tycker det är skitsvårt med barn i "trotsåldern". Sedan finns det vissa som har svårt med tonåringar.
Din man låter rätt värdelös. Men det behöver inte betyda att han alltid kommer vara lika värdelös. Kanske skulle han vara hjälpt av stöd från bvc. Eller så behöver han bara lite mer tid. Många män blir mer aktiva föräldrar i takt med att barnet blir äldre. Men det är ju svårt att sia om i dagsläget.
Jag har förstått att många pappor har svårt att knyta an under spädbarnsåldern men jag har flera gg sagt att han kan väl iaf göra saker för att hjälpa mig. Som att låta mig sova ut ibland.
Jag vet också att om han skulle ha henne och det skulle bli kaos skulle han aldrig säga det till mig. Tror absolut inte han skulle skada henne men rutiner skulle hon nog inte få.
Han har ju liksom inte gått upp tidigt i en veckas tid nångång..Alltså då menar jag på typ 7 år.
Hur klarade han sig innan du tog honom under dina beskyddande vingar?