Bästa vännen har fått barn, vår relation har gått i kras

Samma sak hände mig och en nära vän när hon fick barn. Nu är vi mer ytligt bekanta, hon har inte tid att umgås som vi brukade och vi pratar inte alls på samma sätt längre. Hon tar inte initiativ till att hålla kontakten, vilket jag kan förstå eftersom hon har fullt upp med barn och familjelivet. Jag har accepterat det och har en ny "bästa" vän.

Har du barn själv än? Det är ju en jättestor omställning att bli förälder första gången och det kan vara svårt att förstå för den som inte är i det. Jag tycker inte det låter konstigt alls att hon inte har hunnit eller orkat ses så mycket ännu. En ny bebis upptar hela ens dygn och uppmärksamhet, speciellt första barnet då man är ovan. Kanske sover hon dåligt nattetid och är väldigt trött på dagarna också? Du får ha tålamod med din vän! Fråga om du får hälsa på men ta med dig fika och hjälp henne. Säkert kommer hon ur "bubblan" lite om några månader. Men ta inte illa upp.

Tack snälla för svaret! :) Känner att det kanske är dags o "gå vidare" och ha en mer ytlig kontakt, så som hon verkar vilja

Har inga barn, men jag har mycket barn runt om kring mig och är van o vara med barn. Hon säger att allt är bra, hon sover bra, flickan äter bra och är lugn och fin, vad det verkar så har dem det helt perfekt. Men om man är så nära vänner som man alltid varit borde hon kunna säga om hon inte orkar eller känner att vi glidit ifrån varann. Oftast får man någon snapchat då och då, men jag vill inte höra av mig för mycket heller i allt detta med nyfödd och rutiner och sånt.

Ge henne tid! Att få barn är stort och den första tiden minns jag var både förvirrande, nervös, fantastisk och tusen andra känslor kom och gick. Låt henne hitta en vardag igen, få landa i allt det nya, få rutiner på plats osv. Man kunde nog uppfattas som självupptagen, allt kretsade kring nya familjemedlemmen.

Förhoppningsvis hittar ni tillbaka till varandra och kan prata ut framöver ????

Många mammor vill inte att andra än pappan håller bebisen. Jag var sådan. Jag hade iofs infektionskänsliga bebisar men hon kan ju ha läst något skrämmande om rs-virus. För mig var det en surrealistisk upplevelse just hur påverkad man kan bli av mammahormoner. Det bästa är väl att fråga henne ?

Hej!

Först, jag tycker att det är fint att du bryr dig om din vän. Fortsätt med det :)

När jag fick mitt första barn vändes mitt liv upp och ner. Han sov och åt jättebra, grät aldrig och var världens lättaste barn. Men, ansvaret för ett helt nytt liv som jag älskade mer än vad jag någonsin kan sätta ord på överumplade mig. Jag var inte deprimerad öht och väldigt lycklig, men det var som i The Matrix, jag tog ett rött piller och fick se en helt ny värld där jag är sekundär och universums heligaste graal ligger och sover på mitt bröst. Jag bortprioriterade mina vänner helt och hållet, ganska medvetet. Jag visste att jag behövde tid för att landa i min roll som mor. Vissa vänner uttryckte sig så som du gjorde, och uttryckte sorg över att jag bara var "mamma till x" och inte "den tjejen jag blev kompis med". Jag kunde inte annat än att svara att jo, så är det. Iallafall just nu, och förmodligen ett tag framöver.

Alla vänner som hade barn förstod helt och hållet, och fanns där förbehållslöst och kravlöst när jag kände för att höra av mig en gång i kvartalet (och vi hördes dagligen innan), och två vänner utan barn förstod också. Men, vissa förstod inte och valde att "gå vidare" utan mig i sitt liv. Jättetråkigt, men jag förstår hur de resonerade och jag vet hur jag kände och resonerade.

6 veckor är ingenting, och oroa dig inte över att hon inte vill att du ska hålla i bebisen. Ge henne massa tid, skicka ett kärleksfullt sms (utan att förvänta dig ett svar).

Jag började känna mig som "mig själv" när sonen var typ 1 år. Jag har inga skuldkänslor för att jag var frånvarande under den tiden, jag gjorde det som jag var kapabel till för stunden och prioriterade såsom jag trodde var bäst för mig och mitt barn.

