Hur får jag min bonusdotter att trivas?

Samarbetssamtal mellan mamma och pappa på familjerätten?

Mamman måste ju förstå att hon inte är snäll mot sitt barn om hon motarbetar.

Lyssna på podcast "kära barn", du kan skriva in och fråga också.
Tycker hon är väldigt duktig och klok!! Bra med utbildning har hon också och erfarenhet.

Ingenstans står det att mamman motarbetar.

Det är inte mamman som motarbetar, det är bonusdottern.

Om hon känner sig ensam får hon närhet, är hon ledsen får hon tröst. Är hon orolig pratar vi. Vill hon leka med en kompis så skjutsar vi.

Hon har allt en 6 åring önskar sig.

Vi gjorde om hennes rum precis så som hon vill ha det.

Endå så vill hon inte vara här.

Ekonomiskt så har vi det 10 ggr bättre än mamman, så hon har inte så mkt där.

Vi står för alla stora kostnader som nya overaller och alla aktiviteter hon är engagerad i.

Vi har god kontakt med mamman, inge bråk eller tjafs.

Det är ju mamman som talar om det här för oss, att bonusen inte vill hit.

Jag vet inte om det kan vara att vi har regler och rutiner här.

Hos mamman så är det lite mera fritt, fri tillgång till spel osv. Sen bor hennes mamma så nära hennes andra kompisar så hon kan liksom gå dit när hon vill.

Men vi skjutsar ju å sådant så det borde ju liksom inte vara det.

På barns logiska vis kanske det mer handlar om KÄNSLOR att bo växelvist. Just nu är det kanske känsligt för henne att bryta upp varje vecka, själva omställningen som känns tung. Att inte träffa mamma på en vecka känns hårt hur mycket hon än trivs hos er.

Så jag tror inte ni gör något fel alls utan det handlar nog mer om att ha växelvist boende som just nu tynger henne.

Alla barn klarar inte av att bo växelvist. Ibland handlar det om perioder då det är tungt och ibland är det kanske läge att se över det hela och hitta annat system. 7 år är ändå ganska litet för att ha växelvis.

Sjuåring menar jag såklar

Det behöver inte vara något fel alls. Det är nog bara att hon känner sig mer hemma hos mamma. Sen ska man inte glömma att barn kan tycka det är jättejobbigt att byta hem en gång i veckan. Det behöver inte alls handla om dig och hennes pappa. Eller personrelaterat överhuvudtaget.

Det KAN vara så att mamman säger att hon kommer sakna sin dotter och det kan ge flickan lite ångest. Om mamma visar att hon är jätteglad att dottern ska få träffa sin pappa. Om hon visar att den här veckan ska hon få massor gjort på jobbet, eller göra något kul bara för sig själv, så kanske tjejen accepterar att åka till pappa. Ofta har barn lojalitetskonflikt gentemot skilda föräldrar. Känner flickan att mamma "kommer bli jätteensam när jag åker" så är det ju självklart att hon är ledsen kvällen innan.

Prata med mamman om hur hon gör innan barnet skall åka? Och hur gör hon när barnet kommer hem? Blir det massor av kramar? Talar mamman om hur ensam hon varit utan flickan osv osv osv? Minsta lilla kan skuldbelägga en liten unge.

Precis så kände jag också när jag var barn och mina föräldrar skilde sig. Oavsett hur fint pappa ordnade så ville jag ändå bara bo hos mamma.

Det passade mig bara inte att ha två hem, jag ville bara ha ett hem.

Sen bodde mina föräldrar så pass nära att jag ändå kunde träffa pappa ofta. Och också bara kvista över lite när jag kände för det. Men sova där, bo där, nej det ville jag bara inte. 

Jag är glad att mina föräldrar var lyhörda för det, jag hade nog mått dåligt av att tvingas ha två hem. Jag är liksom lite rotlös i mig själv och behöver ett hems lugna vrå att dra mig tillbaka till. 

Hon får ringa sin mamma när hon vill hos oss också

Jag skulle börja se över hur det är hemma hos er. tex ordna så pappan och dottern får egentid och gör mycket saker tillsammans bara de två. 

Men sedan att ni genom mjuka värden visar hur mycket ni tycker om henne, genom att ge av er tid och engagemang (inte materiella grejer). Samt att ni pratar om hur kul det är att hon är hos er och att ni sett fram emot att hon kommer.

Sen är min fråga om hon gråter när hon är hos er också och vill hem? Eller är det bara hos mamman innan hon kommer till er? Hur ser samarbetet med mamman ut? Kan det bli bättre? 

