Det är inte lätt med orättvisor. Men det finns överallt. Personkemin mellan alla barn och föräldrar är nästan aldrg densamma. Det verkar vara som brodern är mer bunden till dina svärföräldrar och därmed dennes barn. Försök att få kvaliteten på mötena med dina svärföräldrar att vara god. Det kan betyda lika mycket som en längre träff. Tänk att alla är olika och kräver olika. Det behöver inte betyda att ni är mindre älskade!
Det är inte lätt, men vissa föräldrar bara är sådana och en del ser det inte ens själva.
Jag har en vän som är ledsen för att systern hennes har bott kvar 800 m från föräldrarnas hus och tar upp all deras tid med att passa hennes barn, så de hälsar nästan aldrig på sina andra barnbarn. Det är en timme att köra och de kommer med alla möjliga ursäkter, oftast att de har så mycket att göra med att serva systerns familj och köra barn till aktiviteter flera gånger i veckan. De verkar inte alls förstå att det gör ont i henne att ständigt stå tillbaka, och verkligen just för det skälet också-att den som redan får hjälp hela tiden och träffar dem flera dar i veckan inte kan avvara dem ens en gång i halvåret.
En annan vän fick ofta sämre behandling än sitt syskon och då visade det sig en dag att han var adopterad, medan "syskonet" var biobarn. Han var nästan 40 år när han fick veta, det var en total chock. Hans fosterföräldrar hade aldrig berättat men han hade flera biosyskon som varit fosterhemsplacerade i skilda familjer, båda föräldrarna var döda och det var missbruk inblandat.
Han var så liten att han inte mindes sina riktiga föräldrar alls och syskonen fick veta var han var pga spårning av medicinska skäl, precis som i en dålig roman. I efterhand föll bitarna på plats, t.ex. att det inte fanns några babybilder på honom i hemmet men ett fint album om hans "syskon", osv osv.
Så i ett fåtal fall finns det även traumatiska saker bakom att barn behandlas olika.