Åhh vad jag känner med dig ts! Blir ledsen när jag läser ditt inlägg. Hoppas av hela mitt hjärta att det lilla knytet fortsätter kämpa och att bebisen lyckas överleva.
Kan inte föreställa mig hur du och din partner måste känna i det här läget.
Barnet i magen är frisk och växer som den ska. Fortfarande lite fostervatten men det finns lite. Man vet inte om det har fyllts på. Bara hålla tummarna.
Blödningarna slutade igår kväll och jag har mindre sammandragningar idag. Endast tre fyra ggr att det har spänt i livmodern.
Nu närmar det sig två veckor som jag läste var vanligast "inom" två veckor. Det är på onsdag kväll. En dag kvar.
Hoppas innerligt att det går bra för er.
Jag var med om något liknande i juni förra året.
Vecka 16+3 började det störtblöda. Ringde 1177 och förlossningen där jag befann mig (på landet och besök hos pappa = ingen gynakut).
Åkte dit och de anmärkte på lite fostervatten utöver blödningen. Låg kvar ett par dagar. Fick blödhämmande medicin och dropp.
Åkte hem till Stockholm några dagar efter utskrivning från sjukhus. Blödde sedan ytterligare stora mängder och insåg att jag ej kan gå till arbete så blev sjukskriven.
Trots medicin och begränsad aktivitet fortsatte det i stort sett dagligen.
Vecka 19+1 hade vi rutinultraljud. På väg dit blöder det riktigt rejält. Bliden vi får är lik din ts. Sen blir det ambulansfärd till Danderyd där vår tjej kommer några timmar senare, naturligtvis för tidigt för att kunna överleva på utsidan.
Jag önskade så innerligt att jag kunnat hålla ut tre veckor till för att komma förbi den där magiska gränsen där det är möjligt att överleva.
Nu är det ju i senare skede det upptäckts att ert vatten gått så hoppas som sagt att ni lyckas ta er dit fram.
Gravid igen och i vecka 17+2 idag. RUL nästa vecka och trots inga blödningar denna gång är jag livrädd för att mötas av samma syn som förra gången :/
Håller tummar och tår för er skull.
Vilka kämpar ni är.
Ännu en dag har gått.
Jag tog mig isf förbi den här tvåveckorsgränsen som jag har varit sååå rädd för.
Så klart att igår (4h innan det hade gått två veckor sen vattnet gick) så började sammandragningarna igen. De ville inte sluta heller och ut kom blod flera gånger sen även bruna flytningar. De höll på säkert till tolv inatt. Jag låg och försökte fokusera på annat för att lugns ner kroppen och sammandragningarna. De försvann över natten och idag vågar jag inte ens gå upp ur sängen knappt.
Igår satt jag upp på dagen och körde även bil. Tänkte att det skulle vara lugnt men det verkar som att ligga ner helt är det bästa för kroppen. Jag fick säga åt min pappa idag att hjälpa mig skjutsa min äldsta dotter till skolan och även hämta henne sen så att jag bara kan ligga hela dagen och vila min kropp så den kanske får lite tid att läka.
Är såååå jobbigt när det börjar spänna i magen. Man kan inte koncentrera sig på annat och man blir helt frånvarande, det bara kommer kalla kårar över hela kroppen!
Min sambo som numera inte finns där skriver massor med negativa sms och verkar som att han gör ALLT för att jag ska bli stressad. Fick därav sitta och åka O hämta en bur i en timme för annars "ryker" barnens hamster sa han. Orkar inte att han ska hålla på nu.
Han gjorde även en anmälan på mig nu för att han inte anser mig kunna ta hand om mina barn för att jag inte ville göra en abort M.m. Däremot har han i anmälan spelat på andra saker antagligen som jag inte fått veta än. Så ska sitta på tre samtal med soc tack vare honom. Precis vad man inte behöver nu när man ska ta det som mest lugnt.
Jag har känt puffar från magen igår och idag. Det är lika mysigt varje gång :)
I morgon bitti ska jag på undersökning igen. Jag är ganska säker på att det inte har fyllts på med något fostervatten än då livmodern fortfarande känns väldigt hård :/
Jag hoppas iaf på att kunna se könet denna gång.
Jag drömde igår natt om att jag födde en flicka , men hon måste ha varit född runt vecka 33. Fick panik när de inte tänkte hjälpa henne för att det var för tidigt, men hon öppnade sina ögon och låg och tittade på mig och andades så fint.
Usch vad ledsamt att du ska behöva ta sånt från honom nu. Han borde ju stötta dej, ni är ett team tillsammans. Det är erat barn ihop. Finns det någion kurator som ni kan få prata med tillsammans för att reda ut varför han gör såhär helt plötsligt?
Det är stor risk men barnet måste inte bli skadat av det föds tidigt. Känner en som är född precis vid gränsen och bara har astma som men.
En sak måste jag bara säga att din man och doktorerna kommer att få skämmas om barnet klarar sig och föds. För att de ville att du skulle göra abort.
Jag har varit i den situationen att doktorerna sa gör abort så fort som möjligt pga en sjukdom. Men jag ville inte. Barnet föddes helt frisk och jag blev helt återställd direkt. Doktorerna skämdes så de ville inte ens se barnet eller titta mig i ögona efteråt.
Oj vad fantastiskt! Ibland har läkarna fel. Jag är nog lite som du att hoppet finns ändå där fast det ser omöjligt ut.
Förstår precis vad du menar med att läkarna ser liksom bara negativt på situationen. Enligt deras böcker och mallar så ska det inte sluta väl. De kan inte se med dom ögonen som vi mammor kan som glädjs över att tex hjärtat slår.
Nej. Läkarna sa ingenting efteråt. De tittade bara ner och undvek mig.
Var på skrapning efteråt för att ta en viktig prov för att kolla om min sjukdom i livmodern var kvar. Och innan skrapningen så sa jag till läkaren att jag kan väl bli med barn efter skrapningen? för vi vill ha fler barn i framtiden. Läkaren svarade sånt ska du inte ens tänka på. Blev så ledsen efteråt. Hur kan en läkare uttala sig så negativt? Utan att ha tagit provet och fått ett svar från den först.
Hon tog ju bort vår glädje och tro att allting ska bli bra.
Fick denna negativa läkare igår. Hon tittade ingenting mer än om vattnet hade fyllts på och att hjärtat slog. Inget vatten där denna gång heller.
Hon tyckte att "om hon var jag så är det lättare att ta tabletter än att vänta"
Nej jag har inte ändrat mig , det går inte.
"Nej ingen kan ju tvinga dig" fick jag till svar.
Nu tänkte jag kolla upp så jag får en extratid för ett ultraljud där vi kan titta på fostrets alla delar som vi inte såg sist och även se hur alla organ mår. Om den växer dom den ska. Den sparkar och rör sig i magen så då kan man väl utesluta att den inte skulle få träning därinne just nu.
Om vattnet fortsätter sippra e de bra i sig.. då vet man att de vattnet som kommer ut har varit hos fostret.. fick själv vattenavgång i v 22+2.. sonen föddes v 26+0. Första ul hade ja noll vatten.. ul läkaren sa att vi skulle förbereda oss på de värsta.. dagen efter träffade vi läkare som informerade oss att visst de e inte bra utan vatten men ett ul är en ögonblicksbild.. vi vet inte hur de e om någon h, dag eller veckor.. min son mår bra idag..
största risken när man inte har något vatten är de att fostret inte kan träna sina lungor å får så kallat trälungor.. å då är de för att lungorna är så hårda att dom inte kan ta emot något syre :( hoppas de går bra för dig!