Och när ni pratar med dottern om vad som är tråkigt och vad hon saknar hos er vad säger hon då? Vad har hon för förslag för att hon skulle trivas bättre hos er? Jag tänker det sista kan vara er utgångspunkt i frågorna till henne. Typ: "Nu är det så att du bor vv här hos oss och vv hos mamma. Jag (pappan) och din mamma har bestämt att det ska vara så. Du säger det är tråkigt här. Vad kan vi göra så du trivs bättre här hos oss? Hur skulle du vilja att det var de här veckorna när du är här?" Och så tar ni upp detta med jämna mellanrum och gör en utvärdering. "Nu har vi gjort detta och detta, hur känns det nu" osv

Dom har haft vv enda sen hon va 7 månader, så det borde ju vara en vardag för henne.

Det här är ju en sån jobbig sits, vi vill ju ha henne hos oss å vår familj är ju inte hel om hon inte är med, jag skulle bli väldigt ledsen om hon inte va hos oss mer än varannan helg. :/ älskade barn.

Hennes mamma blir inte ensam när hon åker heller, hon har ju en ny man som också har barn, plus barn som bor hos henne på heltid.

Kan det handla om någon lojalitetskonflikt? Eller att hon oroar sig över att mamman är ensam när hon inte är där? Har mamman ny familj? Finns det någon anledning för dottern att oroa sig över hur mamman har det/mående?

Vi visar henne hur mkt vi tycker om henne, vi kramas när hon kommer å vi talar om hur mkt vi tycker om att hon är hos oss.

När vid frågar henne vad som är tråkigt så säger hon bara "vet inte" vi har frågat om det är nånting vi kan ändra på så hon trivs, å då säger hon att det inte finns nått.

Som sagt så gör vi allt å lite till, hon får hjälpa till med maten (vilket hon älskar att göra) hon får bestämma vad vi ska äta emellanåt.

Ibland vill hon bara vara barn och då får hon vara det.

Jag har svårt att tro att mamman "skuldbelägger" henne när hon ska hit, men hon kan vara lite dramatisk å "dalta" lite sådär att "Nemen lilla gumman, Ååh har du slagit dig"

(Alltså förminskar henna) Annars funkar allting klockrent.

Egentid har hon med pappan, varje tisdag är det dom två. För några veckor sen var det bara dom två på hela veckan för jag va bortrest å min grabb va hos sin pappa.

De har hänt en gång att hon grät när hon skulle till mamman, för hon ville vara kvar hos oss.

Vi är noga med att prata med henne, å försöker för allt vi kan att lösa allting, men vi har kommit till en punkt när ingenting hjälper. Vi överöser henne med kärlek.

Jag tänker utifrån ditt tidigare inlägg om att det kanske handlar om uppbrottet i sig. Inte att hon inte trivs hos er, utan vad det innebär att bryta upp från syskon och bonussyskon och föräldrar på respektive ställe. Fortsätt med allt det fina ni gör för flickan. Bekräfta också känslorna av att det kan vara jobbigt men påpeka att ni har ju roligt ihop sen, osv. jag tror det kommer ordna sig. 

Då missuppfattade jag.

Hon behöver kanske träffa mamman någon timme på er vecka?

Tror inte det handlar om era regler och rutiner. Sånt gör barn trygga och då vet de var de står. Jag tror det är mest känslor som rasar i den lilla kroppen. Och haussar ni upp det hela för mycket, så att hon märker att nåt är fel, så kommer hon bli än mindre benägen att vilja åka till er. Låt saker vara, felkompensera inte. Var de ni brukar vara. Det kommer nog gå över.

Vi provade det, men det blev tusen ggr värre. Hon skrek å grät :/

Ok.

Kan ni 3 sätta er ner och prata igenom hur ni ska tackla detta?

Flickan kanske behöver en samtalskontakt?

Är det bara hon av alla barnen som bor varannanvecka?

Har hennes vänner kompisar med separerade föräldrar?

Jag tror inte att det handlar om er, ni verkar vara väldigt kärleksfulla mot henne. Däremot kanske hon har svårt att hantera alla uppbrott, olika regler, mycket saker hos den ena och mindre hos den andre etc.

Har ni suttit ned och pratat med henne om detta? Vilka känslor hon får av att åka?

Det är alltså bara den här flickan som "åker iväg" från mamman varje vecka medan övriga barn bor heltid där? I så fall är det väl inte så konstigt att hon reagerar, i hennes värld får alla barn utom hon stanna hos mamman så då älskar nog mamman de andra barnen mera. Typ.

Går det att arbeta med den känslan? Att vända det till att hon har flera människor som älskar henne otroligt mycket. Och att hennes mamma älskar henne så mycket att mamman sätter hennes behov av pappan före mammans önskan om att ha alla sina barn hos sig hela tiden.