LVU - Tvångsomhändertagande av barn

Jag och min frus barn har blivit omhändertagna enligt LVU. Detta har pågått i ett år och tre månader. Vår äldsta son undgicks att bli placerad för att hans farfar klev in och tog hand om honom och tack vare detta har vi idag tillbaka honom och hans LVU är upphävt. Vår yngsta son har varit ifrån oss under hela tiden och vi får endast se honom en timme i månaden. Jag tror att hans familjehem är snälla mot honom så på det sättet har det väl varit någon tur i hela mardrömmen. Jag och min fru har en historia av inläggningar på psyk och det är väl den främsta orsaken till att dom togs. Men vi har aldrig misskött våra barn, aldrig slagit dom, aldrig varit elaka eller skitit i dom, alltid tagit väl hand om dom och vår äldsta son älskar att vara med oss. Precis som han gjorde innan han blev omhändertagen. Vi har skött allting så bra under den här tiden men vi får ingen chans att få ha en relation med vår yngsta son. Över ett år har gått sedan vi var ?sjuka? dvs att vi hamnade på psyk under en kort period. Ingen av oss äter psykofarma och vi har inget behov av det. Jag instämmer till 100% dom dåliga erfarenheterna och åsikterna om socialen och vi har träffat andra föräldrar som har varit i liknande situation-snälla, engagerade, ansvarsfulla, varma föräldrar som inte får vara med sina barn och inte får ha en relation med dom. Dessa socialanställda har en helt orimligt stor makt och kontroll. Vi som föräldrar har inget som helst att säga till om eller kan göra något. Det är inte i mitt och andras fall en situation om att rädda barnet eller hjälpa barnet eller familjen. Det finns ingen hjälp för oss att få. Det är bara en total totalitär makt som står i grav oproportion till situationen. Barn bortrövas från sina föräldrar och när det väl händer så är den familjen splittrad. Vi kommer aldrig sluta att försöka få tillbaka vårt barn. I värsta fall är det när han är 18 år. Det borde inte vara så svårt som det är, det är helt orimligt så som det är.