Mitt barn stjäl

Varför säger ni inte att han snott det?
Och att han får be om ursäkt/skämmas lite?

Kan ni prata med skolsköterska om detta?

BUP/Första linjen?

Vi hade samma påroblem med vår son när han var 7 år. Han "fick" saker av sina kompisar och trode väl att de bytta med varandra eller nåt. Tills en dag då det var en lapp på skolan där ett barn sökte sin speciella peana som fanns i hans rum.

Vi hade ett långt snack om vad det innebär att vara tjuv och att han inte skall stjäla från andra. Vi pratade om det varje dag, vad det innebär att ta andras saker, hur ledsna de blir osv.

Vi smög tillbaka grejerna till skolan eftersom vi inte vill stämpla honom som tjuv bland de andra.

De visade sig så klart att han var mobbad och att det var ett sätt att få uppmärksamhet, efter mycket snack med lärare och lite mer engagemang från oss så blev det bättre.

Låt honom stå upp för vad han gjort istället för att ljuga för honom.

Min son gjorde samma sak när han var runt tio år. Det går över. MEN: du måste påtala allvaret i det hela. Och jo, han begriper att han stal, men han ljuger för att slippa straff. Du får helt enkelt "straffa" med nåt kännbart.

När min son stal godis från affären, fick han lämna tillbaka det, be om ursäkt SAMT betala det stulna med egna pengar. När han stal pengar från sin kompis fick han betala tillbaka varje vecka från sin veckopeng. Så vitt jag vet så har han inte stulit något mer. Men samtal om detta är ett måste. Men aldrig tjata när han gjort rätt för sig. Att tjata och gnata om det gör bara skada. Han VET att han gjort fel, han minns stölderna, han minns att han skämdes när han konfronterades, han MINNS att han fick betala tillbaka. Därmed har han fullgjort sina skyldigheter och man går vidare.

Det värsta ni kan göra är att börja förhöra honom om han stulit mer saker. Eller visa minsta lilla förakt i efterhand. Han har gjort rätt för sig och saken ska vara utagerad. Nu är det dags för tillit. Tills han ev återgår till sin brottsliga bana :).

För att om vi säger rakt ut att "han snodde denna från dig" lär han aldrig få leka mer med det barnet. 

Förklara för honom väldigt tydligt att det är fel att stjäla och att han har gjort fel.

Vi sa till vår pojk att han inte var en tjuv men att han stulit, skulle han fortsätta så skulle han vara en tjuv. Jag vet att det är semantik men vi ville inte skapa ett större trauma av det hela.

Sen trodde vi att vi tvingat honom att erkänna och gå tillbaka med grejerna så skulle han stämplas som tjuv på skolan och det hade gjort det hela mycket värre. Vo hotade dock med att om han gjorde det igen så skulle han få lämna tillbaka själv och be om ursäkt.

Grejerna kom tillbaka, min son slutade att sno saker så vår taktik funkade för oss.

Nej?! Jag hade inte heller låtit ditt barn leka hos oss om han snor saker av oss.

Jag tror inte att någon tror att ett barn i den åldern "råkar" få med sig andras ägodelar hem. Så det är bättre att vara ärlig.

Handling och konsekvens...

Nej och det är inte mer än rätt. Du skyddar ditt barn men inte hans offer. Inte konstigt att det daltas med brottslingar i detta land och de stackars offren får lida.

Om det andra barnet har vettiga föräldrar så skiljer de på barnet och handlingen. Min grabb snodde pengar från sin bästa kompis. Föräldrarna var kloka. Min son betalade tillbaka varje vecka till skulden var betald. Och pojkarna fortsatte vara bästisar. Det handlar om kommunikation och kloka föräldrar både från "offrets" och "gärningsmannens" sida. 

Ja precis, jag tror inte det hjälper ett dugg att barnet stämplas som tjuv. Snarare tvärtom, "de tycker redan jag är en tjuv så då kan jag lika gärna ta detta"

Finns tyvärr rätt många muppiga föräldrar som absolut inte skulle kunna hantera det på ett vettigt sätt. Har senaste veckan sett förfärande många exempel på barnsliga föräldrar här på FL..

