LVU - Tvångsomhändertagande av barn

Jobbar på IVA och har sett fall med Münchhausens by proxy. Dessa föräldrar orsakar sina barn OERHÖRT allvarliga skador men det går inte att bevisa. Det är fruktansvärt och ja - vanligare än vi alla tror.

Utredning om misstänkt barnmisshandel Den 20 april 1995 berättar barnläkaren B att han misstänker att modern tillfört bakterierna i blodbanan och på så sätt orsakat pojkens sjukdom. Det skulle röra sig om ett fall av Munchausen syndrome by proxy. Han konstaterar att modern inte reagerar adekvat när han framför anklagelsen. Hon anmäls till socialförvaltningen för misstänkt barnmisshandel. Hon anmäls också till polismyndigheten. Vårdnaden om alla hennes barn tas ifrån henne, men hon återfår inom kort vårdnaden av de tre äldsta barnen

F påpekar också att Stenotrophomonas maltophilia i stort sett enbart förekommer hos intensivvårdade personer som behandlats med stort antal antibiotika, ofta imipenem som pojken hade fått [2-5]. Den växte i nässvalget några dagar innan den odlades fram i blodet. Detta talar starkt för en naturlig infektion hos en intensivvårdad person. F framhåller vidare att barnet med sina kräkningar, diarréer och buksmärtor hade tecken på buksjukdom. Antibiotika- associerad kolit kan ha varit ett led i sjukdomen. Ultraljud visade trombos av vena portae. Denna kan ha uppkommit genom tarmskada och kan i sin tur ha underlättat uppkomsten av sepsis genom störd blodcirkulation i tarmväggen. Obduktionen vid dödsfallet flera år senare visade resttillstånd efter tidigare genomgången pankreatit. Denna kan ha ägt rum vid samma tillfälle. Dessa kliniska fynd talar för naturlig sjukdom.

Rättspsykiaterns undersökning
Rättspsykiater G undersöker modern men finner inga hållpunkter misstänka att Munchausen syndrome by proxy föreligger. Socialstyrelsen fann att det inte förelåg tydliga psykiatriska hinder för att modern skulle få vårdnaden av sina barn. När det gäller den medicinska bedömningen anslöt sig Socialstyrelsen däremot till infektionsspecialisten C och mikrobiologen D, dvs att det troligen rörde sig om Munchausen syndrome by proxy.

Rättsliga åtgärder
När det gällde frågan om brott ansågs misstanken om Munchausen syndrome by proxy vara alldeles för vag för att modern skulle kunna fällas för barnmisshandel. Förundersökningen lades därför ner eftersom brott inte kunde styrkas. När det gällde omvårdnaden av pojken A finner domstolarna det anmärkningsvärt att modern inte visade adekvat reaktion då hon informerades om misstankarna angående barnmisshandel. Själv menade hon att hon reagerat kraftigt genom att gråta och kräkas vid hemfärden.

Regeringsrätten tog också fasta på specialisten D, som hävdade att risken för fortsatt misshandel är stor om förövaren inte erkänt. I detta fall har modern hela tiden förklarat sig oskyldig och därför inte erhållit behandling, vilket sålunda hindrade henne från att nu få omvårdnaden om sitt barn. I domen förklarar Regeringsrätten med tre röster mot två att modern inte kunde anförtros omvårdnaden av sonen A. Hur dömer läsaren?

(Cronbergs fallbeskrivning med dess tydliga (avsedda?) vinkling och starka affekt ger ej läsaren möjlighet att se om helhetshandläggningen ? med dess olika aspekter ? genomförts på ett sätt som svarar mot den kunskap som idag finns om hur man bör utreda och möta dessa svåra ärenden.)

www.lakartidningen.se/OldArticlePdf/

Frågar detta helt utan att kritisera/ifrågasätta, så missuppfatta inte - hur vet ni om det inte finns bevis? Är det sådant ni ser, men som inte går att ta på? Som inte finns på papper? Eller vad är det som gör att ni vet?

Det måste vara väldigt hopplöst att bevittna det utan att kunna ingripa. Stackars hjälplösa barn som far illa.

Aha. Det är väl därför familjehemsplacerade barn klarar sig sämre i skolan, oftare hamnar i fängelse och får en allmänt sämre vuxentid - för att de har det så bra i familjehemmen.

