Bästa vännen har fått barn, vår relation har gått i kras

Tack snälla för svaret! :) Känner att det kanske är dags o "gå vidare" och ha en mer ytlig kontakt, så som hon verkar vilja

Har inga barn, men jag har mycket barn runt om kring mig och är van o vara med barn. Hon säger att allt är bra, hon sover bra, flickan äter bra och är lugn och fin, vad det verkar så har dem det helt perfekt. Men om man är så nära vänner som man alltid varit borde hon kunna säga om hon inte orkar eller känner att vi glidit ifrån varann. Oftast får man någon snapchat då och då, men jag vill inte höra av mig för mycket heller i allt detta med nyfödd och rutiner och sånt.

Jag är absolut inte självisk! Bryr mig bara om henne men jag tror att hon fått en depression, men är för stolt för att visa det för att hon vill gärna att allt ska vara perfekt hela tiden, vilket kan vara väldigt svårt med småbarn :)
Fadder är såklart deras val, men det var väl meningen från början då vi pratat om dopet och så, men fick reda på att hennes sambo vill gärna följa gamla traditioner och hans val av gudföräldrar blev det :)
Jag tänker bara på henne, jag ger henne andrum och vet att när hon vill ses/prata så hör hon av sig, men det känns ledsamt och inte prata som innan och att man är där i relationen som man var tidigare

Känner mig helt misslyckad och extremt självisk efter jag startade denna tråd... Jag väntar barn själv och har alltid gillar barn och vill gärna vara nära och mysa, gosa, leka och hjälpa till när det behövs, men jag får ju inte ens ta i hennes barn, vilket oxå känns konstigt om hon säger att jag gärna får komma och avlasta osv, men när det väl händer så får jag knappt nudda bebisen. Det är det beteendet jag tycker låter skumt. Hur kan man säga att man gärna får komma och avlasta, hjälp till med passning när hon behöver duscha, vila osv, och sen när jag väl kommer för att hjälpa, kan hon inte lämna bebisen en sekund själv eller i min famn,