Så om du verkligen bryr dig om henne som person, och inte bara hur er relation får dig att må bra, ge henne 1 år, eller 2 år, och se hur det går <3

Folk som är katoliker eller kristna brukar välja faddrar, eller gudföräldrar, efter två saker: hur stark tro de har (eftersom de ska föra vidare den tron till barnen ) , och hur mycket pengar de har. Så jag skulle inte bry mig så mycket om att inte bli fadder. Det betyder inte att du inte kan bli den mest influerande personen i flickans liv ändå! Så länge er kontakt är god.

NÅGOT DU BÖR VETA är att mamma & baby går in i en slags kokong-värld när de kommer hem från BB. Sova, mata, byta, sova, mata byta.... Babyn tror dessutom att den fortfarande sitter fast med mamman ganska länge. Så ge dom lite andrum, en månad eller så minst. Er vänskap blir inte sämre. Jag lovar.

Bebisen är bara 6 veckor. Jag tycker det är självklart att man som nybliven mamma inte har tid och ork att prata med sin bästa vän i telefon varje dag (eller ens varannan). Jag tycker det låter som du har orealistiska krav på att allt ska vara som förr. Att bli mamma innebär att man som person förändras och ens prioriteringar förändras. För det första är det massa hormoner i kroppen som spökar. Även om bebisen sover bra, så är man trött och kroppen har tagit stryk av att vara gravid och föda (även om man mår bra och allt har gått bra så är det en kroppslig påfrestning). Som nybliven mamma nojjar man också över allt möjligt med bebisen, kan känna sig osäker i föräldrarollen, osv. Allt är nytt. Även om man har bebisvana sedan innan är det en helt ny situation att vara förälder med ständigt ansvar, ständig oro och en helt ny upplevelse av kärlek. Att konstant sätta någon annan först (bebisen) är en ny upplevelse. Jag tänker att du kan visa mer förståelse för hennes situation, men ändå höra av dig då och då. Samtidigt som du också kan se dig om efter andra vänner att umgås med och andra hobbies eftersom din kompis liv i mångt och mycket kommer kretsa kring andra prioriteringar nu. På det sättet kan du behålla din vän men hitta nya att göra sådana saker du vill göra men som inte går när man har en bebis. 

Angående att hon inte bad dig vara fadder. Jag förstår att du känner dig besviken. Men kanske har hon någon annan tanke än att fråga dig, tex tänker att du kommer vara viktig i barnets liv ändå? 

Sen en anekdot om att inte få hålla: När min bästa vän fick barn (några år innan mig) så var det uppenbart att hon blev så att säga "svartsjuk" och osäker när någon annan höll i bebisen i början, särskilt om denne fick bebisen att bli lugn. Min kompis kände sig stressad och skör i början. (hon är en helt fantastisk mamma vill jag bara tillägga, men hormoner som sagt som spökade och ovana vid bebisar och den ständiga oron som föräldraskap medför). Så hon ville inte låta andra hålla. Det tycker jag bara är att acceptera. Tids nog släppte detta för min kompis och jag har så fina band med hennes dotter. 

Så ge din kompis tid att landa. Ta det inte personligt att du inte får hålla bebisen. Hör av dig och föreslå promenad eller besök på hennes villkor nu till en början.

Kan bara instämma med de flesta ovanstående. Det är en jättestor omställning att bli mamma.

Jag fick mitt första barn för 6 månader sedan, och första 1-2 månaderna var jag bara glad över att graviditeten och förlossningen var över och över att dottern mådde bra. Men jag hade också väldigt ont, grät efter en vanlig mathandling. Dottern sov och åt bra, precis som för din kompis, men det ligger väldigt mycket mer bakom det mest uppenbara. Det är först nu som jag börjar hitta tillbaka till mig själv. Så mycket som jag gråtit de senaste månaderna kan jag aldrig minnas mig ha gråtit tidigare. I vanliga fall gråter jag nästan aldrig. Men det var så mycket känslor, tyvärr inte bara positiva utan snarare smärta och sorg. Många delar av min förlossning gick inte som jag hoppats och det har varit jättejobbigt för mig.

Med det sagt, fortsätt att höra av dig till din kompis. Jag känner mig fortfarande väldigt ensam och nästan bortglömd bland mina vänner. De hör aldrig av sig, det är alltid jag som måste ta initiativ till att ses. T.o.m. efter att jag talat om att jag mådde/mår rätt dåligt så kunde de ändå inte ta sig tid till att ses...de hade alldeles för mycket på gång i sina egna liv.

Så småningom kommer säkert din kompis att komma ur sin bubbla. Men lägg ingen skuld på henne just nu.