Men du! Om nu barn får det så mycket bättre i familjehem borde kanske du frivilligt lämna bort dina egna barn. Så att de får en fin tid där "fungerar adekvat". Om du nu tycker det är så bra borde föregå med gott exempel.

Fast det är inte "väldigt ovanligt". Det är mer vanligt än man tror när man börjar luska i det. Sorry, men så är det.

Jag har läst tråden ang lvu och förstår att en del har haft oturen att hamna i familjehem som inte varit bra vilket ju är jättetråkigt. Jag skulle gärna vilja har era synpunkter på vad som gör ett familjehem bra och tvärtom? Jag vill ju göra mitt absolut bästa för att mina placerade ungdomar ska trivas så bra som möjligt. Ni med erfarenhet av att varit familjehemsplacerade sitter ju med många svar som borde användas när man utreder familjehem. Ber om ursäkt om jag kidnappade tråden lite.

Någon gång ibland uppmärksammas missförhållanden inom socialtjänsten i media. Vi jurister som jobbar med ärenden som rör tvångsomhändertaganden av barn ser dessa missförhållanden på daglig basis.

Nyligen uppmärksammades fallet med två pojkar som hade blivit omplacerade 75 gånger i olika familjehem inom loppet av några år. När man tvångsomhändertar barn och placerar dem i samhällsvård förutsätter detta att barnen ska ha det bättre i samhällsvården. Dessa pojkar (unga män idag) har inte haft det bättre i statens vård.

Tyvärr är inte detta en isolerad händelse. Många barn som tvångsomhändertas tvingas flytta många gånger under sin placering, som många gånger varar hela deras uppväxt. Resultaten vi ser är förödande.

Barnen har inte haft det bra. Många har, utöver alla flyttar, utsatts för misshandel, psykiska övergrepp, sexuella övergrepp och känner inget människovärde. De lever inget ordnat liv i vuxen ålder. Vissa har tagit livet av sig. Och i vissa fall har barn dött under sin placering i familjehem - som i fallet Donia Hassan.

Man utreder inte familjehem noggrant. Man påstår att man gör det, men ändå blir många barn utsatta för hemska saker i dessa utredda hem.

När man som ombud önskar få ut familjehemsutredningar får man ett nej. Man får då överklaga beslutet och i vissa fall får man ut utredningarna men då är den mesta informationen sekretessbelagd.

Jag anser att familjer som har som uppdrag att ta hand om tvångsomhändertagna barn ska granskas. De tar emot många gånger stora summor pengar för detta uppdrag och då anser jag att det är befogat med en granskning av familjen. När man då sekretessbelägger information ställer jag mig direkt frågan vad det är man vill dölja.

Ett annat problem jag ser är att kompetensen inom socialtjänsten runt om i landet är mycket låg. Många gånger kan socialsekreterarna inte de grundläggande rutinerna utifrån det regelverk som finns. Då blir det fel. Detta kombinerat med den enorma makt som den enskilda handläggaren har, leder många gånger till katastrofala följder. Den enskilda handläggarens tyckande läggs ofta till grund för ett ingripande beslut som ett tvångsomhändertagande.

Det säger sig självt att ett system där socialtjänsten både ska vara den myndighet som hjälper familjer, men samtidigt också ska besluta om tvångsåtgärder och frånskilja barn och föräldrar, inte kommer att fungera. Det blir dubbla roller som strider mot varandra. Min uppfattning är att det borde vara två helt separata myndigheter som var och en har sitt uppdrag.

Det krävs stora reformer av det system som vi har. Annars ser framtiden inte särskilt ljus ut. Staten har misslyckats tidigare med samhällsvården. Vi som jobbar med tvångsomhändertaganden ser att det inte har blivit bättre. Tvärtom ser det mycket mörkt ut.

Det finns uppenbara fall där barn måste frånskiljas från sina föräldrar. Dessa barn förtjänar dock att samhället tar hand om de och att de inte har de lika dåligt eller sämre än vad de hade de i sina familjer som ansågs brista i omsorgen.