Och?

Var drar ni ER gräns?

Snor ni från era vänner?

Haha så typiskt familjeliv. 

NEJ han får inte sno grejer. JA vi säger till honom. JA vi återlämnar det stulna. JA han vet att det är fel. NEJ vi snor inte från våra vänner.

Men därifrån är steget ganska långt till "offentlig förnedring", det är ett BARN vi pratar om. 

Haha så typiskt slappa föräldrar.

Offentlig förnedring?

Han ska be om ursäkt till de han stjäl ifrån, ni ska inte ställa honom på torget där ni bor så alla kan spotta på honom.

Skärpning tack.
Är ni hans föräldrar eller inte?

Som förälder till barn som har vänner som tar saker så skulle jag säga att er inställning till det här är avgörande för hur vänners föräldrar ser på ert barn. Jag har två barn som båda har varsin kompis som tar saker. Den ena vännen har en mamma som upptäcker när saker blir stulna och kontaktar oss och lämnar tillbaka. Jag vet att barnet skäms även om den aldrig är med i tillbakalämnandet. Det barnet är alltid välkommen hem till oss. Det är en jättetrevlig unge som har problem med impulskontroll och "råkar" stjäla.

Det andra barnet har föräldrar som stöttar sitt barn till 100%. Även när barnet har blivit tagen på bar gärning så har barnet inte erkänt och föräldrarna skäller ut mig för att jag lämnar frestande saker framme (fast det är fortfarande inte deras barn som tagit det). Deras unge ser jag som en manipulerande liten bitch som kommer växa upp till en mobbare av klass (barnet är ett av de mer populära i klassen och det händer en hel del saker där barnet är riktigt elak på ett förvånansvärt beräknande sätt med tanke på åldern).

Om man använder uttryck som stjäl, råkade få med sig hem eller liknande tycker jag inte har någon betydelse. Det som är viktigt för mig som förälder till barn som drabbas är att jag vet att föräldrarna tar det på allvar och bryr sig om hur mina barn känner sig när deras saker försvinner.

Och jag har också pratat med andra föräldrar om de här barnen (inte ringt runt och skvallrat utan med de som har blivit mina vänner och som jag umgås mer med) och de har samma syn som mig på de här barnen. De som känner barn 1 tycker han är jättegullig och att man får vara lite noga med att lägga undan saker innan han kommer bara. De som känner barn 2 gör allt de kan för att deras barn ska hålla sig borta från "problemet".

Min 11 åring stjäl allt som innehåller socker hemma och han kan neka FAN in i döden om det skulle vara så... Jag blir så trött och vi vet inte längre vad vi ska göra. 
Vi pratar med honom (alla 3 barnen) varje gång detta händer men det blir ingen skillnad här hemma. Det kan gå 1-2 dagar sen gör han samma sak igen..

Snälla kom men förslag hur vi kan hjälpa honom att sluta med detta. 

Vi har haft liknande problem med ett av våra barn och jag kan bara rekommendera att bara ha saker med socker hemma vid de tillfällen ni ska äta dem. Köp glass så att det räcker precis till efterrätt, eller precis så många godisbitar som räcker, men inte blir över. 

Ett låsbart skåp är också bra så att syskon kan spara godis och där ni kan förvara saker som är stöldbegärliga för er 11-åring och som ni ändå vill ha hemma.

Det här löser inte problemet med att han stjäl, men det hanterar situationen som den ser ut. Istället för att ha konflikter var, varannan dag så hinner man med lite annat i föräldraskapet och förstör inte relationen med barnet med ständiga bråk och besvikelser. Ta en paus och testa igen om ett halvår eller så. Han kommer att ha mognat till sig lite och ni kan kanske hitta ett sätt att hjälpa honom att motstå impulser och frestelser.