Men det finns också många fall, där man kan hjälpa familjer komma tillrätta med problem i hemmet, utan ett frånskiljande. Man tar tyvärr inte i beaktande de skador som uppstår hos barnet vid ett frånskiljande. Jag anser att man måste väga de eventuella riskerna i hemmiljön mot de skador som följer av att man frånskiljer ett barn från sitt biologiska nätverk.

Barnen är vår framtid. Vi måste ge dem de bästa förutsättningar som vi kan. De facit vi har i hand, visar att samhällsvården inte har lyckats. Det måste ske en förändring.

www.dagensjuridik.se/2015/09/da-far-socialsekreterarnas-makt-och-bristande-kunskap-om-reglerna-katastrofala-foljder

Artiklen du hänvisar till handlar om min mamma 

Han konstaterar att modern inte reagerar adekvat när han framför anklagelsen.

När det gäller den medicinska bedömningen anslöt sig Socialstyrelsen däremot till infektionsspecialisten C och mikrobiologen D, dvs att det troligen rörde sig om Munchausen syndrome by proxy.

Regeringsrätten tog också fasta på specialisten D, som hävdade att risken för fortsatt misshandel är stor om förövaren inte erkänt. I detta fall har modern hela tiden förklarat sig oskyldig och därför inte erhållit behandling, vilket sålunda hindrade henne från att nu få omvårdnaden om sitt barn.

Forskarna varnar för att omgivningen subjektivt kan börja "bygga upp bevis" när frågan om Münchhausen by proxy har väckts. Då kan beteenden hos mamman som lika gärna skulle kunna tolkas som positiva, tolkas som ett stöd för diagnosen - till exempel att mamman lär sig många medicinska termer kring barnets sjukdom, att hon är mycket engagerad i vården, ovanligt bunden till barnet, ovanligt vänlig mot personalen eller ovanligt krävande. Allt det har beskrivits som kännetecken vid syndromet, men kan lika väl passa in på en förälder som anpassar sig ovanligt bra till situationen. "Det är subjektiva och ospecifika beskrivningar som inte möter grundkriterierna för Münchhausen by proxy", säger Marc Feldman och Deidre Rand.

Att använda diagnosen som en beskrivning av förövarens personlighetsdrag ökar risken för felbedömning, säger forskarna. Termen ska bara användas om den speciella form av barnmisshandel som begreppet handlar om, inte om förövaren.

Psykologen Eric Mart, också han amerikan och specialiserad på Münchhausen by proxy, håller med om att användandet av "vaga, allmänna och kanske felaktiga, psykologiska profildata" är ett problem. Eftersom syndromet är så ovanligt, medan de personlighetsdrag och liknande som beskrivs är så vanliga, är det tveksamt att över huvud taget ha med sådana i diagnostiken, tycker han. Dessutom är de beskrivna dragen ofta motsägelsefulla: man talar om en förälder som är "ovanligt lugn trots allvarlig sjukdom hos barnet, men uppmuntrande gentemot läkaren" eller om en mamma som är "arg, nedvärderar personalen och kräver mer åtgärder och så vidare". Eric Mart tycker att psykologiska bedömningar av mamman inte bör göras innan man bedömt om det verkligen handlar om den ovanliga misshandeln, eftersom det inte finns någonting som tillförlitligt kan skilja Münchhausen by proxy-mammor från andra mammor.

Eric Mart anser att det finns särskilt stora risker för överdiagnostik för just Münchhausens syndrom by proxy. Bristen på empirisk forskning är en anledning, säger han. Många vetenskapliga artiklar har publicerats, men de bygger mer på kliniska erfarenheter och fallbeskrivningar än på välgjorda studier med väldefinierade kriterier, och nästan alla artiklar har en och samma huvudkälla. Det är också svårt att veta när diagnosen varit korrekt eller inte. I vissa fall finns bevis, i andra saknas sådana. Det kan leda till systematiska fel i framtida forskning och även leda till fler feldiagnoser.

www.dn.se/arkiv/insidan/farliga-foraldrar-risken-for-felaktiga-diagnoser-ar-stor/

Begreppet medicinsk barnmisshandel har nu slagit igenom så att det används i svenska domstolar som argument för att omhänderta barn [3, 4], trots att det saknar vetenskaplig grund och riskerar vårdskada genom grundlösa påståenden om misshandel. I stället måste vi läkare göra följande bedömningar när vi möter missnöjda och krävande föräldrar:

    Föräldrarna, som står närmast barnet, kan ha rätt och märka något som vi missat: en annan sjukdom eller att behandlingen inte fungerar.
    Det kan handla om en sjukdom som ännu inte är beskriven.
    Det kan röra sig om en associerad rädsla, till exempel att en förälder förlorat ett syskon i en sjukdom.
    Det kan finnas kommunikationssvårigheter i patient/förälder?läkarrelationen.
    En dålig vårdorganisation kan förvirra och skrämma föräldrarna.

www.lakartidningen.se/Opinion/Debatt/2016/03/Medicinsk-barnmisshandel-saknar-vetenskaplig-grund/

Bakgrunden till svårigheterna att i det svenska samhället möta kraven på skyddsbehov i de fall där barnmisshandel av olika typ förekommer bottnar i att tre inkompatibla "kunskapskulturer" ska samsas på en gemensam mötesyta. Där ska ett sansat förnuft råda i beslut grundade på saklig analys. Det handlar om att integrera tre olika sorters ämneskunskaper, härledda från medicin, juridik och politik. Metoden för balansering av dessa ingredienser heter kunskapsintegration - men dess epistemologi synes okänd i förvaltningar som tillerkänts avgörande maktbefogenheter. Medicinsk kunskap grundas på att med vetenskap och klinisk empiri pröva och ompröva vad som gäller i verkligheten tills en samstämmighet nås; juridik kräver korrekt administrativ procedur på basis av formell boklig bildning om gällande social consensus (lag). Politik är dock främst skiftande agendor för åsikter och partsintressen hos olika aktörer som i värsta fall är kunskapsmässigt omyndiga.

Nils-Göran Areskoug, bitr professor, docent, läkare, Are Akademi vid Open Lab KTH
www.lakartidningen.se/Opinion/Debatt/2016/03/Medicinsk-barnmisshandel-saknar-vetenskaplig-grund/

Du är medveten om att det vid kraftiga infektioner provar man i stort sett alla typer av antibiotika som finns, man börjar med de med smalt spektra för att senare övergå till bredspektra dessutom kompletterar man ofta med mediciner som ska skydda magslemhinnan och i många fall använder man även kortison för att dämpa inflammationer. En person med svår infektion får inte sällan även smärtstillande, kramplösande samt lugnande för att kroppen ska få vila.

Den andre infektionsspecialisten
Infektionsspecialisten F har vid sitt universitetssjukhus funnit väsentligen samma frekvens av olika arter som mikrobiologen D på dennes. F finner emellertid att det råder stor skillnad mellan barn i åldern 0?4 år och vuxna. Vid blododling hos vuxna finner man växt av bakterier som vanligen betraktas som förorening i en tredjedel av fallen, medan vid blododling hos barn fem fynd av sex tillhör arter som vanligen är kontaminanter. Detta beror på att blododling hos barn ofta tas från inneliggande kateter. Viridansstreptokocker, koagulasnegativa stafylokocker, Flavobacterium, laktobaciller, Bacillus species och jästsvampar är sådana mikroorganismer som vanligen betraktas som föroreningar och som växte hos R. Totalt företogs 27 blododlingar. Möjligheterna till att några av dem skall ha blivit förorenade är stor, särskilt som barnet kräkts, haft diarréer och varit svårt att tvätta och hålla rent. F påpekar också att Stenotrophomonas maltophilia i stort sett enbart förekommer hos intensivvårdade personer som behandlats med stort antal antibiotika, ofta imipenem som pojken hade fått . Den växte i nässvalget några dagar innan den odlades fram i blodet. Detta talar starkt för en naturlig infektion hos en intensivvårdad person. F framhåller vidare att barnet med sina kräkningar, diarréer och buksmärtor hade tecken på buksjukdom. Antibiotika- associerad kolit kan ha varit ett led i sjukdomen. Ultraljud visade trombos av vena portae. Denna kan ha uppkommit genom tarmskada och kan i sin tur ha underlättat uppkomsten av sepsis genom störd blodcirkulation i tarmväggen. Obduktionen vid dödsfallet flera år senare visade resttillstånd efter tidigare genomgången pankreatit. Denna kan ha ägt rum vid samma tillfälle. Dessa kliniska fynd talar för naturlig sjukdom.